Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

De satt kvar i över två timmar och pratade lågmält.

Klockan var strax efter åtta på lördagskvällen då Dragan Armanskij lämnade kontoret vid Milton Security och promenerade till Söderförsamlingens synagoga på S:t Paulsgatan. Han knackade på, presenterade sig och blev insläppt av rabbinen själv.

”Jag har gjort upp om att träffa en bekant här”, sa Armanskij.

”En trappa upp. Jag ska visa vägen.”

Rabbinen erbjöd en kippa som Armanskij tveksamt satte på sig. Han var uppfostrad i en muslimsk familj där bärande av kippa och besök i den judiska synagogan inte ingick i den dagliga ritualen. Han kände sig besvärad med kippan på huvudet.

Jan Bublanski hade också kippa.

”Hej Dragan. Tack för att du tog dig tid. Jag har lånat ett rum av rabbinen så att vi kan tala ostört.”

Armanskij slog sig ned mitt emot Bublanski.

”Jag antar att du har goda skäl för det här hemlighetsmakeriet.”

”Jag ska inte dra det här i långbänk. Jag vet att du är vän till Lisbeth Salander.”

Armanskij nickade.

”Jag vill veta vad du och Blomkvist kokat ihop för att hjälpa Salander.”

”Varför tror du att vi kokat ihop något?”

”Därför att åklagare Richard Ekström har frågat mig ett dussin gånger om hur mycket insyn ni på Milton Security egentligen hade i Salanderutredningen. Han frågar inte för skojs skull utan för att han är orolig för att du ska ställa till med något som kan ge mediala återverkningar.”

”Hmm.”

”Och om Ekström är orolig så beror det på att han vet eller fruktar att du har något på gång. Eller åtminstone gissar jag att han talat med någon som fruktar det.”

”Någon?”

”Dragan, låt oss inte leka kurragömma. Du vet att Salander utsattes för ett övergrepp 1991, och jag fruktar att hon kommer att utsättas för ett nytt övergrepp när rättegången börjar.”

”Du är polis i en demokrati. Om du har någon information bör du agera.”

Bublanski nickade.

”Jag tänker agera. Frågan är hur.”

”Berätta vad du vill ha sagt.”

”Jag vill veta vad du och Blomkvist kokat ihop. Jag antar att ni inte sitter och rullar tummarna.”

”Det är komplicerat. Hur vet jag att jag kan lita på dig?”

”Det finns en utredning från 1991 som Mikael Blomkvist hittade …”

”Jag känner till den.”

”Jag har inte längre tillgång till rapporten.”

”Inte jag heller. Båda de exemplar som Blomkvist och hans syster hade har förkommit.”

”Förkommit?” undrade Bublanski.

”Blomkvists exemplar stals vid ett inbrott i hans lägenhet, och Annika Gianninis kopia försvann vid ett överfallsrån i Göteborg. Allt detta skedde samma dag som Zalachenko mördades.”

Bublanski satt tyst en lång stund.

”Varför har vi inte hört något om den saken?”

”Som Mikael Blomkvist uttryckte det: det finns bara ett rätt tillfälle att publicera och ett oändligt antal fel tillfällen.”

”Men ni … han tänker publicera?”

Armanskij nickade kort.

”En attack i Göteborg och ett inbrott här i Stockholm. Samma dag. Det betyder att våra motståndare är välorganiserade”, sa Bublanski.

”Dessutom ska jag kanske nämna att vi har belägg för att Gianninis telefon avlyssnas.”

”Det är någon som begår ett stort antal lagbrott här.”

”Frågan är alltså vilka som är våra motståndare”, sa Dragan Armanskij.

”Det är min tanke också. Ytterst sett är det alltså Säpo som har intresse av att tysta ned Björcks rapport. Men Dragan … vi talar om svensk säkerhetspolis. Det är en statlig myndighet. Jag kan inte tro att detta skulle vara något som är sanktionerat från Säpo. Jag tror inte ens att Säpo har kompetens att göra något sådant här.”

”Jag vet. Jag har också svårt att smälta det här. För att inte nämna det faktum att någon går in på Sahlgrenska och skjuter skallen av Zalachenko.”

