Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Hon nickade.

”Han måste ha godkänt utlåningen av Mårtensson. Han måste följaktligen veta att Mårtensson inte finns på kontraspionaget där han enligt personskyddet ska finnas.”

Torsten Edklinth tog av sig glasögonen och plockade upp en pappersservett och putsade dem grundligt. Han funderade. Han hade träffat kanslichef Albert Shenke på möten och interna konferenser vid oräkneliga tillfällen men kunde inte påstå att han personligen kände honom särskilt väl. Det var en relativt kortvuxen person med tunt rödblont hår och ett midjemått som svällt ut under årens lopp. Han visste att Shenke var drygt 55 år och att han hade arbetat vid RPS/Säk i åtminstone tjugofem år, eventuellt ännu längre. Han hade varit kanslichef det senaste decenniet och dessförinnan arbetat som biträdande kanslichef och på andra poster inom administrationen. Han uppfattade Shenke som en tystlåten person som kunde agera med hårda nypor om det behövdes. Edklinth hade ingen aning om vad Shenke sysslade med på fritiden, men han hade ett minne av att han vid något tillfälle sett honom i garaget i polishuset i fritidsklädsel och med golfklubbor över axeln. Han hade också vid ett tillfälle flera år tidigare av en slump stött ihop med Shenke på Operan.

”Det var en sak som slog mig”, sa hon.

”Vad?”

”Evert Gullberg. Han gjorde militärtjänsten på 1940-talet och blev skattejurist och försvann in i dimmorna på 1950-talet.”

”Ja?”

”Då vi resonerade om det här så pratade vi om honom som om han hade varit en lejd mördare.”

”Jag vet att det låter långsökt, men …”

”Det som slog mig var att det finns så lite bakgrund på honom att det verkar nästan fejkat. Både IB och Säk etablerade företag utanför huset på 1950- och 1960-talet.”

Torsten Edklinth nickade.

”Jag undrade när du skulle tänka på den möjligheten.”

”Jag skulle behöva tillstånd att gå in i personalfilerna från 1950-talet”, sa Monica Figuerola.

”Nej”, sa Torsten Edklinth och skakade på huvudet. ”Vi kan inte gå in i arkivet utan tillstånd från kanslichefen och vi vill inte väcka uppmärksamhet förrän vi har mer på fötterna.”

”Så hur tycker du att vi ska gå vidare?”

”Mårtensson”, sa Edklinth. ”Ta reda på vad han sysslar med.”

Lisbeth Salander studerade vädringsfönstret i sitt låsta vårdrum då hon hörde nyckeln i dörren och doktor Anders Jonasson kom in. Klockan var efter tio på tisdagskvällen. Han avbröt hennes planerande för hur hon skulle kunna fly från Sahlgrenska.

Hon hade mätt vädringsventilen i fönstret och konstaterat att hennes huvud skulle kunna passera och att hon nog inte skulle ha nämnvärda problem att klämma igenom resten av kroppen. Det var tre våningar till marken men en kombination av sönderrivna lakan och en tre meter lång förlängningskabel till en golvlampa skulle lösa det problemet.

I tankarna hade hon planerat sin flykt steg för steg. Problemet var kläder. Hon hade trosor och landstingets nattskjorta och ett par plastsandaler som hon fått låna. Hon hade två hundra kronor i kontanter som hon hade fått av Annika Giannini för att kunna beställa godis från sjukhuskiosken. Det skulle räcka till billiga jeans och en t-tröja på Myrorna, förutsatt att hon kunde lokalisera Myrorna i Göteborg. Resten av pengarna måste räcka till ett telefonsamtal till Plague. Därefter skulle saker och ting lösa sig. Hon planerade att landa i Gibraltar inom några dygn efter sin flykt och därefter bygga upp en ny identitet någonstans i världen.

Anders Jonasson nickade och satte sig i besöksstolen. Hon satte sig på sängkanten.

”Hej Lisbeth. Förlåt att jag inte hunnit hälsa på dig under de senaste dagarna, men jag har haft ett elände på akuten och jag har dessutom blivit handledare för ett par unga läkare.”

Hon nickade. Hon hade inte förväntat sig att doktor Anders Jonasson skulle göra särskilda besök hos henne.

