Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Vad?”

”Det är en närgången och personlig fråga.”

Hon mötte hans blick.

”Sedan du blev inlåst på S:t Stefans i Uppsala då du var 12 år gammal har du vägrat att ens svara på tilltal då någon psykiatriker försökt prata med dig. Hur kommer det sig?”

Lisbeth Salanders ögon mörknade en aning. Hon betraktade Anders Jonasson med helt uttryckslösa ögon. Hon satt tyst i två minuter.

”Varför undrar du det?” frågade hon slutligen.

”Ärligt talat så är jag inte riktigt säker. Jag tror att jag försöker begripa något.”

Hennes mun krusades en aning.

”Jag pratar inte med tokdoktorer därför att de aldrig lyssnar på vad jag säger.”

Anders Jonasson nickade och skrattade plötsligt.

”Okej. Säg mig … vad tycker du om Peter Teleborian?”

Anders Jonasson hade kastat ur sig namnet så oväntat att Lisbeth nästan ryckte till. Hennes ögon smalnade väsentligt.

”Vad fan är det här, tjugo frågor? Vad är du ute efter?”

Hennes röst lät plötsligt som sandpapper. Anders Jonasson böjde sig fram mot henne så långt att han nästan invaderade hennes personliga territorium.

”Därför att en … vad var det för uttryck du använde … tokdoktor vid namn Peter Teleborian som inte är helt okänd i min yrkeskår har varit på mig två gånger de senaste dagarna och försökt få till stånd en möjlighet att undersöka dig.”

Lisbeth kände plötsligt en iskyla längs ryggraden.

”Tingsrätten kommer att utse honom att göra en rättspsykiatrisk utvärdering av dig.”

”Och?”

”Jag tycker inte om Peter Teleborian. Jag har nekat honom tillträde. Vid det senaste tillfället dök han upp oanmäld här på avdelningen och försökte buffla sig in till dig via en sköterska.”

Lisbeth knep ihop munnen.

”Hans agerande var en smula besynnerligt och lite för angeläget för att kännas riktigt bra. Alltså vill jag veta vad du tycker om honom.”

Den här gången var det Anders Jonassons tur att tålmodigt vänta ut Lisbeth Salanders replik.

”Teleborian är ett kräk”, svarade hon slutligen.

”Är det något personligt mellan er?”

”Det kan man säga.”

”Jag har också haft ett samtal med en myndighetsperson som så att säga vill att jag släpper in Teleborian till dig.”

”Och?”

”Jag frågade vad han hade för läkarkompetens att bedöma ditt tillstånd och bad honom dra åt fanders. Fast med ett mer diplomatiskt ordval.”

”Okej.”

”En sista fråga. Varför berättar du det här för mig?”

”Du frågade ju.”

”Jo. Men jag är läkare och jag har studerat psykiatri. Så varför pratar du med mig? Ska jag tolka det som att du har ett visst mått av förtroende för mig?”

Hon svarade inte.

”Då väljer jag att tolka det på det sättet. Jag vill att du ska veta att du är min patient. Det betyder att jag jobbar för dig och inte för någon annan.”

Hon tittade misstänksamt på honom. Han satt tyst en stund och betraktade henne. Sedan pratade han med ett lätt tonfall.

”Rent medicinskt är du mer eller mindre frisk. Du behöver ytterligare några veckors rehab. Men tyvärr är du väldigt frisk.”

”Tyvärr?”

”Ja.” Han log lättsamt mot henne. ”Du mår på tok för bra.”

”Vad menar du?”

”Det betyder att jag inte har några legitima skäl att hålla dig isolerad här och att åklagaren därmed snart kommer att kunna få dig överförd till ett häkte i Stockholm i väntan på rättegången om sex veckor. Jag skulle gissa att det kommer en sådan begäran redan nästa vecka. Och det betyder att Peter Teleborian kommer att få tillfälle att observera dig.”

Hon satt helt stilla i sängen. Anders Jonasson såg distraherad ut och böjde sig fram och rättade till hennes kudde. Han pratade med en röst som om han funderade högt.

”Du har varken huvudvärk eller minsta feber, så doktor Endrin kommer troligen att skriva ut dig.”

