Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Ungefär fem miljoner kronor.”

”Jag begriper inte riktigt logiken här. Det finns billiga kommersiella program redan färdiga på marknaden. Varför har SMP satsat på att utveckla egna programvaror?”

”Ja du, Erika … svara på det den som kan. Men det var förre teknikchefen som övertalade oss. Han menade att det skulle bli billigare i det långa loppet och att SMP dessutom skulle kunna sälja licenser för programmet till andra tidningar.”

”Och har någon köpt programvaran?”

”Jo, faktiskt, en lokaltidning i Norge.”

”Lysande”, sa Erika Berger med torr röst. ”Nästa fråga, vi sitter med PC-datorer som är fem sex år gamla …”

”Det är uteslutet att göra någon investering i nya datorer det närmaste året”, sa Flodin.

Diskussionen hade fortsatt. Erika började bli akut medveten om att hennes invändningar nonchalerades av Flodin och Sellberg. För dem var det nedskärningar som gällde, vilket var begripligt ur en budgetchefs och en ekonomidirektörs synvinkel och oacceptabelt från en nytillträdd chefredaktörs horisont. Det som irriterade henne var dock att de ständigt avfärdade hennes argument med vänliga leenden som fick henne att känna sig som en tonårig skolflicka inför ett läxförhör. Utan att ett enda otillbörligt ord uttalades hade de en attityd mot henne som var så klassisk att det nästan var underhållande. Du ska inte bry din hjärna med så komplicerade saker, lilla stumpan .

Borgsjö var ingen större hjälp. Han var avvaktande och lät de övriga deltagarna i mötet tala till punkt, men hon upplevde inte samma nedlåtande attityd från honom.

Hon suckade och kopplade upp sin laptop och öppnade e-posten. Hon hade fått nitton mail. Fyra av dessa var spam från någon som ville (a) att hon skulle köpa Viagra, (b) erbjuda henne cybersex med The sexiest Lolitas on the net mot en kostnad av endast fyra amerikanska dollar i minuten, (c) ett något grövre erbjudande om Animal Sex, the Juiciest Horse Fuck in the Universe , samt (d) prenumerera på det elektroniska nyhetsbrevet mode.nu , vilket producerades av ett slaskföretag som överöste marknaden med reklamerbjudanden och som aldrig slutade skicka eländet hur många gånger hon än undanbad sig reklam. Ytterligare sju mail bestod av så kallade Nigeriabrev från änkan till den förre riksbankschefen i Abu Dhabi som erbjöd henne fantastiska summor om hon bara ville bidra med ett mindre förtroendeskapande kapital och liknande trams.

Den återstående mailen bestod av morgon-PM, lunch-PM, tre mail från redaktionssekreterare Peter Fredriksson som uppdaterade henne om utvecklingen i dagens huvudstory, ett mail från hennes personlige revisor som ville ha ett möte för att stämma av förändringarna i lön efter flytten från Millennium till SMP, samt ett mail från hennes tandhygienist som påminde om att det var dags för kvartalsbesöket. Hon antecknade tiden i sin elektroniska kalender och insåg omedelbart att hon skulle vara tvungen att avboka eftersom hon hade en stor redaktionskonferens inplanerad den dagen.

Slutligen öppnade hon det sista mailet som hade avsändaren och rubriken [För chefredaktörens kännedom]. Hon satte långsamt ned kaffekoppen.

[HORA! DU TROR ATT DU ÄR NÅGONTING DIN JÄVLA FITTA. DU SKA INTE TRO ATT DU KAN KOMMA OCH VARA STÖDDIG HÄR. DU SKA BLI KNULLAD I ÄNDAN MED EN SKRUVMEJSEL, HORA! JU FORTARE DU FÖRSVINNER DESTO BÄTTRE.]

Erika Berger höjde automatiskt blicken och sökte nyhetschefen Anders Holm. Han fanns inte vid sin plats och hon kunde inte se honom på redaktionen. Hon tittade på avsändaren och lyfte därefter luren och ringde till Peter Fleming, som var SMP:s teknikchef.