Han plockade fram hennes journalanteckningar och studerade uppmärksamt hennes temperaturkurva och medicineringen. Han noterade att hon låg stadigt mellan 37 och 37,2 grader och att hon under den gångna veckan inte hade fått några huvudvärkstabletter.

”Det är doktor Endrin som är din läkare. Kommer du överens med henne?”

”Hon är okej”, svarade Lisbeth utan större entusiasm.

”Är det okej om jag gör en koll?”

Hon nickade. Han plockade upp en pennlampa ur fickan och böjde sig fram och lyste i hennes ögon för att granska hur pupillerna drog ihop sig och utvidgades. Han bad henne att öppna munnen och granskade hennes hals. Därefter lade han försiktigt händerna runt hennes hals och vred hennes huvud fram och tillbaka och åt sidorna några gånger.

”Du har inga besvär i nacken?” frågade han.

Hon skakade på huvudet.

”Hur är det med huvudvärken?”

”Jag känner av den ibland, men det går över.”

”Läkningsprocessen pågår fortfarande. Huvudvärken kommer att försvinna mer och mer.”

Hon hade fortfarande så kort hår att han bara behövde vika en liten tofs åt sidan för att känna på ärret ovanför örat. Det läktes problemfritt men det fanns en liten sårskorpa kvar.

”Du har klöst på såret igen. Ge fan i det.”

Hon nickade. Han fattade hennes vänstra armbåge och lyfte armen.

”Kan du höja armen på egen hand?”

Hon sträckte upp armen.

”Har du någon smärta eller obehag i skuldran?”

Hon skakade på huvudet.

”Stramar det?”

”En aning.”

”Jag tror att du måste träna musklerna i skuldran lite mer.”

”Det är svårt när man är inlåst.”

Han log mot henne.

”Det kommer inte att vara för evigt. Gör du de där övningarna som terapeuten säger?”

Hon nickade.

Han plockade fram stetoskopet och tryckte det mot sin handled en stund för att värma upp det. Sedan satte han sig på sängkanten och knäppte upp hennes nattskjorta och lyssnade på hennes hjärta och mätte pulsen. Han bad henne böja sig framåt och placerade stetoskopet på hennes rygg för att lyssna på lungorna.

”Hosta.”

Hon hostade.

”Okej. Du kan knäppa skjortan. Medicinskt är du mer eller mindre återställd.”

Hon nickade. Hon förväntade sig att han därmed skulle resa sig och lova att återkomma om några dagar, men han satt kvar på stolen. Han satt tyst en lång stund och tycktes fundera på något. Lisbeth väntade tålmodigt.

”Vet du varför jag blev läkare?” frågade han plötsligt.

Hon skakade på huvudet.

”Jag kommer från en arbetarfamilj. Jag tänkte alltid att jag ville bli läkare. Jag hade faktiskt tänkt bli psykiatriker när jag var i tonåren. Jag var fasligt intellektuell.”

Lisbeth betraktade honom med plötslig uppmärksamhet så fort han nämnde ordet psykiatriker.

”Men jag var inte säker på att jag skulle klara av studierna. Så när jag hade gått ut gymnasiet utbildade jag mig faktiskt till svetsare och jobbade som sådan i något år.”

Han nickade som tecken på att han talade sanning.

”Jag tyckte att det var en god idé att ha något att falla tillbaka på om läkarstudierna skulle misslyckas. Och att vara svetsare är inte så himla stor skillnad mot att vara läkare. Det handlar om att lappa ihop saker och ting. Och nu jobbar jag här på Sahlgrenska och lappar ihop sådana som du.”

Hon rynkade ögonbrynen och undrade misstänksamt om han drev med henne. Men han såg helt allvarlig ut.

”Lisbeth … jag undrar …”

Han var tyst i en så lång stund att Lisbeth nästan frågade vad han ville. Men hon behärskade sig och väntade ut honom.

”Jag undrar om du skulle bli arg på mig om jag bad att få ställa en privat och personlig fråga till dig. Jag vill fråga dig i egenskap av privatperson. Alltså inte som läkare. Jag kommer inte att anteckna ditt svar och jag kommer inte att diskutera det med någon annan människa. Du behöver inte svara om du inte vill.”