Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Herregud. Vad har jag hamnat i för soppa?

Och därefter.

Hur fan ska jag komma ur den här soppan?

Han strök sig över hakskägget. Han harklade sig. Han tog långsamt av sig glasögonen.

”Jag beklagar, men det tycks mig som om jag blivit felunderrättad på ett antal väsentliga punkter i den här utredningen.”

Han undrade om han kunde skylla på polisutredarna och såg plötsligt kriminalinspektör Bublanski framför sig. Bublanski skulle aldrig backa upp honom. Om Ekström satte foten fel så skulle Bublanski sammankalla en presskonferens. Han skulle sänka honom.

Ekström mötte Lisbeth Salanders blick. Hon satt tålmodigt avvaktande med en blick som avslöjade både nyfikenhet och hämndlystnad.

Inga kompromisser.

Han kunde fortfarande få henne fälld för grov misshandel i Stallarholmen. Han kunde troligen få henne fälld för försök till mord på sin far i Gosseberga. Det innebar att han måste ändra hela sin strategi på stående fot och släppa allt som hade med Peter Teleborian att göra. Det innebar att alla förklaringar som hävdade att hon var en tokig psykopat skulle falla, men det innebar också att hennes story skulle stärkas ända tillbaka till 1991. Hela omyndighetsförklaringen skulle falla och därmed …

Och hon hade den där förbannade filmen som …

Sedan drabbades han av insikten.

Herregud. Hon är oskyldig .

”Herr domare … jag vet inte vad som har hänt, men jag inser att jag inte längre kan lita på de papper jag har i min hand.”

”Näha”, sa Iversen med torr röst.

”Jag tror att jag måste begära en paus eller att rättegången avbryts till dess att jag hunnit utreda exakt vad som har hänt.”

”Fru Giannini?” sa Iversen.

”Jag begär att min klient frikänns på samtliga åtalspunkter och försätts på fri fot med omedelbar verkan. Jag begär också att tingsrätten tar ställning till frågan om fröken Salanders omyndighetsförklaring. Jag anser att hon bör få upprättelse för de kränkningar hon utsatts för.”

Lisbeth Salander vände blicken mot domare Iversen.

Inga kompromisser.

Domare Iversen tittade på Lisbeth Salanders självbiografi. Han flyttade blicken till åklagare Ekström.

”Jag tror också att det är en god idé att utreda exakt vad som har hänt. Men jag är rädd för att ni nog inte är rätt person att göra den utredningen.”

Han funderade en stund.

”Under alla mina år som jurist och domare har jag aldrig varit med om något som ens påminner om rättsläget i detta mål. Jag måste erkänna att jag känner mig ställd. Jag har aldrig ens hört talas om att åklagarens huvudvittne grips inför sittande rätt och att vad som framstod som en ganska övertygande bevisning visar sig vara ett falsarium. Jag vet ärligt talat inte vad som återstår av åklagarens åtalspunkter i detta läge.”

Holger Palmgren harklade sig.

”Ja?” undrade Iversen.

”Som representant för försvaret kan jag inte annat än dela dina känslor. Ibland måste man ta ett kliv tillbaka och låta klokskap styra det formella. Jag vill framhålla att du som domare bara sett början på en affär som kommer att skaka Myndighetssverige. Under dagen har ett tiotal poliser inom Säpo gripits. De kommer att åtalas för mord och en så lång räcka brott att det kommer att ta avsevärd tid att slutföra utredningen.”

”Jag antar att jag måste besluta om en paus i den här rättegången.”

”Om du ursäktar så tror jag att det skulle vara ett olyckligt beslut.”

”Jag lyssnar.”

Palmgren hade uppenbart svårt att formulera orden. Men han talade långsamt och stakade sig inte.

