Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Ännu bara några sekunder efter att hon passerat in genom ytterdörren öppnade hon dörren till ett mindre utrymme långt in i lägenheten och upptäckte att det var ett övernattningsrum. Hon befann sig plötsligt öga mot öga med Jonas Sandberg. Han hade utgjort ett frågetecken vid morgonens fördelning av arbetsuppgifter. Under gårdagskvällen hade den spanare som var satt att övervaka Sandberg tappat bort honom. Hans bil hade varit parkerad på Kungsholmen och han hade inte varit synlig i sin bostad under natten. På morgonen hade man inte vetat hur han skulle kunna lokaliseras och gripas.

De har nattbemanning av säkerhetsskäl. Naturligtvis. Och Sandberg sover efter nattskiftet.

Jonas Sandberg hade bara kalsonger på sig och tycktes yrvaken. Han sträckte sig efter ett tjänstevapen på nattduksbordet. Monica Figuerola böjde sig fram och vispade ned vapnet på golvet, bort från Sandberg.

”Jonas Sandberg, du är anhållen som misstänkt för delaktighet i morden på Gunnar Björck och Alexander Zalachenko, samt delaktighet i mordförsök på Mikael Blomkvist och Erika Berger. Sätt på dig byxorna.”

Jonas Sandberg riktade ett knytnävsslag mot Monica Figuerola. Hon parerade närmast som en eftertänksam reflex.

”Skämtar du?” sa hon. Hon grep tag i hans arm och vred om handleden så kraftigt att Sandberg tvingades baklänges ned på golvet. Hon vältrade över honom på mage och placerade sitt knä över hans ryggslut. Hon bojade honom själv. Det var första gången sedan hon börjat på RPS/Säk som hon faktiskt hade utnyttjat handbojorna i ett tjänsteärende.

Hon överlät Sandberg till en uniform och gick vidare. Slutligen öppnade hon den sista dörren längst in i lägenheten. Enligt de ritningar som hämtats från stadsbyggnadskontoret var det ett litet krypin mot gården. Hon stannade på tröskeln och tittade på den mest utmärglade fågelskrämma hon någonsin sett. Att hon stod framför en dödssjuk människa betvivlade hon inte för en sekund.

”Fredrik Clinton, du är gripen för delaktighet i mord, mordförsök och en lång rad andra brott”, sa hon. ”Ligg stilla i sängen. Vi har kallat på en ambulanstransport för att forsla dig till Kungsholmen.”

Christer Malm hade placerat sig omedelbart utanför entrén på Artillerigatan. Till skillnad från Henry Cortez kunde han hantera sin digitala Nikon. Han använde ett kort teleobjektiv och bilderna var av proffsklass.

De visade hur medlemmarna i Sektionen en efter en fördes ut genom porten och placerades i polisbilar, och hur slutligen en ambulans hämtade Fredrik Clinton. Hans ögon mötte kameraobjektivet i just det ögonblick Christer knäppte. Han såg orolig och förvirrad ut.

Bilden vann senare pris som Årets Bild.

Domare Iversen knackade klubban i bordet klockan 12.30 och förklarade att tingsrättsförhandlingarna därmed återupptagits. Han kunde inte undgå att notera att en tredje person plötsligt dykt upp vid Annika Gianninis bord. Holger Palmgren satt i rullstol.

”Hej Holger”, sa domare Iversen. ”Det var inte i går som jag såg dig i en rättegångssal.”

”God dag, domare Iversen. En del mål är ju så komplicerade att juniorerna behöver lite assistans.”

”Jag trodde att du hade upphört att vara aktiv advokat?”

”Jag har varit sjuk. Men advokat Giannini har anlitat mig som sin bisittare i detta ärende.”

”Jag förstår.”

Annika Giannini harklade sig.

”Till saken hör också att Holger Palmgren i många år representerat Lisbeth Salander.”

”Jag tänker inte orda om den saken”, sa domare Iversen.

Han nickade till Annika Giannini att börja. Hon reste sig. Hon hade alltid ogillat den svenska ovanan att bedriva domstolsförhandlingar i en informell ton sittandes runt ett intimt bord, nästan som om tillställningen var en middagsbjudning. Hon kände sig mycket bättre till mods då hon fick tala stående.

