Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Den andra institutionen var Säkerhetspolisens avdelning författningsskyddet, och kommissarie Torsten Edklinth tog denna uppgift på största allvar. Han ansåg själv att det var den finaste och viktigaste post en svensk polis någonsin kunde uppbära, och han skulle inte byta sin utnämning mot någon annan post inom hela det juridiska eller polisiära Sverige. Han var helt enkelt den ende polisman i Sverige som hade i offentligt uppdrag att fungera som en politisk polis. Det var en grannlaga uppgift som fordrade stor klokskap och millimeterrättvisa, eftersom erfarenheter från alltför många länder visade att en politisk polis lätt kunde förvandlas till det största hotet mot demokratin.

Media och allmänhet trodde vanligen att författningsskyddet huvudsakligen hade i uppgift att hålla rätt på nazister och militanta veganer. Det var förvisso riktigt att den sortens yttringar var föremål för en väsentlig del av författningsskyddets intresse, men därutöver fanns en lång rad institutioner och företeelser som också hörde till avdelningens uppgifter. Om låt säga kungen eller överbefälhavaren fick för sig att parlamentarismen hade spelat ut sin roll och att riksdagen borde ersättas med militärdiktatur eller liknande skulle kungen eller överbefälhavaren snabbt bli föremål för författningsskyddets intresse. Och om en grupp poliser fick för sig att tänja på lagarna så till den milda grad att en individs grundlagsskyddade rättigheter inskränktes var det också författningsskyddets uppgift att reagera. I sådana allvarliga fall antogs utredningen dessutom ligga under Riksåklagaren.

Problemet var förstås att författningsskyddet nästan uteslutande hade en analyserande och granskande funktion och ingen operativ verksamhet. Det var därför huvudsakligen antingen den vanliga polisen eller andra avdelningar inom Säkerhetspolisen som ingrep då nazister skulle gripas.

Detta förhållande var i Torsten Edklinths ögon djupt otillfredsställande. Nästan alla normala länder håller sig med en självständig konstitutionsdomstol i en eller annan form, som bland annat har till uppgift att se till att myndigheter inte förgriper sig på demokratin. I Sverige sköts denna uppgift av justitiekanslern eller justitieombudsmannen, som dock endast har att rätta sig efter andra människors beslut. Om Sverige hade haft en konstitutionsdomstol så hade Lisbeth Salanders advokat omedelbart kunnat åtala svenska staten för brott mot hennes konstitutionella rättigheter. Domstolen skulle därmed kunna kräva alla papper på bordet och kalla vem som helst, inklusive statsministern, till förhör till dess att frågan var utredd. Som läget nu var kunde advokaten på sin höjd göra en anmälan till justitieombudsmannen som dock inte hade befogenhet att vandra in hos Säkerhetspolisen och börja kräva fram dokumentation.

Torsten Edklinth hade i många år varit en varm förespråkare för upprättandet av en konstitutionsdomstol. Han hade då enkelt kunnat hantera den information han fått ta emot av Dragan Armanskij genom att upprätta en polisanmälan och lämna dokumentationen till domstolen. Därmed skulle en obeveklig process sättas i rörelse.

Som läget nu förhöll sig saknade Torsten Edklinth juridiska befogenheter att inleda en förundersökning.

Han suckade och lade in en snus.

Om Dragan Armanskijs uppgifter var med sanningen överensstämmande hade alltså ett antal säkerhetspoliser i ledande befattning sett genom fingrarna med en rad grova brott mot en svensk kvinna, därefter falskeligen spärrat in hennes dotter på mentalsjukhus och slutligen gett frikort åt en före detta rysk toppspion att ägna sig åt vapenbrott, narkotikabrott och trafficking. Torsten Edklinth trutade med läpparna. Han ville inte ens börja räkna hur många enskilda lagbrott som faktiskt måste ha ägt rum under resans gång. För att inte tala om inbrott hos Mikael Blomkvist, överfall på Lisbeth Salanders advokat och möjligen – vilket Edklinth vägrade tro var sant – delaktighet i mordet på Alexander Zalachenko.

