Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Den gången var det inte jag som gjorde den rättsmedicinska utredningen …”

”Nej, den författades av en doktor Jesper H. Löderman. Som av en händelse var han din doktorand vid denna tid. Du var hans handledare. Det var alltså dina bedömningar som innebar att utredningen godkändes.”

”Det finns inget oetiskt eller inkorrekt i dessa utredningar. De har skett efter konstens alla regler.”

”Nu är Lisbeth Salander 27 år och för tredje gången befinner vi oss i situationen att du försöker övertyga en tingsrätt om att hon är sinnessjuk och måste tas in till sluten psykiatrisk vård.”

Doktor Peter Teleborian tog ett djupt andetag. Annika Giannini var väl förberedd. Hon hade överraskat honom med ett antal försåtliga frågor där hon lyckades förvränga hans svar. Hon gick inte på hans charm och hon ignorerade helt hans auktoritet. Han var van att människor nickade instämmande då han talade.

Hur mycket vet hon?

Han sneglade på åklagare Ekström men insåg att han inte kunde förvänta sig hjälp från det hållet. Han måste själv rida ut stormen.

Han påminde sig om att han trots allt var en auktoritet.

Det spelar ingen roll vad hon säger. Det är min bedömning som gäller .

Annika Giannini lyfte upp hans rättspsykiatriska utredning från bordet.

”Låt oss titta närmare på din senaste utredning. Du ägnar en hel del energi åt att analysera Lisbeth Salanders själsliv. En hel del handlar om dina tolkningar av hennes person, hennes uppträdande och hennes sexualvanor.”

”Jag har i denna utredning försökt ge en helhetsbild.”

”Bra. Och utifrån denna helhetsbild kommer du fram till att Lisbeth Salander lider av paranoid schizofreni.”

”Jag vill inte binda mig till en exakt diagnos.”

”Men denna slutsats har du alltså inte kommit fram till genom samtal med Lisbeth Salander, eller hur?”

”Du vet mycket väl att din klient konsekvent vägrar att svara på frågor då jag eller någon myndighetsperson försöker tala med henne. Redan detta beteende är ju synnerligen talande. Det kan tolkas som att patientens paranoida drag framträder så kraftigt att hon bokstavligen inte förmår föra ett enkelt samtal med en myndighetsperson. Hon tror att alla är ute efter att skada henne och känner en så stor hotbild att hon sluter sig inom ett ogenomträngligt skal och bokstavligen blir stum.”

”Jag noterar att du uttrycker dig mycket försiktigt. Du säger att detta kan tolkas som …”

”Ja, det är riktigt. Jag uttrycker mig försiktigt. Psykiatri är ingen exakt vetenskap och jag måste vara försiktig med mina slutsatser. Samtidigt är det inte så att vi psykiatriker gör några lösa antaganden.”

”Du är mycket noga med att gardera dig. I verkligheten är det ju så att du inte växlat ett enda ord med min klient sedan natten då hon fyllde 13 år, eftersom hon konsekvent vägrat att tala med dig.”

”Inte bara med mig. Hon klarar inte av att föra ett samtal med någon psykiatriker.”

”Det betyder att, som du skriver här, dina slutsatser bygger på erfarenhet och på observationer av min klient.”

”Det är riktigt.”

”Vad kan man lära sig av att studera en flicka som sitter med korslagda armar på en stol och vägrar prata?”

Peter Teleborian suckade och såg ut som om han tyckte att det var tröttsamt att behöva förklara självklarheter. Han log.

”Av en patient som sitter knäpptyst kan man bara lära sig att det är en patient som är bra på att sitta knäpptyst. Redan detta är ett stört beteende, men jag baserar alltså inte mina slutsatser på detta.”

”Jag ska i eftermiddag kalla en annan psykiatriker. Han heter Svante Brandén och är överläkare på Rättsmedicinalverket och specialist på rättspsykiatri. Känner du till honom?”