”Jag tror att vi kanske ska börja med de avslutande kommentarerna från i förmiddags. Herr Teleborian, varför underkänner ni så konsekvent alla utsagor som kommer från Lisbeth Salander?”

”Därför att de är så uppenbart osanna”, svarade Peter Teleborian.

Han var lugn och avslappnad. Annika Giannini nickade och vände sig till domare Iversen.

”Herr domare, Peter Teleborian påstår att Lisbeth Salander ljuger och fantiserar. Nu ska försvaret visa att vartenda ord som står i Lisbeth Salanders självbiografi är sant. Vi kommer att visa dokumentation på detta. Grafisk, skriftlig och genom vittnesmål. Vi har nu kommit till den punkt i den här rättegången då åklagaren framlagt huvuddragen i sin talan. Vi har lyssnat och vet nu hur de exakta anklagelserna mot Lisbeth Salander ser ut.”

Annika Giannini var plötsligt torr i munnen och kände att hon darrade på handen. Hon tog ett djupt andetag och drack en klunk Ramlösa. Därefter placerade hon händerna i ett stadigt tag på stolsryggen så att de inte skulle avslöja hennes nervositet.

”Av åklagarens framställan kan vi dra slutsatsen att han har gott om åsikter men förfärligt ont om bevis. Han tror att Lisbeth Salander sköt Carl-Magnus Lundin i Stallarholmen. Han påstår att hon åkte till Gosseberga för att döda sin far. Han förmodar att min klient är paranoid schizofren och på alla sätt och vis sinnessjuk. Och han bygger detta förmodande på uppgifter från en enda källa, nämligen doktor Peter Teleborian.”

Hon gjorde en paus och hämtade andan. Hon tvingade sig att tala långsamt.

”Bevisläget är nu sådant att åklagarens mål vilar uteslutande på Peter Teleborian. Om han har rätt är allt gott och väl; då torde min klient må bäst av att få den kvalificerade psykiska vård som både han och åklagaren efterlyser.”

Paus.

”Men om doktor Teleborian har fel kommer saken i ett helt annat läge. Om han dessutom medvetet ljuger så handlar det om att min klient i detta nu är utsatt för ett rättsövergrepp, ett övergrepp som pågått i många år.”

Hon vände sig till Ekström.

”Det vi ska göra under eftermiddagen är att visa att ditt vittne har fel och att du som åklagare har blivit lurad att köpa dessa falska slutsatser.”

Peter Teleborian log roat. Han slog ut med händerna och nickade inbjudande mot Annika Giannini. Hon vände sig åter till Iversen.

”Herr domare. Jag kommer att visa att Peter Teleborians så kallade rättspsykiatriska utredning är bluff från början till slut. Jag kommer att visa att han medvetet ljuger om Lisbeth Salander. Jag kommer att visa att min klient utsatts för ett grovt rättsövergrepp. Och jag kommer att visa att hon är lika klok och förståndig som någon annan i detta rum.”

”Förlåt, men …”, började Ekström.

”Ett ögonblick.” Hon höjde ett finger. ”Jag har låtit dig prata ostört i två dagar. Nu är det min tur.”

Hon vände sig till domare Iversen igen.

”Jag skulle inte framföra en så allvarlig anklagelse inför en domstol om jag inte hade starka belägg.”

”För all del, fortsätt”, sa Iversen. ”Men jag vill inte veta av några vidlyftiga konspirationsteorier. Håll i minne att du kan åtalas för ärekränkning även för påståenden som görs inför rätta.”

”Tack. Det ska jag hålla i minnet.”

Hon vände sig till Teleborian. Han tycktes fortfarande road av situationen.

”Försvaret har vid upprepade tillfällen bett att få ta del av Lisbeth Salanders journal från den tid då hon i unga tonår låg inspärrad hos dig på S:t Stefans. Varför har vi inte fått den journalen?”

”Därför att en tingsrätt beslutat att den är hemligstämplad. Det beslutet har alltså fattats av omsorg om Lisbeth Salander, men om en högre rätt upphäver beslutet kommer jag naturligtvis att överlämna journalen.”