Han reste sig plötsligt.

”Tack för att du pratade med mig. Jag kommer och hälsar på dig igen innan du flyttas.”

Han var ända framme vid dörren då hon talade.

”Doktor Jonasson.”

Han vände sig mot henne.

”Tack.”

Han nickade kort en gång innan han gick ut och låste dörren.

Lisbeth Salander satt länge och stirrade på den låsta dörren. Till sist lade hon sig bakåt och stirrade upp i taket.

Det var då hon upptäckte att hon hade något hårt under bakhuvudet. Hon lyfte på kudden och upptäckte till sin häpnad en liten tygpåse som definitivt inte hade funnits där tidigare. Hon öppnade påsen och stirrade oförstående på en Palm Tungsten T3 handdator och en batteriladdare. Sedan tittade hon närmare på datorn och upptäckte en liten repa i övre kanten. Hennes hjärta slog ett dubbelslag. Det är min Palm. Men hur … Hon flyttade häpet blicken till den låsta dörren igen. Anders Jonasson var full av överraskningar. Hon var plötsligt upphetsad. Hon slog omedelbart på datorn och upptäckte lika snabbt att den var lösenordsskyddad.

Hon stirrade frustrerad på skärmen som blinkade uppfordrande. Och hur fan är det tänkt att jag ska … Sedan tittade hon i tygpåsen och upptäckte en hopvikt pappersremsa i botten. Hon skakade ut remsan och vecklade upp den och läste en rad i prydlig handstil.

Lisbeth skrattade för första gången på flera veckor. Betalt för gammal ost. Hon funderade några sekunder. Sedan plockade hon upp den digitala pennan och skrev sifferkombinationen 9277, vilket motsvarade bokstäverna WASP på tangentbordet. Det var den kod som Kalle Jävla Blomkvist hade tvingats lista ut då han oinbjuden tog sig in i hennes lägenhet på Fiskargatan vid Mosebacke och utlöste inbrottslarmet.

Det fungerade inte.

Hon försökte med 52553 vilket motsvarade bokstäverna KALLE.

Det fungerade inte heller. Eftersom Kalle Jävla Blomkvist förmodligen avsåg att hon skulle använda datorn så hade han valt något enkelt lösenord. Han hade använt signaturen Kalle som han vanligen avskydde. Hon associerade. Hon funderade en stund. Det måste vara en förolämpning. Därefter slog hon 63663 vilket motsvarade ordet PIPPI.

Datorn gick snällt igång.

Hon fick upp en Smiley på skärmen med en pratbubbla:

[Se där – det var väl inte så svårt. Jag föreslår att du klickar på sparade dokument.]

Hon hittade omedelbart dokumentet längst upp i kön. Hon klickade och läste.

[Först av allt – det här är mellan dig och mig. Din advokat, alltså min syster Annika, har inte en aning om att du har tillgång till den här datorn. Så måste det förbli.

Jag vet inte hur mycket du förstår av vad som sker utanför ditt låsta rum, men besynnerligt nog (din karaktär till trots) har du ett antal lojala dumskallar som jobbar för dig. Då det här är över ska jag formellt grunda en ideell förening som jag ämnar kalla Riddarna kring det stolliga bordet. Föreningens enda uppgift ska vara att ha en årligen återkommande middag där vi roar oss med att bara prata skit om dig. (Nej – du är inte inbjuden.)

Nåväl. Till saken. Annika håller som bäst på att förbereda rättegången. Ett problem i det sammanhanget är förstås att hon jobbar för dig och håller sig med sådant där jävla integritetstjafs. Det betyder att hon inte berättar ens för mig vad du och hon diskuterar, vilket i det här sammanhanget är lite av ett handikapp. Som tur är tar hon förstås emot information.

Vi måste prata ihop oss, du och jag.

Använd inte min e-post.

Jag är kanske paranoid, men jag misstänker på goda grunder att jag inte är den ende som läser den. Om du vill leverera något ska du istället gå in på Yahoogruppen [Stolliga–Bordet]. ID Pippi och lösenordet är p9i2p7p7i. /Mikael]