Peter Teleborian kände sig säker igen. Han log. Han hade förutsatt att Giannini skulle plocka fram en annan psykiatriker för att försöka ifrågasätta hans egna slutsatser. Det var en situation han var förberedd på, och där skulle han utan problem kunna möta varje invändning ord för ord. Det skulle snarast vara enklare att hantera en akademisk kollega i vänskaplig munhuggning än en sådan som advokat Giannini som inte hade några hämningar och som var beredd att raljera med hans ord.

”Ja. Han är en erkänt duktig rättspsykiatriker. Men ni förstår, fru Giannini, att göra en utredning av detta slag är en akademisk och vetenskaplig process. Du kan vara oense med mig om mina slutsatser och en annan psykiatriker kan tolka ett agerande eller en händelse på ett annat sätt än jag gör. Då handlar det om olika synsätt eller kanske rentav hur väl en läkare känner sin patient. Han kanske kommer fram till en helt annan slutsats om Lisbeth Salander. Det är inte alls något ovanligt inom psykiatrin.”

”Det är inte därför jag kallar honom. Han har inte träffat eller undersökt Lisbeth Salander och kommer inte att dra några som helst slutsatser om hennes psykiska tillstånd.”

”Jaha …”

”Jag har bett honom läsa din utredning och all dokumentation som du formulerat om Lisbeth Salander och titta på hennes journal från de år hon låg på S:t Stefans. Jag har bett honom göra en bedömning – inte om min klients hälsotillstånd, utan om det ur rent vetenskaplig synvinkel finns täckning för dina slutsatser i det material du redovisat.”

Peter Teleborian ryckte på axlarna.

”Med all respekt … jag tror att jag har bättre kunskap om Lisbeth Salander än någon annan psykiatriker i landet. Jag har följt hennes utveckling sedan hon var 12 år gammal och dessvärre är det ju så att mina slutsatser hela tiden bekräftats av hennes agerande.”

”Så bra”, sa Annika Giannini. ”Då ska vi titta på dina slutsatser. I ditt utlåtande skriver du att behandlingen avbröts då hon var 15 år och placerades i en fosterfamilj.”

”Det är riktigt. Det var ett allvarligt misstag. Om vi hade fått slutföra behandlingen hade vi kanske inte suttit här i dag.”

”Du menar att om du hade fått möjlighet att hålla henne i spännbälte i ytterligare ett år skulle hon kanske ha blivit fogligare?”

”Det där var en ganska billig kommentar.”

”Jag ber om ursäkt. Du citerar utförligt den utredning som din doktorand Jesper H. Löderman gjorde då Lisbeth Salander skulle fylla 18 år. Du skriver att ’hennes självdestruktiva och antisociala beteende bekräftas genom missbruk och den promiskuitet som hon uppvisat sedan hon släpptes från S:t Stefans’. Vad avser du med detta?”

Peter Teleborian satt tyst i några sekunder.

”Ja … nu måste jag gå tillbaka här en smula. Sedan Lisbeth Salander släppts från S:t Stefans fick hon – som jag förutspått – missbruksproblem med alkohol och droger. Hon greps av polisen vid upprepade tillfällen. En social utredning fastslog också att hon hade ett okontrollerat sexuellt umgänge med äldre män och att hon sannolikt ägnade sig åt prostitution.”

”Låt oss bena upp det där. Du säger att hon blev alkoholmissbrukare. Hur ofta var hon berusad?”

”Förlåt?”

”Var hon full varje dag från det att hon släpptes och till dess att hon fyllde 18 år? Var hon full en gång i veckan?”

”Det kan jag förstås inte svara på.”

”Men du har ju fastslagit att hon ägnade sig åt alkoholmissbruk?”

”Hon var minderårig och greps vid upprepade tillfällen av polisen för fylleri.”

”Det är andra gången du använder uttrycket att hon greps vid upprepade tillfällen. Hur ofta skedde det? Var det en gång i veckan eller en gång varannan vecka …?”

”Nej, så många enskilda tillfällen handlar det inte om …”

”Lisbeth Salander greps vid två tillfällen för fylleri då hon var 16 respektive 17 år. Vid ett av dessa tillfällen var hon så redlös att hon skickades till sjukhus. Detta är alltså de upprepade tillfällen du syftar på. Var hon berusad vid fler än dessa tillfällen?”