Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Henry, toalettstolarna?”

”Det lilla som har hänt sedan Byggkostnadsdelegationen har hänt på lokalplanet, huvudsakligen utanför Stockholm. Det finns beställare som tröttnat på de höga byggpriserna. Ett typexempel är Karlskronahem som bygger billigare än någon annan, helt enkelt genom att köpa upp materialet själva. Och dessutom har Svensk Handel lagt sig i. De tycker att byggmaterialpriserna är fullkomligt vansinniga och försöker därför underlätta för beställarna att ta hem billigare likvärdiga produkter. Och det ledde till en liten clash på Byggmässan i Älvsjö för ett år sedan. Svensk Handel hade plockat hit en kille från Thailand som krängde toalettstolar för drygt 500 kronor styck.”

”Jaha? Och?”

”Närmaste konkurrent var ett svenskt grossistföretag som heter Vitavara AB och som säljer riktiga blågula toalettstolar för 1 700 spänn styck. Och begåvade beställare ute i kommunerna börjar klia sig i huvudet och undra varför de pröjsar 1 700 spänn då de kan få en likvärdig dasstol från Thailand för 500 spänn.”

”Kanske bättre kvalité?” frågade Lottie Karim.

”Nix. Likvärdig produkt.”

”Thailand”, sa Christer Malm. ”Det luktar barnarbete och sådant. Vilket kan förklara det låga priset.”

”Nix”, svarade Henry Cortez. ”Barnarbete finns inom främst textilindustrin och inom souvenirindustrin i Thailand. Och pedofilhandeln förstås. Det här är riktig industri. FN håller ett öga på barnarbete och jag har kollat upp företaget. De har skött sig. Det här är alltså ett stort, modernt och respektabelt industriföretag i vitvarubranschen.”

”Jaha … då snackar vi alltså låglöneländer, vilket innebär att du riskerar att skriva en artikel som pläderar för att svensk industri ska bli utkonkurrerad av thailändsk industri. Sparka svenska jobbare och lägg ned företagen här och importera från Thailand. Du får inga poäng hos LO, direkt.”

Ett leende spred sig över Henry Cortez ansikte. Han lutade sig bakåt och såg oförskämt mallig ut.

”Nix”, sa han. ”Gissa var Vitavara AB tillverkar sina toalettstolar för 1 700 spänn styck?”

En tystnad lägrade sig över redaktionen.

”Vietnam”, sa Henry Cortez.

”Det är inte sant”, sa chefredaktör Malin Eriksson.

”Yep”, sa Henry. ”De har tillverkat toalettstolar på legoarbete därnere i åtminstone tio år. Svenska jobbare fick sparken redan på 1990-talet.”

”Åh fan.”

”Men här kommer poängen. Om vi importerade direkt från fabriken i Vietnam så skulle priset ligga på drygt 390 spänn. Gissa hur man kan förklara prisskillnaden mellan Thailand och Vietnam.”

”Säg inte att …”

Henry Cortez nickade. Hans leende var bredare än ansiktet.

”Vitavara AB lägger ut jobben på något som heter Fong Soo Industries. De står på FN:s lista över företag som åtminstone vid en undersökning år 2001 utnyttjade barnarbetskraft. Men huvuddelen av arbetarna är straffångar.”

Malin Eriksson log plötsligt.

”Det här är bra”, sa hon. ”Det här är riktigt bra. Du kommer nog att bli journalist när du blir stor. Hur snabbt kan du ha storyn klar?”

”Två veckor. Jag har en hel del internationell handel att kolla upp. Och sedan behöver vi en bad guy till storyn, så jag vill kolla vilka som äger Vitavara AB.”

”Så vi skulle kunna köra i juninumret?” frågade Malin hoppfullt.

”No problem.”

Kriminalinspektör Jan Bublanski betraktade åklagare Richard Ekström uttryckslöst. Mötet hade varat i fyrtio minuter och Bublanski kände en intensiv lust att sträcka sig fram och gripa det exemplar av Svea Rikes Lag som låg på kanten av Ekströms skrivbord och drämma det i åklagarens huvud. Han undrade stillsamt vad som skulle hända om han gjorde det. Det skulle onekligen bli rubriker i kvällstidningarna och sannolikt resultera i ett åtal för misshandel. Han sköt bort tanken. Själva poängen med den socialiserade människan var att inte ge efter för den sortens impulser oavsett hur provokativt motparten betedde sig. Och det var ju faktiskt oftast i samband med att någon gett efter för sådana impulser som kriminalinspektör Bublanski brukade kallas in.