”Lisbeth Salander är oskyldig. Hennes fantasifulla självbiografi, som herr Ekström så föraktfullt avfärdade hennes berättelse, är faktiskt sann. Och den kan dokumenteras. Hon har utsatts för ett skandalöst rättsövergrepp. Som domstol kan vi nu antingen hålla på det formella och driva rättegången vidare i en tid innan frikännandet kommer. Alternativet är uppenbart. Att låta en helt ny utredning ta över allt som rör Lisbeth Salander. Den utredningen pågår redan som en del av den sörja som Riksåklagaren har att utreda.”

”Jag förstår vad du menar.”

”Som domare kan du nu göra ett val. Det kloka i det här fallet är att underkänna åklagarens hela förundersökning och uppmana honom att göra om hemläxan.”

Domare Iversen betraktade tankfullt Ekström.

”Det rättvisa är att försätta vår klient på fri fot med omedelbar verkan. Hon förtjänar dessutom en ursäkt, men upprättelsen kommer att ta tid och vara avhängig den övriga utredningen.”

”Jag förstår dina synpunkter, advokat Palmgren. Men innan jag kan förklara din klient oskyldig så måste jag ha fått hela historien klar för mig. Det kommer nog att ta en liten tid …”

Han tvekade och betraktade Annika Giannini.

”Om jag beslutar att rättegången tar en paus till på måndag och tillmötesgår er så långt att jag beslutar att det inte finns skäl att hålla din klient häktad längre, vilket betyder att ni kan förvänta er att hon i varje fall inte kommer att dömas till fängelse, kan du då garantera att hon infinner sig till fortsatta förhandlingar då hon blir kallad?”

”Självfallet”, sa Holger Palmgren snabbt.

”Nej”, sa Lisbeth Salander med skarp röst.

Allas blickar vändes mot den person som dramat handlade om.

”Vad menar du?” undrade domare Iversen.

”I det ögonblick du släpper mig så kommer jag att resa bort. Jag tänker inte ägna en enda ytterligare minut av min tid åt den här rättegången.”

Domare Iversen tittade häpet på Lisbeth Salander.

”Du vägrar infinna dig?”

”Det är riktigt. Om du vill att jag ska svara på fler frågor så får du behålla mig i häkte. I det ögonblick du släpper mig så är den här historien utagerad för min del. Och det inkluderar inte att under en ospecificerad tid finnas till hands för vare sig dig, Ekström eller några poliser.”

Domare Iversen suckade. Holger Palmgren såg omtumlad ut.

”Jag är överens med min klient”, sa Annika Giannini. ”Det är stat och myndigheter som förbrutit sig mot Lisbeth Salander, inte tvärtom. Hon förtjänar att gå ut genom den där dörren med ett frikännande i bagaget och kunna lägga den här historien bakom sig.”

Inga kompromisser.

Domare Iversen sneglade på sitt armbandsur.

”Klockan är strax efter tre. Det betyder att du tvingar mig att behålla din klient i häktet.”

”Om det är ditt beslut så accepterar vi det. Som Lisbeth Salanders ombud begär jag att hon frikänns från de brott som åklagare Ekström anklagar henne för. Jag begär att du försätter min klient på fri fot utan restriktioner och med omedelbar verkan. Och jag kräver att den tidigare omyndighetsförklaringen av henne upphävs och att hon omedelbart återfår sina medborgerliga rättigheter.”

”Frågan om omyndighetsförklaring är en betydligt längre process. Jag måste få utlåtanden från psykiatrisk expertis som undersöker henne. Det kan jag inte besluta om i en handvändning.”

”Nej”, sa Annika Giannini. ”Det godtar vi inte.”

”Hur sa?”

”Lisbeth Salander ska ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra svenskar. Hon har utsatts för ett brott. Hon har falskeligen omyndigförklarats. Falsariet kan styrkas. Beslutet att sätta henne under förvaltarskap saknar därmed juridisk grund och ska ovillkorligen upphävas. Det finns inget som helst skäl för min klient att underkasta sig en rättspsykiatrisk utredning. Ingen ska behöva bevisa att de inte är tokiga när de utsätts för brott.”

Iversen övervägde saken en kort stund.