Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Ekström hade även läckt uppgifter som antydde att Lisbeth Salanders mentala tillstånd lämnade en del i övrigt att önska. Han åberopade dels den rättspsykiatriska utredning av doktor Jesper H. Löderman som framställts vid hennes 18-årsdag, dels en utredning som efter tingsrättsbeslut vid en förberedande förhandling författats av doktor Peter Teleborian. Eftersom den sinnessjuka flickan sin vana trogen kategoriskt vägrade att tala med psykiatriker så hade analysen gjorts med utgångspunkt från ”observationer”, vilka hade utförts sedan hon inkvarterats på Kronobergshäktet i Stockholm månaden före hennes rättegång. Teleborian, som hade mångårig erfarenhet av patienten, fastslog att Lisbeth Salander led av en allvarlig psykisk störning och använde ord som psykopati, patologisk narcissism och paranoid schizofreni.

Media hade även rapporterat att sju polisförhör hade hållits med henne. Vid samtliga hade den åtalade vägrat att ens säga god morgon till förhörsledarna. De första förhören hade hållits av Göteborgspolisen medan återstoden hade ägt rum på polishuset i Stockholm. Bandupptagningarna från förhörsprotokollet avslöjade lock och pock, vänliga försök till övertalning och upprepade envetna frågor men inte ett enda svar.

Inte så mycket som en harkling.

Vid några tillfällen hördes Annika Gianninis röst på banden då hon konstaterade att hennes klient uppenbarligen inte ämnade svara på frågor. Åtalet mot Lisbeth Salander vilade följaktligen uteslutande på teknisk bevisning och de fakta som polisutredningen kunnat fastställa.

Lisbeths tystnad hade försatt hennes försvarsadvokat i en tidvis brydsam position eftersom hon tvingades vara nästan lika tystlåten som sin klient. Vad Annika Giannini och Lisbeth Salander diskuterade i enrum var konfidentiellt.

Ekström gjorde heller ingen hemlighet av att han i första hand ämnade kräva sluten psykiatrisk vård för Lisbeth Salander, och i andra hand ett kännbart fängelsestraff. Den normala gången var den omvända, men han ansåg att i hennes fall förelåg så tydliga psykiska störningar och ett så tydligt rättspsykiatriskt utlåtande att han inte hade något alternativ. Det var ytterst ovanligt att en domstol gick emot ett rättspsykiatriskt utlåtande.

Han ansåg även att Salanders omyndighetsförklaring inte skulle hävas. I en intervju hade han med bekymrad min förklarat att det i Sverige fanns ett antal sociopatiska personer med så grava psykiska störningar att de utgjorde en fara för sig själva och för andra, och att vetenskapen inte hade några alternativ annat än att hålla dessa personer inlåsta. Han nämnde fallet med den våldsamma flickan Anette som på 1970-talet hade varit en följetong i massmedia och som ännu trettio år senare vårdades på sluten anstalt. Varje försök att lätta på restriktionerna resulterade i att hon gick till besinningslösa och våldsamma angrepp mot släktingar och vårdpersonal, eller försök att skada sig själv. Ekström menade att Lisbeth Salander led av en liknande form av psykopatisk störning.

Medias intresse hade också ökat av den enkla orsaken att Lisbeth Salanders försvarsadvokat Annika Giannini inte hade uttalat sig i media. Hon hade konsekvent vägrat att låta sig intervjuas för att få en möjlighet att lägga fram den andra sidans synpunkter. Media befann sig följaktligen i en besvärlig situation där åklagarsidan gödslade med information medan försvarssidan för ovanlighetens skull inte lämnat minsta antydan om hur Salander ställde sig till åtalet och vilken strategi försvaret skulle använda.

Detta förhållande kommenterades av den juridiske expert som var inhyrd att bevaka ärendet för en kvällstidnings räkning. Experten hade i en krönika konstaterat att Annika Giannini var en respekterad kvinnorättsadvokat men att hon helt saknade erfarenhet från brottmål utanför detta område, och dragit slutsatsen att hon var olämplig att försvara Lisbeth Salander. Från sin syster hade Mikael Blomkvist också fått veta att flera kända advokater hade kontaktat henne och erbjudit sina tjänster. Annika Giannini hade på uppdrag av sin klient vänligt avböjt alla sådana förslag.

