Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Men hur bedömer du trovärdigheten i berättelsen?”

”Det finns ingen trovärdighet. Det finns en rad påståenden om olika personer, den ena historien mer fantastisk än den andra. På det hela taget styrker hennes skriftliga förklaring misstankarna att hon lider av paranoid schizofreni.”

”Kan du nämna något exempel?”

”Det mest uppenbara är ju skildringen av den så kallade våldtäkten som hon hävdar att hennes förvaltare Bjurman gjort sig skyldig till.”

”Kan du utveckla detta?”

”Hela skildringen är utomordentligt detaljerad. Den är ett klassiskt exempel på den sortens groteska fantasier som barn kan uppvisa. Det finns gott om liknande fall från kända incestmål där barnet lämnat skildringar som faller på sin egen orimlighet och där det helt saknas teknisk bevisning. Det är alltså erotiska fantasier som även barn i mycket låg ålder kan ägna sig åt … Ungefär som om de tittade på en skräckfilm på TV.”

”Nu är ju Lisbeth Salander inte ett barn utan en vuxen kvinna”, sa Ekström.

”Ja, och det återstår väl att avgöra på exakt vilken mental nivå hon befinner sig. Men i sak har du rätt. Hon är vuxen och förmodligen tror hon på den skildring hon lämnat.”

”Du menar att det är lögn.”

”Nej, om hon tror på det hon säger så är det inte lögn. Det är en historia som visar att hon inte kan särskilja fantasi från verklighet.”

”Hon har alltså inte blivit våldtagen av advokat Bjurman?”

”Nej. Den sannolikheten måste betraktas som obefintlig. Hon behöver kvalificerad vård.”

”Du förekommer själv i Lisbeth Salanders berättelse …”

”Ja, det är ju lite pikant. Men det är återigen den fantasi som hon ger uttryck för. Om vi ska tro den arma flickan så är jag närmast en pedofil …”

Han log och fortsatte:

”Men det här är uttryck för exakt vad jag har talat om hela tiden. I Salanders biografi får vi veta att hon misshandlades genom att hållas i spännbälte större delen av tiden på S:t Stefans och att jag kom till hennes rum på nätterna. Det här är nästan ett klassiskt fall av hennes oförmåga att tolka verkligheten, eller rättare sagt, det är så hon tolkar verkligheten.”

”Tack. Jag lämnar till försvaret om fröken Giannini har några frågor.”

Eftersom Annika Giannini knappt haft några frågor eller invändningar under de två första rättegångsdagarna förväntade sig alla att hon åter skulle ställa några pliktskyldiga frågor och därefter avbryta förhöret. Det är ju en pinsamt usel insats från försvaret , tänkte Ekström.

”Jo. Det har jag”, sa Annika Giannini. ”Jag har faktiskt ett antal frågor och det kommer möjligen att dra ut på tiden en smula. Klockan är halv tolv. Jag föreslår att vi bryter för lunch och att jag får genomföra mitt vittnesförhör oavbrutet efter lunch.”

Domare Iversen beslutade att rätten skulle ta lunch.

Curt Svensson hade sällskap av två uniformer då han exakt klockan 12.00 lade sin väldiga näve på kommissarie Georg Nyströms axel utanför restaurang Mäster Anders på Hantverkargatan. Nyström tittade häpet upp på Curt Svensson som satte sin polislegitimation under Nyströms näsa.

”God dag. Du är häktad som misstänkt för delaktighet i mord och mordförsök. Åtalspunkter kommer att meddelas dig av Riksåklagaren vid en häktningsförhandling nu på eftermiddagen. Jag föreslår att du villigt följer med”, sa Curt Svensson.

Georg Nyström såg ut som om han inte begrep det språk som Curt Svensson talade. Men han konstaterade att Curt Svensson var en person som man skulle följa med utan att protestera.

Kriminalinspektör Jan Bublanski hade sällskap av Sonja Modig och sju uniformerade poliser då medarbetaren Stefan Bladh vid författningsskyddet exakt klockan 12.00 släppte in dem på den slutna avdelning som utgjorde Säkerhetspolisens domäner på Kungsholmen. De stegade genom korridorerna till dess att Stefan stannade och pekade på ett rum. Kanslichefens sekreterare såg fullständigt perplex ut då Bublanski höll upp sin polislegitimation.

