Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

(1) De måste övertyga tingsrätten (det vill säga allmänheten) om att beslutet att låsa in dig på S:t Stefans 1991 var ett legitimt beslut – att du verkligen var psykiskt sjuk.

(2) De måste separera ”ärendet Lisbeth Salander” från ”ärendet Zalachenko”. De söker skapa en position där de kan säga att ”jovisst, Zalachenko var ett kräk, men det hade inget att göra med beslutet att bura in hans dotter. Hon burades in därför att hon var sinnessjuk – alla andra påståenden är sjuka fantasier från bittra journalister. Nej, vi har inte bistått Zalachenko vid något brott – det är bara trams och fantasier från en sinnessjuk tonårsflicka.”

(3) Problemet är förstås att om du frikänns i den kommande rättegången så betyder det att tingsrätten påstår att du inte är tokig, vilket alltså är ett belägg för att det var något skumt med inspärrningen 1991. Det betyder att de till varje pris måste kunna döma dig till sluten psykiatrisk vård. Om rätten fastslår att du är psykiskt sjuk så kommer medias intresse för att fortsätta att rota i Salanderaffären att avta. Media fungerar på det sättet.

Är du med?]

Lisbeth nickade för sig själv. Allt detta hade hon redan räknat ut. Problemet var att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra åt saken.

[Lisbeth – på allvar – den här matchen kommer att avgöras i massmedia och inte i rättegångssalen. Dessvärre kommer rättegången av ”integritetsskäl” att ske bakom lyckta dörrar.

Samma dag som Zalachenko mördades skedde ett inbrott i min lägenhet. Det finns inga brytmärken på dörren och inget har rörts eller ändrats – mer än en sak. Pärmen från Bjurmans sommarstuga med Gunnar Björcks utredning från 1991 försvann. Samtidigt blev min syster överfallen och hennes kopia stulen. Den pärmen är din viktigaste bevisning.

Jag har agerat som om vi har förlorat Zalachenkopapperen. I verkligheten hade jag en tredje kopia som jag skulle ge till Armanskij. Jag har kopierat upp den i flera exemplar och placerat ut kopiorna lite här och där.

Motståndarsidan i form av vissa myndighetspersoner och vissa psykiatriker ägnar sig förstås också åt att tillsammans med åklagare Richard Ekström förbereda rättegången. Jag har en källa som ger lite info om vad som är på gång, men jag misstänker att du har bättre möjligheter att hitta relevant information … I så fall brådskar det.

Åklagaren kommer att försöka få dig dömd till sluten psykiatrisk vård. Till sin hjälp har han din gamle bekant Peter Teleborian.

Annika kommer inte att kunna gå ut och bedriva mediekampanj på samma sätt som åklagarsidan kommer att läcka information som passar honom. Hennes händer är alltså bakbundna.

Däremot är jag inte behäftad med den sortens restriktioner. Jag kan skriva exakt vad jag vill – och jag har dessutom en hel tidning till mitt förfogande.

Två viktiga detaljer saknas.

1. För det första vill jag ha något som visar att åklagare Ekström i dag samarbetar med Teleborian på något otillbörligt sätt och att syftet än en gång är att placera dig på dårhus. Jag vill kunna gå ut i bästa TV-soffan och lägga fram dokumentation som förintar åklagarsidans argument.

2. För att kunna bedriva mediekrig mot Säpo måste jag offentligt kunna sitta och diskutera sådant som du förmodligen anser vara dina personliga angelägenheter. Anonymitet är vid det här laget ganska överspelat, med tanke på allt som skrivits om dig sedan i påskas. Jag måste kunna bygga upp en helt ny mediebild av dig – även om det i ditt tycke kränker din integritet – och helst med ditt godkännande. Förstår du vad jag menar?]

Hon öppnade arkivet på [Stolliga–Bordet]. Det innehöll tjugosex dokument i varierande storlek.