Det var en soppa som Torsten Edklinth inte kände minsta lust att bli inblandad i. Dessvärre hade han blivit det i samma ögonblick som Dragan Armanskij hade bjudit honom på middag.

Den fråga som han därmed måste besvara var hur han skulle hantera situationen. Formellt var svaret på frågan enkelt. Om Armanskijs berättelse var sann så hade åtminstone Lisbeth Salander i allra högsta grad blivit fråntagen sin möjlighet att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter. Ur konstitutionell synvinkel öppnades också ett ormbo av misstankar att beslutande politiska organ eller myndigheter förmåtts fatta beslut i en viss riktning, vilket alltså berörde själva kärnan i författningsskyddets uppgifter. Torsten Edklinth var polis med kännedom om ett brott och hade därför skyldighet att kontakta en åklagare och lämna anmälan. Mer informellt var svaret inte fullt så enkelt. Det var rent ut sagt komplicerat.

Kriminalinspektör Monica Figuerola var trots sitt ovanliga namn född i Dalarna i en släkt som huserat i Sverige sedan åtminstone Gustav Vasas dagar. Hon var en kvinna som folk brukade lägga märke till. Det berodde på flera saker. Hon var 36 år gammal, blåögd och hela 184 centimeter lång. Hon hade kortklippt rågblont och självlockigt hår. Hon såg bra ut och klädde sig på ett sätt som hon visste gjorde henne attraktiv.

Och hon var exceptionellt vältränad.

Det sistnämnda kom sig av att hon hade varit friidrottare på elitnivå i tonåren och så när kvalificerat sig till det svenska OS-landslaget som 17-åring. Hon hade sedan dess upphört med friidrotten, men tränade fanatiskt på gym fem kvällar i veckan. Hon motionerade så ofta att endorfinerna fungerade som ett narkotiskt preparat som gav henne abstinensbesvär om hon upphörde med träningen. Hon löptränade, lyfte skrot, spelade tennis, tränade karate och hade dessutom under drygt tio år ägnat sig åt body building. Denna extrema variant av kroppsförhärligande hade hon kraftigt dragit ned på två år tidigare då hon ägnat två timmar varje dag åt att lyfta skrot. Nu gjorde hon det bara en kort stund varje dag, men hennes allmänna träning var av sådant slag att hennes kropp var så muskulös att hon av illasinnade kollegor brukade kallas för Herr Figuerola. Då hon använde ärmlösa linnen eller sommarklänningar kunde ingen undgå att lägga märke till hennes biceps och skulderblad.

Något som förutom hennes kroppsbyggnad störde många av hennes manliga arbetskamrater var att hon dessutom var mer än ett pretty face . Hon hade gått ut gymnasiet med högsta betyg, utbildat sig till polis i 20-årsåldern och därefter tjänstgjort i nio år vid polisen i Uppsala samtidigt som hon läst juridik på fritiden. För skojs skull hade hon läst in en examen i statsvetenskap också. Hon hade inga problem att memorera och analysera kunskap. Hon läste sällan deckare eller annan förströelselitteratur. Däremot begravde hon sig med stort intresse i de mest skilda ämnen från internationell juridik till antikens historia.

Hos polisen hade hon gått från yttre patrulltjänst, vilket var en förlust för tryggheten på Uppsalas gator, till en tjänst som kriminalinspektör, först på våldet och därefter på den rotel som specialiserade sig på ekonomisk brottslighet. År 2000 hade hon sökt till Säkerhetspolisen i Uppsala och 2001 hade hon flyttat till Stockholm. Hon hade först arbetat på kontraspionaget men nästan omedelbart handplockats till författningsskyddet av Torsten Edklinth, som råkade känna Monica Figuerolas pappa och hade följt hennes karriär genom åren.

När Edklinth sent omsider beslutade att han faktiskt måste agera på Dragan Armanskijs information hade han funderat en stund och därefter lyft luren och kallat Monica Figuerola till sitt rum. Hon hade arbetat mindre än tre år på författningsskyddet, vilket innebar att hon fortfarande var mer en riktig polis än en skrivbordskrigare.