Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Hon var bosatt i ett egnahem i Nacka. Då hon anlände hem sent en kväll efter en holmgång i finansutskottet upptäckte hon att någon hade brutit sig in genom altandörren, klottrat könsnedsättande epitet på väggarna i vardagsrummet samt onanerat i riksdagsledamotens sovrum. Hon lyfte därför luren och anlitade Milton Security att svara för hennes personskydd. Hon underrättade inte Säpo om detta beslut, och då hon nästföljande morgon skulle framträda på en skola i Täby uppstod en frontalkollision mellan statliga och privat inhyrda torpeder.

Vid den tiden var Torsten Edklinth tillförordnad biträdande chef på personskyddet. Instinktivt avskydde han situationen att privata huliganer skulle utföra uppgifter som statliga huliganer hade i uppgift att utföra. Han insåg även att riksdagsledamoten hade fog för sina klagomål – om inte annat så var hennes nedsölade säng bevis nog för bristen på statlig effektivitet. Istället för att börja mäta storlek besinnade sig Edklinth och bokade lunch med Milton Securitys chef Dragan Armanskij. De beslutade att situationen möjligen var allvarligare än vad Säpo först antagit och att det fanns orsak att skärpa skyddet runt politikern. Edklinth var också klok nog att inse att Armanskijs folk inte bara ägde den kompetens som erfordrades för jobbet – de hade minst lika god utbildning och troligen bättre teknisk utrustning. De löste problemet genom att Armanskijs folk fick hela ansvaret för närskyddet medan Säkerhetspolisen svarade för själva brottsutredningen och betalade notan.

De två männen upptäckte också att de tyckte rätt bra om varandra och hade lätt för att samarbeta, vilket sedan skedde vid ytterligare ett antal tillfällen under årens lopp. Edklinth hade följaktligen stor respekt för Dragan Armanskijs yrkeskompetens, och då denne bjöd på middag och bad om ett privat och förtroligt samtal så var han villig att lyssna.

Däremot hade han inte förväntat sig att Armanskij skulle placera en bomb med brinnande stubin i hans knä.

”Om jag förstår dig rätt så hävdar du att Säkerhetspolisen bedriver en rent kriminell verksamhet.”

”Nej”, sa Armanskij. ”Då missförstår du mig. Jag påstår att några personer som är anställda inom Säkerhetspolisen bedriver en sådan verksamhet. Jag tror inte för en sekund att detta är sanktionerat av Säkerhetspolisens ledning eller att det har någon form av statligt godkännande.”

Edklinth betraktade Christer Malms fotografier av mannen som klev in i en bil med en nummerplåt som började med bokstäverna KAB.

”Dragan … det här är inget practical joke?”

”Jag önskar att det var ett skämt.”

Edklinth funderade en stund.

”Och vad tusan förväntar du dig att jag ska göra åt saken?”

Nästkommande morgon putsade Torsten Edklinth omsorgsfullt sina glasögon medan han funderade. Han var en gråhårig man med stora öron och ett kraftfullt ansikte. För ögonblicket var dock ansiktet mer konfunderat än kraftfullt. Han befann sig på sitt tjänsterum i polishuset på Kungsholmen och hade tillbringat en avsevärd del av natten med att grubbla över hur han skulle hantera den information som Dragan Armanskij givit honom.

Det var inga angenäma funderingar. Säkerhetspolisen var den institution i Sverige som alla partier (nåja, nästan alla) påstod hade ett omistligt värde och som alla samtidigt tycktes misstro och spinna fantasifulla konspirationsteorier om. Skandalerna hade onekligen varit många, inte minst i det vänsterradikala 1970-talet då en del … konstitutionella missgrepp förvisso hade ägt rum. Men fem statliga och hårt kritiserade Säpoutredningar senare hade en ny generation tjänstemän vuxit fram. Det var en yngre skola av aktivister som rekryterades från den riktiga polisens ekonomirotlar, vapenrotlar och bedrägerirotlar – poliser som var vana att undersöka faktiska brott och inte politiska fantasier.

