Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Domare Iversen harklade sig. Han flyttade blicken till Lisbeth Salander.

”Ska vi uppfatta din tystnad som att du inte vill svara på frågor?” undrade han.

Lisbeth Salander vred huvudet och mötte domare Iversens blick.

”Jag svarar gärna på frågor”, svarade hon.

Domare Iversen nickade.

”Då kanske du kan svara på frågan”, sköt åklagare Ekström in.

Lisbeth Salander vände blicken mot Ekström igen. Hon förblev tyst.

”Kan du vara vänlig att svara på frågan?” sa domare Iversen.

Lisbeth vred huvudet mot rättens ordförande igen och höjde ögonbrynen. Hennes röst var klar och tydlig.

”Vilken fråga? Hittills har han där” – hon nickade mot Ekström – ”gjort ett antal obestyrkta påståenden. Jag har inte uppfattat någon fråga.”

Annika Giannini höjde blicken. Hon satte armbågen på bordet och lutade ansiktet i handflatan med plötsligt intresse i blicken.

Åklagare Ekström tappade tråden i några sekunder.

”Kan du vara vänlig och repetera frågan?” föreslog domare Iversen.

”Jag frågade om … du åkte ned till advokat Bjurmans sommarstuga i Stallarholmen i akt och mening att skjuta Carl-Magnus Lundin?”

”Nej, du sa att du ville försöka bringa klarhet i hur det kom sig att jag åkte ned till Stallarholmen och sköt Carl-Magnus Lundin. Det var ingen fråga. Det var ett generellt påstående där du föregrep mitt svar. Jag är inte ansvarig för vilka påståenden du gör.”

”Märk inte ord. Svara på frågan.”

”Nej.”

Tystnad.

”Nej, vad då?”

”Är svaret på frågan.”

Åklagare Richard Ekström suckade. Det skulle bli en lång dag. Lisbeth Salander betraktade honom förväntansfullt.

”Det är kanske bäst att vi tar det här från början”, sa han. ”Befann du dig i framlidne advokat Bjurmans sommarstuga i Stallarholmen på eftermiddagen den 6 april i år?”

”Ja.”

”Hur tog du dig dit?”

”Jag åkte pendeltåg till Södertälje och tog bussen mot Strängnäs.”

”Av vilken orsak åkte du till Stallarholmen? Hade du stämt träff med Carl-Magnus Lundin och hans vän Sonny Nieminen där?”

”Nej.”

”Hur kom det sig att de dök upp där?”

”Det måste du fråga dem om.”

”Nu frågar jag dig.”

Lisbeth Salander svarade inte.

Domare Iversen harklade sig.

”Jag förmodar att fröken Salander inte svarar därför att du rent semantiskt åter gjorde ett påstående”, sa Iversen hjälpsamt.

Annika Giannini fnissade plötsligt precis så högt att det hördes. Hon tystnade omedelbart och tittade ned i sina papper igen. Ekström tittade irriterat på henne.

”Varför tror du att Lundin och Nieminen dök upp vid Bjurmans sommarstuga?”

”Det vet jag inte. Jag gissar att de åkte dit för att anstifta mordbrand. Lundin hade en liter bensin i en petflaska i sadelväskan på sin Harley-Davidson.”

Ekström trutade med läpparna.

”Varför åkte du till advokat Bjurmans sommarstuga?”

”Jag sökte information.”

”Vilken sorts information?”

”Den information som jag misstänker att Lundin och Nieminen var där för att förstöra, och som alltså kunde bidra till att bringa klarhet i vem som mördade fähunden.”

”Du anser att advokat Bjurman var en fähund? Är det korrekt uppfattat?”

”Ja.”

”Och varför anser du det?”

”Han var ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman, alltså en fähund.”

Hon citerade den text som fanns tatuerad på framlidne advokat Bjurmans mage och erkände därmed indirekt att hon var ansvarig för texten. Detta ingick dock inte i åtalet mot Lisbeth Salander. Bjurman hade aldrig gjort någon anmälan om misshandel och det var ogörligt att leda i bevis om han frivilligt låtit sig tatueras eller om det hade skett med tvång.