Monica Figuerola klev upp klockan fem på onsdagsmorgonen och gjorde en ovanligt kort löprunda innan hon duschade och klädde sig i svarta jeans, vitt linne och tunn grå linnekavaj. Hon kokade kaffe som hon hällde upp i en termos och bredde smörgåsar. Hon satte också på sig ett hölster och plockade fram sin Sig Sauer från vapenskåpet. Strax efter sex startade hon sin vita Saab 9-5 och åkte till Vittangigatan i Vällingby.

Göran Mårtensson var bosatt på det översta planet i ett trevåningshus i förorten. Under tisdagen hade hon plockat fram allt hon kunde hitta om honom i offentliga arkiv. Han var ogift, vilket dock inte hindrade att han kunde vara sambo med någon. Han hade inga anmärkningar hos kronofogden, ingen större förmögenhet och tycktes inte leva något utsvävande liv. Han var sällan sjukskriven.

Det enda anmärkningsvärda med honom var att han hade licens för inte mindre än sexton skjutvapen. Tre av dessa var jaktgevär, medan övriga var handeldvapen av varierande slag. Så länge han hade licens var det förvisso inget brott, men Monica Figuerola hyste en välgrundad skepsis mot människor som samlade på sig stora mängder vapen.

Volvon med registreringsskylten som började med KAB stod på parkeringsplatsen ungefär fyrtio meter från den plats där Monica Figuerola parkerade. Hon hällde upp en halv kopp svart kaffe i en pappersmugg och åt en baguette med sallad och ost. Därefter skalade hon en apelsin och sög länge på varje klyfta.

Vid morgonronden var Lisbeth Salander hängig och hade svår huvudvärk. Hon begärde att få en Alvedon vilket hon fick utan diskussion.

Efter en timme hade huvudvärken förstärkts. Hon ringde på sköterskan och bad om ännu en Alvedon. Ej heller denna insats hjälpte. Vid lunchtid hade Lisbeth så ont i huvudet att sköterskan tillkallade doktor Endrin, som efter en kort undersökning föreskrev kraftigt smärtstillande tabletter.

Lisbeth placerade tabletterna under tungan och spottade ut dem så fort hon blev lämnad ensam.

Vid tvåtiden på eftermiddagen började hon spy. Detta upprepades vid tretiden.

Vid fyratiden kom doktor Anders Jonasson upp på avdelningen strax innan doktor Helena Endrin skulle gå hem. De konfererade en kort stund.

”Hon är illamående och har kraftig huvudvärk. Jag har gett henne Dexofen. Jag förstår inte riktigt vad som händer med henne … Hon har ju utvecklats så bra den senaste tiden. Det kan vara en influensa av något slag …”

”Har hon feber?” frågade doktor Jonasson.

”Nej, bara 37,2 för en timme sedan. Ingen sänka att tala om.”

”Okej. Jag ska hålla ett öga på henne under natten.”

”Nu går jag ju på semester i tre veckor”, sa doktor Endrin. ”Det blir du eller Svantesson som får ta hand om henne. Men Svantesson har inte haft så mycket med henne att göra …”

”Okej. Jag sätter upp mig själv som hennes huvudläkare medan du är ledig.”

”Bra. Om det är någon kris och du behöver hjälp kan du förstås ringa.”

De gjorde ett kort besök tillsammans vid Lisbeths sjukbädd. Hon låg nedbäddad med täcket upp till nästippen och såg miserabel ut. Anders Jonasson lade sin hand på hennes panna och konstaterade att den var fuktig.

”Jag tror att vi får göra en liten undersökning.”

Han tackade doktor Endrin och sa god kväll till henne.

Vid femtiden upptäckte doktor Jonasson att Lisbeth hastigt hade utvecklat en temperatur på 37,8 grader, vilket bokfördes i hennes journal. Han besökte henne tre gånger under kvällen och noterade i journalen att temperaturen låg kvar kring 38 grader – för högt för att vara normalt och för lågt för att utgöra ett verkligt problem. Vid åttatiden beordrade han en skallröntgen.

När han fick röntgenplåtarna studerade han dem ingående. Han kunde inte observera något uppseendeväckande men konstaterade att det fanns ett knappt skönjbart mörkare parti i omedelbar anslutning till kulhålet. Han gjorde en noga genomtänkt och till intet förpliktigande formulering i hennes journal: