Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Det tänker jag inte diskutera med dig. Lita på mig. Det är fredagskväll. Gör helg. Gå hem med dig. Det här samtalet har aldrig ägt rum.”

klockan var halv två på lördagseftermiddagen då Securitasvakten Niklas Adamsson höjde blicken från boken om nationalekonomi som han skulle tenta på om tre veckor. Han hörde ljudet av de roterande borstarna i den lågmält brummande skurvagnen och konstaterade att det var svartskallen som haltade. Han brukade alltid hälsa artigt men var väldigt tystlåten och brukade inte skratta vid de tillfällen då han försökt skämta med honom. Han såg honom ta fram en Ajaxflaska och spreja två gånger på disken i receptionen och torka rent med en trasa. Därefter greppade han en mopp och svabbade några vinklar i receptionen som skurvagnens borstar inte kom åt. Niklas Adamsson satte ned näsan i sin bok igen och fortsatte att läsa.

Det dröjde tio minuter innan städaren hade arbetat sig fram till Adamssons plats i slutet av korridoren. De nickade till varandra. Adamsson reste sig och lät städaren ta golvet runt stolen utanför Lisbeth Salanders rum. Han hade sett städaren i stort sett varje dag han hade haft skiftet utanför hennes rum, men kunde för sitt liv inte komma ihåg namnet. Något svartskallenamn var det i vilket fall. Däremot kände Adamsson inget större behov av att kontrollera legitimationen. Dels skulle inte svartskallen städa inne i fångens rum – det sköttes på förmiddagen av två kvinnliga städare – och dels uppfattade han ingen större hotbild från den haltande städaren.

När städaren hade gjort korridorslutet låste han upp dörren närmast Lisbeth Salanders rum. Adamsson sneglade på städaren, men inte heller detta utgjorde något avsteg från de dagliga rutinerna. Städförrådet låg i slutet av korridoren. De kommande fem minuterna tömde han hinken, rengjorde borstar och fyllde upp städvagnen med plastpåsar till skräpkorgarna. Slutligen drog han in hela städvagnen i skrubben.

Idris Ghidi var medveten om Securitasvakten ute i korridoren. Det var en blond pojke i 25-årsåldern som brukade sitta där två eller tre dagar i veckan och som läste böcker i nationalekonomi. Ghidi drog slutsatsen att han arbetade deltid på Securitas samtidigt som han pluggade och att han var ungefär lika uppmärksam på omgivningen som en tegelsten.

Idris Ghidi undrade vad Adamsson skulle göra om någon verkligen försökte ta sig in i Lisbeth Salanders rum.

Idris Ghidi undrade också vad Mikael Blomkvist egentligen var ute efter. Han skakade på huvudet. Han hade förstås läst om journalisten i tidningarna och gjort kopplingen till Lisbeth Salander i 11C och förväntat sig att han skulle bli ombedd att smuggla in något till henne. I så fall skulle han vara tvungen att neka eftersom han inte hade tillträde till hennes rum och aldrig hade sett henne. Men vad han än hade förväntat sig så var det inte det erbjudande han fick.

Han kunde inte se något illegalt i uppdraget. Han sneglade genom dörrspringan och såg att Adamsson åter hade satt sig på stolen utanför dörren och läste sin bok. Han var nöjd med att absolut ingen människa fanns i närheten, vilket nästan alltid var fallet eftersom städskrubben låg i en återvändsgränd precis i slutet av korridoren. Han stack ned handen i fickan i städrocken och plockade upp en ny Sony Ericsson Z600 mobiltelefon. Idris Ghidi hade slagit upp telefonen i en annons och konstaterat att den kostade drygt 3 500 kronor i handeln och hade mobilmarknadens alla finesser.

Han kastade en blick på displayen och noterade att mobilen var påslagen men att ljudet var avstängt, både ringsignal och vibration. Sedan sträckte han sig på tå och skruvade loss en cirkelformad vit kåpa som var placerad i en ventil som ledde till Lisbeth Salanders rum. Han placerade mobilen utom synhåll inne i ventilen, precis som Mikael Blomkvist hade bett honom göra.