” Var vänlig och sitt still. Det här är ett polisingripande. ”

Han trampade fram till den inre dörren och avbröt kanslichef Albert Shenke mitt i ett telefonsamtal.

”Vad är detta?” undrade Shenke.

”Jag heter kriminalinspektör Jan Bublanski. Du är gripen för brott mot svensk grundlag. Du kommer att delges en lång rad enskilda åtalspunkter under eftermiddagen.”

”Det här är ju oerhört”, sa Shenke.

”Ja, visst är det”, sa Bublanski.

Han lät försegla Shenkes tjänsterum och placerade två uniformer som vakt utanför dörren med en förmaning att inte släppa någon över tröskeln. De hade tillstånd att använda batong och till och med dra sina tjänstevapen om någon med våld försökte tränga sig in.

De fortsatte processionen genom korridoren till dess att Stefan pekade på ytterligare en dörr och upprepade proceduren med budgetchefen Gustav Atterbom.

Jerker Holmberg hade Södermalmspiketen som uppbackning då han exakt klockan 12.00 bankade på dörren till ett tillfälligt hyrt kontorsutrymme på tredje våningen tvärs över gatan från tidskriften Millennium s redaktionslokal på Götgatan.

Eftersom ingen öppnade dörren beordrade Jerker Holmberg att Södermalmspolisen skulle bryta upp den, men innan bräckjärnet hade hunnit komma till användning öppnades en springa i dörren.

”Polis”, sa Jerker Holmberg. ”Kom ut med händerna väl synliga.”

”Jag är polis”, sa polisinspektör Göran Mårtensson.

”Jag vet. Och du har licens på en jävla massa skjutvapen.”

”Ja men, jag är polis på tjänsteärende.”

”Så fan heller”, sa Jerker Holmberg.

Han fick assistans att luta Mårtensson mot väggen och plocka av honom tjänstevapnet.

”Du är gripen för olaga avlyssning, grovt tjänstefel, upprepade hemfridsbrott hos journalisten Mikael Blomkvist på Bellmansgatan och förmodligen ytterligare åtalspunkter. Boja honom.”

Jerker Holmberg gjorde en snabb inspektionsrunda i kontorsutrymmet och konstaterade att där fanns elektronik nog att starta en inspelningsstudio. Han avdelade en polis som vakt i rummet med instruktioner att sitta stilla på en stol och inte lämna fingeravtryck.

Då Mårtensson fördes ut genom porten till fastigheten höjde Henry Cortez sin digitala Nikon och tog en serie om tjugotvå bilder. Han var förvisso ingen proffsfotograf och bilderna lämnade en del i övrigt att önska i kvalité. Men rullen såldes nästkommande dag till en kvällstidning för en rent ut sagt hutlös summa.

Monica Figuerola var den enda av de poliser som deltog i dagens razzior som drabbades av en incident utanför planerna. Hon hade uppbackning av Norrmalmspiketen och tre kollegor från RPS/Säk då hon exakt klockan 12.00 gick in genom porten till fastigheten på Artillerigatan och avverkade trapporna till den lägenhet på översta våningen som ägdes av företaget Bellona.

Operationen hade planerats med kort varsel. Så fort styrkan hade samlats utanför dörren till lägenheten gav hon klartecken. Två stadiga uniformer från Norrmalmspiketen lyfte en fyrtiokilos murbräcka i stål och öppnade dörren med två välriktade knackningar. Piketstyrkan, försedd med skyddsvästar och förstärkningsvapen, ockuperade lägenheten under loppet av cirka tio sekunder efter att dörren forcerats.

Enligt den spaning som skett sedan gryningen hade fem personer som identifierats som medarbetare i Sektionen passerat in genom porten på morgonen. Samtliga fem uppbringades inom loppet av några sekunder och belades med handfängsel.

Monica Figuerola var iförd skyddsväst. Hon gick genom den lägenhet som hade varit Sektionens högkvarter sedan 1960-talet och slängde upp dörr efter dörr. Hon konstaterade att hon skulle behöva en arkeolog som hjälpreda för att sortera den mängd papper som fyllde rummen.