”Då så”, sa Ekström. ”Jag uppfattar det som att vi är överens.”

”Nej, vi är inte överens”, svarade Bublanski och reste sig. ”Men du är förundersökningsledare.”

Han muttrade för sig själv då han svängde in i korridoren till sitt tjänsterum och samlade ihop kriminalinspektörerna Curt Svensson och Sonja Modig som utgjorde hans personalresurs denna eftermiddag. Jerker Holmberg hade opassande nog beslutat att ta ut två semesterveckor.

”Mitt rum”, sa Bublanski. ”Ta med kaffe.”

När de hade bänkat sig öppnade Bublanski sitt block med minnesanteckningar från mötet med Ekström.

”Läget just nu är att vår förundersökningsledare har lagt ned alla åtal gentemot Lisbeth Salander med avseende på de mord hon varit efterlyst för. Hon ingår alltså inte längre i förundersökningen vad oss anbelangar.”

”Det får väl trots allt ses som ett steg framåt”, sa Sonja Modig.

Curt Svensson sa som vanligt ingenting.

”Jag är inte så säker på det”, sa Bublanski. ”Salander är fortfarande misstänkt för grov brottslighet i samband med Stallarholmen och Gosseberga. Men detta ingår inte längre i vår utredning. Vi ska koncentrera oss på att hitta Niedermann och att utreda skogskyrkogården i Nykvarn.”

”Jag förstår.”

”Men det står nu klart att Ekström ska åtala Lisbeth Salander. Fallet är överfört till Stockholm och en helt separat utredning har tillsatts.”

”Jaså?”

”Och gissa vem som ska utreda Salander?”

”Jag fruktar det värsta.”

”Hans Faste är tillbaka i tjänst. Han ska vara Ekström behjälplig i utredningen om Salander.”

”Det är fan inte klokt. Faste är helt olämplig att utreda någonting alls om Salander.”

”Jag vet. Men Ekström har ett bra argument. Han har varit sjukskriven sedan … hmm, kollapsen i april, och det här är ett bra och enkelt fall för honom att fokusera på.”

Tystnad.

”Alltså ska vi överlämna allt material om Salander till honom i eftermiddag.”

”Och den här historien om Gunnar Björck och Säpo och utredningen 1991 …”

”Ska hanteras av Faste och Ekström.”

”Jag gillar inte det här”, sa Sonja Modig.

”Inte jag heller. Men Ekström är chef och han har förankring längre upp i byråkratin. Med andra ord är vårt jobb fortfarande att hitta mördaren. Curt, hur ligger vi till?”

Curt Svensson skakade på huvudet.

”Niedermann är fortfarande som uppslukad av jorden. Jag måste erkänna att jag under alla år som polis aldrig har varit med om ett liknande fall. Vi har inte en enda tipsare som känner till honom eller tycks ha en aning om var han befinner sig.”

”Skumt”, sa Sonja Modig. ”Men han är alltså efterlyst för polismordet i Gosseberga, för ett fall av grov misshandel av en polis, för mordförsök på Lisbeth Salander och för grovt människorov och misshandel av tandsköterskan Anita Kaspersson. Samt för morden på Dag Svensson och Mia Bergman. I samtliga dessa fall finns god teknisk bevisning.”

”Det räcker en bit. Hur går det med utredningen om Svavelsjö MC:s finansielle expert?”

”Viktor Göransson och hans sambo Lena Nygren. Vi har teknisk bevisning som binder Niedermann till platsen. Fingeravtryck och DNA från Göranssons kropp. Niedermann skrapade knogarna rätt rejält under misshandeln.”

”Okej. Något nytt om Svavelsjö MC?”

”Sonny Nieminen har tillträtt som chef medan Magge Lundin sitter häktad i väntan på rättegång för kidnappningen av Miriam Wu. Ryktet går att Nieminen utfäst en stor belöning till den som tipsar om var Niedermann befinner sig.”