Bublanski var tyst. Armanskij hamrade in den sista spiken.

”Och samtidigt går Gunnar Björck och hänger sig.”

”Så ni tror att det handlar om organiserade mord. Jag känner Marcus Erlander som gjorde utredningen i Göteborg. Han hittar ingenting som tyder på att mordet var något annat än en sjuk människas impulshandling. Och vi har utrett Björcks dödsfall minutiöst. Allt tyder på att det var självmord.”

Armanskij nickade.

”Evert Gullberg, 78 år gammal, cancersjuk och döende, behandlad för klinisk depression några månader före mordet. Jag har satt Fräklund på att gräva fram allt som går om Gullberg i offentliga dokument.”

”Ja?”

”Han gjorde värnplikten i Karlskrona på 1940-talet och studerade juridik och blev så småningom skatterådgivare för den privata företagsamheten. Han hade ett kontor här i Stockholm i drygt trettio år, låg profil, privata kunder … vilka de nu var. Pensionär 1991. Flyttade till hemstaden Laholm 1994 … Ingenting anmärkningsvärt.”

”Men?”

”Förutom några detaljer som förbryllar. Fräklund kan inte hitta en enda referens till Gullberg i något sammanhang. Han är aldrig omnämnd i någon tidning och det finns ingen som känner till vilka kunder han hade. Det är precis som om han aldrig existerat i yrkeslivet.”

”Vad vill du ha sagt?”

”Säpo är den uppenbara kopplingen. Zalachenko var en rysk avhoppare och vem annars skulle ha tagit hand om honom än Säpo. Sedan talar vi om möjlighet att organisera att Lisbeth Salander spärrades in på psyket 1991. För att inte tala om inbrott, överfall och telefonavlyssning femton år senare … Men jag tror inte heller att Säpo ligger bakom det här. Mikael Blomkvist kallar dem för Zalachenkoklubben … en liten grupp sekterister bestående av övervintrande kalla krigare som gömmer sig i någon skum korridor på Säpo.”

Bublanski nickade.

”Så vad kan vi göra?”

Kommissarie Torsten Edklinth, chef för Säkerhetspolisens författningsskydd, nöp sig i örsnibben och betraktade tankfullt den verkställande direktören för det ansedda privata säkerhetsföretaget Milton Security som hux flux hade ringt och insisterat på att få bjuda på söndagsmiddag i hemmet på Lidingö. Armanskijs fru Ritva hade serverat en ljuvlig gryta. De hade ätit och konverserat artigt. Edklinth hade undrat vad Armanskij egentligen var ute efter. Efter middagen drog sig Ritva tillbaka till en TV-soffa och lämnade dem ensamma vid matbordet. Armanskij hade långsamt börjat berätta historien om Lisbeth Salander.

Edklinth snurrade långsamt på glaset med rödvin.

Dragan Armanskij var ingen stolle. Det visste han.

Edklinth och Armanskij hade känt varandra i tolv år, alltsedan en kvinnlig riksdagsledamot (v) hade fått en serie anonyma dödshot. Politikern hade anmält saken till partiets gruppledare i riksdagen, varefter riksdagens säkerhetsavdelning hade informerats. Hoten var skriftliga och vulgära och innehöll information av ett slag som antydde att den anonyme brevskrivaren faktiskt ägde en viss personkännedom om riksdagsledamoten. Historien blev därmed föremål för Säkerhetspolisens intresse. Medan utredningen pågick fick riksdagsledamoten skydd.

Personskyddet var på den tiden den budgetmässigt minsta roteln inom Säkerhetspolisen. Dess resurser var begränsade. Avdelningen svarar för skyddet av kungahuset och statsministern, och därutöver för enskilda ministrar och partiledare efter behov. Behoven överstiger oftast resurserna och i verkligheten saknar flertalet svenska politiker alla former av seriöst personskydd. Riksdagsledamoten fick bevakning i samband med några offentliga framträdanden, men övergavs efter arbetsdagens slut, det vill säga vid den tidpunkt då sannolikheten ökade att en tokstolle som ägnade sig åt att förfölja en viss person kunde förväntas slå till. Riksdagsledamotens misstro mot Säkerhetspolisens förmåga att skydda henne ökade snabbt.