Säkerhetspolisen hade moderniserats och inte minst författningsskyddet hade fått en ny framträdande roll. Dess uppgift, som det formulerades i regeringens instruktion, var att förebygga och avslöja hot mot rikets inre säkerhet. Detta definierades som olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller hindra enskilda medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter .

Författningsskyddets uppgift var följaktligen att försvara svensk demokrati mot verkliga eller förmodade antidemokratiska anslag. Till dessa räknades främst anarkister och nazister. Anarkister därför att de envisades med att utföra civil olydnad i form av mordbränder mot pälsbutiker. Nazister därför att de var nazister och därmed per definition motståndare till demokrati.

Med juristutbildning i grunden hade Torsten Edklinth börjat som åklagare och därefter arbetat för Säkerhetspolisen i tjugoett år. Han hade först befunnit sig på fältet som administratör för personskyddet, och därefter på författningsskyddet där hans uppgifter växlat från analys till administrativt chefskap och så småningom byrådirektör. Han var med andra ord högste chef för den polisiära delen av försvaret av den svenska demokratin. Kommissarie Torsten Edklinth betraktade sig själv som demokrat. I den bemärkelsen var definitionen enkel. Konstitutionen fastställdes av riksdagen och hans uppgift var att se till att denna förblev intakt.

Svensk demokrati bygger på en enda lag och kan uttryckas i de tre bokstäverna YGL, vilket ska uttolkas som yttrandefrihetsgrundlagen. YGL fastslår den omistliga rätten att säga, tycka, tänka och tro vad som helst. Denna rättighet omfattar alla svenska medborgare från skogstokig nazist till stenkastande anarkist och alla däremellan.

Alla andra grundlagar, som till exempel regeringsformen, är endast praktiska utsmyckningar av yttrandefriheten. YGL är följaktligen den lag som demokratin står och faller med. Edklinth ansåg att hans mest primära uppgift bestod i att försvara svenska medborgares lagliga rätt att tycka och säga precis vad de ville, även om han inte för en sekund delade innehållet i deras tyckande och sägande.

Denna frihet innebär dock inte att allt är tillåtet, vilket vissa yttrandefrihetsfundamentalister, främst pedofiler och rasistiska grupper, försöker hävda i den kulturpolitiska debatten. All demokrati har sina begränsningar, och YGL:s begränsningar fastställs av tryckfrihetsförordningen, TF. Denna definierar i princip fyra inskränkningar i demokratin. Det är förbjudet att publicera barnpornografi och vissa sexuella våldsskildringar alldeles oavsett hur konstnärlig upphovsmannen anser att skildringen är. Det är förbjudet att uppvigla och mana till brott. Det är förbjudet att ärekränka och förtala en annan människa. Och det är förbjudet att bedriva hets mot folkgrupp.

Även TF har fastställts av riksdagen och utgör socialt och demokratiskt acceptabla inskränkningar av demokratin, det vill säga det sociala kontrakt som utgör ramverket för ett civiliserat samhälle. Kärnan i lagstiftningen innebär att ingen människa har rätt att mobba eller förnedra en annan människa.

Eftersom YGL och TF är lagar fordras en myndighet som kan garantera lagarnas efterlevnad. I Sverige är denna funktion fördelad på två institutioner, varav den ena, justitiekanslern, har i uppgift att åtala för brott mot TF.

I det avseendet var Torsten Edklinth ingalunda nöjd. Han ansåg att JK traditionellt var på tok för släpphänt med åtal mot vad som faktiskt var direkta brott mot den svenska konstitutionen. JK brukade svara att demokratins princip var så viktig att det endast var i yttersta nödfall som han hade att ingripa och väcka åtal. Denna attityd hade dock allt mer börjat ifrågasättas under senare år, inte minst sedan Svenska Helsingforskommitténs generalsekreterare Robert Hårdh hade låtit ta fram en rapport som granskade JK:s brist på initiativ under en rad år. Rapporten konstaterade att det var närmast omöjligt att åtala och få någon fälld för lagen om hets mot folkgrupp.