”Du hävdar med andra ord att din förvaltare skulle ha förgripit sig på dig. Kan du berätta när dessa övergrepp skulle ha ägt rum?”

”De skedde tisdagen den 18 februari 2003 och på nytt fredagen den 7 mars samma år.”

”Du har vägrat svara på alla frågor från de förhörsledare som försökt prata med dig. Varför?”

”Jag hade inget att säga till dem.”

”Jag har läst den så kallade självbiografin som din advokat plötsligt levererade för några dagar sedan. Jag måste säga att det är ett märkligt dokument, det ska vi återkomma till. Men i denna hävdar du att advokat Bjurman vid det första tillfället ska ha tilltvingat sig oralsex och vid det andra tillfället under en hel natt ha utsatt dig för upprepade fullbordade våldtäkter och grov tortyr.”

Lisbeth svarade inte.

”Är detta korrekt?”

”Ja.”

”Polisanmälde du våldtäkterna?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Polisen har aldrig tidigare lyssnat då jag har försökt berätta något för dem. Alltså var det inte meningsfullt att anmäla något till dem.”

”Diskuterade du övergreppen med någon bekant till dig. Någon väninna?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Därför att det inte angick någon.”

”Okej, sökte du kontakt med en advokat?”

”Nej.”

”Vände du dig till någon läkare för att få vård för de skador som du påstår att du hade ådragit dig?”

”Nej.”

”Och du vände dig inte till någon kvinnojour.”

”Nu gör du ett påstående igen.”

”Förlåt. Vände du dig till någon kvinnojour?”

”Nej.”

Ekström vände sig till rättens ordförande.

”Jag vill göra rätten uppmärksam på att den tilltalade har uppgett att hon utsattes för två sexuella övergrepp, varav det andra är att betrakta som utomordentligt grovt. Hon hävdar att den som gjorde sig skyldig till dessa våldtäkter var hennes förvaltare, framlidne advokat Nils Bjurman. Samtidigt bör följande fakta vägas in i bilden …”

Ekström fingrade på sina papper.

”I den utredning som våldsroteln gjort framkommer ingenting i advokat Bjurmans förflutna som styrker trovärdigheten i Lisbeth Salanders berättelse. Bjurman har aldrig dömts för något brott. Han har aldrig varit polisanmäld eller föremål för utredning. Han har tidigare varit förvaltare eller god man för flera andra ungdomar och ingen av dessa vill göra gällande att de ska ha utsatts för någon form av övergrepp. Tvärtom, de hävdar bestämt att Bjurman alltid uppträtt korrekt och vänligt gentemot dem.”

Ekström vände blad.

”Det är också min uppgift att påminna om att Lisbeth Salander har diagnostiserats som paranoid schizofren. Det är en ung kvinna med dokumenterat våldsam läggning som sedan de allra tidigaste tonåren haft allvarliga problem i sina kontakter med samhället. Hon har tillbringat flera år på barnpsykiatrisk anstalt och stått under förvaltarskap sedan hon var 18 år. Hur beklagligt det än är finns det orsaker till detta. Lisbeth Salander är farlig för sig själv och för omgivningen. Det är min övertygelse att hon inte behöver fängelsestraff. Hon behöver vård.”

Han gjorde en konstpaus.

”Att diskutera en ung människas mentala tillstånd är en motbjudande uppgift. Så mycket är integritetskränkande, och hennes sinnestillstånd blir föremål för tolkningar. I det här fallet har vi dock Lisbeth Salanders egen förvirrade världsbild att ta ställning till. Den framträder med all tydlighet i denna så kallade självbiografi. Ingenstans framstår hennes brist på verklighetsförankring så tydligt som här. I det här fallet behöver vi inga vittnen eller tolkningar där ord står mot ord. Vi har hennes egna ord. Vi kan själva bedöma trovärdigheten i hennes påståenden.”

Hans blick föll på Lisbeth Salander. Deras ögon möttes. Hon log plötsligt. Hon såg ondskefull ut. Ekström rynkade pannan.