Hela proceduren tog ungefär trettio sekunder. Nästa dag skulle proceduren ta ungefär tio sekunder. Det han skulle göra då var att plocka ned mobilen och byta batteri och lägga tillbaka den i ventilen. Det gamla batteriet skulle han ta hem och ladda upp under natten.

Det var allt Idris Ghidi behövde göra.

Detta skulle dock inte hjälpa Salander. På hennes sida av väggen fanns ett galler fastskruvat. Hon skulle aldrig komma åt mobilen oavsett hur hon bar sig åt, om hon inte fick tag på en stjärnmejsel och en stege.

”Jag vet det”, hade Mikael sagt. ”Men hon ska aldrig röra mobilen.”

Detta skulle Idris Ghidi göra varje dag till dess att Mikael Blomkvist meddelade att det inte längre var nödvändigt.

Och för detta arbete kunde Idris Ghidi kvittera ut tusen kronor i veckan direkt i fickan. Dessutom fick han behålla mobilen när jobbet var över.

Han skakade på huvudet. Han begrep naturligtvis att Mikael Blomkvist hade något fuffens på gång, men han kunde för sitt liv inte begripa vad det gick ut på. Att placera en mobiltelefon i en ventil i en låst städskrubb, påslagen men inte uppkopplad, var ett fuffens på en sådan nivå att Ghidi inte riktigt kunde begripa finessen. Om Blomkvist ville få möjlighet att kommunicera med Lisbeth Salander så vore det betydligt mer begåvat att muta någon av sköterskorna att smuggla in telefonen till henne. Det fanns liksom ingen logik i handlingen.

Ghidi skakade på huvudet. Å andra sidan hade han inget emot att göra Mikael Blomkvist den tjänsten så länge denne betalade honom tusen kronor i veckan. Och han tänkte inte ställa några frågor.

Doktor Anders Jonasson hejdade stegen en aning då han såg en man på 40 plus lutad mot gallergrindarna utanför porten till hans bostadsrätt på Hagagatan. Mannen såg vagt bekant ut och nickade igenkännande mot honom.

”Doktor Jonasson?”

”Ja, det är jag.”

”Förlåt att jag besvärar dig så här på gatan utanför din bostad. Men jag ville inte söka upp dig på jobbet och jag skulle behöva få ett samtal med dig.”

”Vad gäller saken och vem är du?”

”Mitt namn är Mikael Blomkvist. Jag är journalist och arbetar på tidskriften Millennium . Det rör Lisbeth Salander.”

”Åh, nu känner jag igen dig. Det var du som larmade Räddningstjänsten då hon hittades … Var det du som hade satt silvertejp på hennes skottsår?”

”Det var jag.”

”Det var riktigt smart. Men jag är ledsen. Jag kan inte diskutera mina patienter med journalister. Du får vända dig till presstjänsten på Sahlgrenska som alla andra.”

”Du missförstår mig. Jag vill inte ha upplysningar och jag är här i ett helt privat ärende. Du behöver inte säga ett ord till mig eller lämna någon information. Det är precis tvärtom. Jag vill ge dig information.”

Anders Jonasson rynkade ögonbrynen.

”Snälla”, bad Mikael Blomkvist. ”Jag har inte för vana att antasta kirurger så här ute på gatan, men det är mycket viktigt att jag får prata med dig. Det finns ett café runt hörnet en bit ned på gatan. Kan jag få bjuda på kaffe?”

”Vad vill du prata om?”

”Om Lisbeth Salanders framtid och välbefinnande. Jag är hennes vän.”

Anders Jonasson tvekade en lång stund. Han insåg att om det hade varit någon annan än Mikael Blomkvist – om en okänd människa kommit fram till honom på det sättet – så skulle han ha vägrat. Men det faktum att Blomkvist var en känd person innebar att Anders Jonasson kände sig någorlunda säker på att det inte handlade om något sattyg.

”Jag vill under inga omständigheter bli intervjuad och jag kommer inte att diskutera min patient.”

”Det är helt okej”, sa Mikael.

Anders Jonasson nickade slutligen kort och gjorde Blomkvist sällskap till det aktuella caféet.

”Vad gäller saken?” frågade han neutralt då de fått sina kaffekoppar. ”Jag lyssnar men jag tänker inte kommentera någonting.”