”Hej. Vem använder adressen ?”

”Ingen. Den adressen finns inte på SMP.”

”Jag har just fått ett mail från just den adressen.”

”Det är en fejk. Innehåller mailet virus?”

”Nej. Åtminstone har inte antivirusprogrammet reagerat.”

”Okej. Adressen finns inte. Men det är mycket enkelt att fejka en till synes riktig adress. Det finns sajter på nätet som du kan sända genom.”

”Går det att spåra ett sådant mail?”

”Det är nästan omöjligt även om personen i fråga är så dum att han skickar från sin privata hemdator. Man kan möjligen spåra IP-nummer till en server, men om han använder ett konto som han startat på till exempel hotmail så upphör spåret.”

Erika tackade för informationen. Hon funderade en kort stund. Det var knappast första gången som hon fick ett hotfullt mail eller ett meddelande från en ren dårfink. Mailet syftade uppenbarligen på hennes nya arbete som chefredaktör på SMP. Hon undrade om det var någon galning som läst om henne i samband med Moranders död eller om avsändaren fanns i huset.

Monica Figuerola funderade länge och väl på hur hon skulle göra med Evert Gullberg. En fördel med att arbeta på författningsskyddet var att hon hade vidsträckta befogenheter att plocka fram nästan vilken polisutredning som helst i Sverige som kunde tänkas ha något med rasistisk eller politisk brottslighet att göra. Hon konstaterade att Alexander Zalachenko var invandrare och att det i hennes arbetsuppgifter bland annat ingick att granska våld mot utlandsfödda personer och avgöra om detta var rasistiskt motiverat eller inte. Hon hade följaktligen legitim rätt att ta del av utredningen om mordet på Zalachenko för att avgöra om Evert Gullberg hade anknytning till en rasistisk organisation eller om han hade gett uttryck för rasistiska påståenden i samband med mordet. Hon beställde fram utredningen och läste noga igenom den. Där återfann hon de brev som skickats till justitieministern och konstaterade att de förutom en rad rättshaveristiska och nedsättande personangrepp även innehöll orden svartskalleälskare och landsförrädare.

Därefter var klockan fem. Monica Figuerola låste in allt material i kassaskåpet på sitt tjänsterum, städade bort kaffemuggen, stängde datorn och stämplade ut. Hon promenerade raskt till ett gym vid S: t Eriksplan och ägnade den följande timmen åt lite mjuk styrketräning.

När hon var klar promenerade hon till sin tvåa på Pontonjärgatan, duschade och åt en sen men kostriktigt sammansatt middag. Hon övervägde en stund att ringa till Daniel Mogren som bodde tre kvarter längre ned på samma gata. Daniel var snickare och kroppsbyggare och hade i tre års tid varit hennes träningskompis av och till. De senaste månaderna hade de även träffats och haft kompissex.

Sex var för all del nästan lika tillfredsställande som ett hårt träningspass på gymmet, men vid mogna 30 plus, närmare 40 minus, hade Monica Figuerola börjat fundera över om hon trots allt inte borde börja intressera sig för en permanent man och en mer permanent livssituation. Kanske till och med barn. Dock ej med Daniel Mogren.

Efter en stunds övervägande beslutade hon sig för att hon egentligen inte hade lust att träffa någon. Istället gick hon och lade sig med en bok om antikens historia. Hon somnade strax före midnatt.

Monica Figuerola vaknade tio över sex på tisdagsmorgonen, sprang en lång löprunda längs Norr Mälarstrand, duschade och stämplade in på polishuset tio över åtta. Hon ägnade morgontimmen åt att sammanställa ett PM med de slutsatser hon dragit föregående dag.

Klockan nio anlände Torsten Edklinth. Hon gav honom tjugo minuter att klara av eventuell morgonpost och gick därefter till hans dörr och knackade på. Hon väntade tio minuter medan hennes chef läste hennes PM. Han läste de fyra A4-arken två gånger från början till slut. Till sist tittade han upp på henne.

”Kanslichefen”, sa han eftertänksamt.