I väntan på att rättegången skulle inledas sneglade Mikael på de andra åhörarna. Han upptäckte plötsligt Dragan Armanskij på platsen närmast utgången.

Deras blickar möttes ett kort ögonblick.

Ekström hade en försvarlig papperstrave på sitt bord. Han nickade igenkännande till några journalister.

Annika Giannini satt vid sitt bord mitt emot Ekström. Hon sorterade papper och sneglade inte åt något håll. Mikael tyckte att hans syster verkade en aning nervös. En släng av rampfeber, tänkte han.

Därefter kom rättens ordförande, bisittaren och nämndemännen in i salen. Rättens ordförande var domare Jörgen Iversen, en 57-årig vithårig man med avmagrat ansikte och spänst i stegen. Mikael hade sammanställt en bakgrund på Iversen och konstaterat att han var känd som en mycket erfaren och korrekt domare som tidigare hade dömt vid ett flertal uppmärksammade rättegångar.

Slutligen fördes Lisbeth Salander in i tingsrättssalen.

Trots att Mikael var van vid Lisbeth Salanders förmåga till förargelseväckande klädsel var han förbluffad över att Annika Giannini hade tillåtit henne att dyka upp i rättssalen iförd kort svart skinnkjol, som var trasig i fållen, och ett svart linne med texten I am irritated som inte dolde särskilt mycket av hennes tatueringar. Hon hade kängor, nitbälte och randiga knästrumpor i svart och lila. Hon hade ett tiotal piercningar i öronen och ringar genom läpp och ögonbryn. Hon hade ett tre månader långt spretigt svart stubb sedan skalloperationen. Dessutom var hon ovanligt hårt sminkad. Hon hade ett grått läppstift, målade ögonbryn och mer kolsvart mascara än Mikael någonsin hade sett henne med. På den tiden han umgåtts med henne hade hon snarast varit ointresserad av makeup.

Hon såg aningen vulgär ut, för att uttrycka saken diplomatiskt. Närmast gotisk. Hon påminde om en vampyr från någon konstnärlig pop art-film från 1960-talet. Mikael märkte att några av reportrarna i publiken häpet drog efter andan och log roat då hon uppenbarade sig. När de äntligen fick se den skandalomsusade flickan som de skrivit så mycket om levde hon upp till allas förväntningar.

Sedan insåg han att Lisbeth Salander var utklädd. Normalt brukade hon klä sig slarvigt och till synes utan smak. Mikael hade alltid antagit att hon inte klädde sig på det sättet av moderiktiga skäl utan för att markera en egen identitet. Lisbeth Salander markerade sitt privata revir som fientligt territorium. Han hade alltid uppfattat nitarna i hennes skinnjacka som samma försvarsmekanism som en igelkotts taggar. Det var en signal till omgivningen. Försök inte klappa mig. Det kommer att göra ont.

När hon klev in i tingsrätten hade hon dock accentuerat sin klädstil så att det var en närmast parodisk överdrift.

Han förstod plötsligt att det inte var någon slump utan en del av Annikas strategi.

Om Lisbeth Salander hade kommit vattenkammad och med knytblus och prydliga promenadskor skulle hon ha sett ut som en bedragare som försökte sälja en story till rätten. Det var en fråga om trovärdighet. Nu kom hon som sig själv och ingen annan. I något överdrivet skick för tydlighetens skull. Hon låtsades inte vara något som hon inte var. Hennes budskap till rätten var att hon inte hade någon orsak att skämmas eller göra sig till för dem. Om rätten hade problem med hennes utseende så var det inte hennes problem. Samhället hade anklagat henne för saker och ting och åklagaren hade släpat henne till domstolen. Genom sin blotta uppenbarelse hade hon redan markerat att hon ämnade avfärda åklagarens resonemang som trams.