Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Jag förstår.”

”Vad Blomkvist inte begriper är att om sanningen om Zalachenko blir känd så kommer ryssarna att kunna identifiera våra informatörer och källor i Ryssland. Det betyder att människor som riskerat sina liv för demokratin riskerar att dödas.”

”Men är inte Ryssland numera en demokrati? Jag menar om det här hade varit under kommunisttiden …”

”Det där är illusioner. Det handlar om människor som gjort sig skyldiga till spionage mot Ryssland – och det finns ingen regim i världen som skulle acceptera det, även om det skedde för många år sedan. Och flera av dessa källor är fortfarande aktiva …”

Några sådana agenter existerade inte, men det kunde inte åklagare Ekström veta. Han var tvungen att tro Nyström på hans ord. Och han kunde inte hjälpa att han också faktiskt var smickrad över att informellt få ta del av information som var något av det mest hemligstämplade som fanns i Sverige. Han var vagt överraskad över att den svenska säkerhetspolisen hade kunnat penetrera det ryska försvaret på det sätt som Nyström antydde, och han förstod att detta naturligtvis var information som absolut inte fick spridas.

”Då jag fick uppdraget att ta kontakt med dig så hade vi gjort en stor utvärdering av dig”, sa Nyström.

Förförelsen handlade alltid om att hitta människans svagheter. Åklagare Ekströms svaghet var hans övertygelse om sin egen betydelse och att han naturligtvis som alla andra människor uppskattade smicker. Det handlade om att få honom att känna sig utvald.

”Och vi konstaterade att du är en människa som åtnjuter stort förtroende inom polisen … och förstås i regeringskretsar”, tillade Nyström.

Ekström såg belåten ut. Att icke namngivna människor i regeringskretsar hade förtroende för honom var information som utan att något sades antydde att han kunde räkna med tacksamhet om han spelade sina kort väl. Det bådade gott för den framtida karriären.

”Jag förstår … och vad är det egentligen du vill?”

”Mitt uppdrag är enkelt uttryckt att så diskret som möjligt bistå dig med kunskap. Du förstår naturligtvis hur osannolikt komplicerad den här historien har blivit. Å ena sidan pågår en förundersökning i laga ordning där du är huvudansvarig. Ingen … varken regeringen eller Säkerhetspolisen eller någon annan, får lägga sig i hur du sköter den förundersökningen. Ditt jobb består i att hitta sanningen och åtala de skyldiga. Det är en av de viktigaste funktionerna som existerar i en rättsstat.”

Ekström nickade.

”Å andra sidan vore det en nationell katastrof av närmast ofattbara proportioner om hela sanningen om Zalachenko läckte ut.”

”Så vad är avsikten med ditt besök?”

”För det första är det min uppgift att göra dig medveten om det känsliga läget. Jag tror inte att Sverige har befunnit sig i ett mer utsatt läge sedan andra världskriget. Man skulle kunna säga att Sveriges öde i viss mån nu vilar i dina händer.”

”Vem är din chef?”

”Jag är ledsen, men jag kan inte avslöja namnet på de personer som arbetar med det här ärendet. Låt mig bara fastslå att mina instruktioner kommer från högsta tänkbara ort.”

Herregud. Han agerar på order av regeringen. Men det kan inte uttalas eftersom det skulle bli en politisk katastrof.

Nyström såg att Ekström svalde betet.

”Vad jag däremot kan göra är att vara dig behjälplig med information. Jag har mycket vidsträckta befogenheter att utifrån mitt eget omdöme inviga dig i material som är något av det hemligaste vi har i detta land.”

”Jaha.”

”Det betyder att då du har frågor om något, vad det än är, så är det mig du ska vända dig till. Du ska inte tala med någon annan inom Säkerhetspolisen utan enbart med mig. Mitt uppdrag består i att vara din guide i denna labyrint, och om det hotar att uppstå kollisioner mellan olika intressen så ska vi hjälpas åt att hitta lösningar.”

”Jag förstår. I så fall måste jag väl säga att jag är tacksam över att du och dina kollegor är villiga att underlätta för mig på det här sättet.”

”Vi vill att rättsprocessen ska ha sin gång trots att det är ett svårt läge.”

”Bra. Jag försäkrar dig om att jag kommer att vara ytterst diskret. Det är ju inte första gången jag hanterar sekretessbelagd information …”

”Nej, det känner vi mycket väl till.”

Ekström hade haft dussintals frågor som Nyström noga antecknat och därefter försökt besvara så långt han kunde. Vid detta tredje besök skulle Ekström få svar på flera av de frågor som han hade ställt. Den viktigaste av dessa frågor var vad som var sanning om Björcks rapport från 1991.

”Det där är ett bekymmer”, sa Nyström.

Han såg bekymrad ut.

”Jag kanske ska börja med att förklara att sedan denna rapport kom upp till ytan så har vi haft en analysgrupp i arbete nästan dygnet runt med uppgift att utröna exakt vad som har hänt. Och nu börjar vi komma till den punkt då vi kan dra slutsatser. Och detta är mycket obehagliga slutsatser.”

”Det kan jag förstå, den där rapporten hävdar ju att Säkerhetspolisen och psykiatrikern Peter Teleborian konspirerade för att placera Lisbeth Salander på psyket.”

”Om det vore så väl”, sa Nyström och log svagt.

”Väl?”

”Jo. Om det var på det viset så vore ju saken enkel. Då hade ett brott begåtts som skulle kunna leda till åtal. Problemet är att denna rapport inte överensstämmer med de rapporter som finns arkiverade hos oss.”

”Hur menar du?”

Nyström plockade upp en blå mapp och öppnade den.

”Det jag har här är den verkliga rapport som Gunnar Björck skrev 1991. Här finns även originalhandlingarna till korrespondensen mellan honom och Teleborian som vi har i arkivet. Problemet är att de två versionerna inte överensstämmer med varandra.”

”Förklara.”

”Det eländiga är ju att Björck gick och hängde sig. Vi antar att det beror på de avslöjanden om hans sexuella snedsprång som han stod inför. Millennium tänkte hänga ut honom. Det drev honom in i en så djup förtvivlan att han valde att ta sitt eget liv.”

”Ja …”

”Originalrapporten är en utredning om Lisbeth Salanders försök att mörda sin pappa, Alexander Zalachenko, med en brandbomb. De första trettio sidorna av utredningen som Blomkvist hittade överensstämmer med originalet. Dessa sidor innehåller inget märkligt. Det är först på sidan 33 där Björck drar slutsatser och gör rekommendationer som diskrepansen uppstår.”

”Hur då?”

”I originalversionen ger Björck fem tydliga rekommendationer. Vi behöver inte sticka under stol med att det handlar om att tona ned Zalachenkoärendet i media och liknande. Björck föreslår att Zalachenkos rehabilitering – han var ju svårt brännskadad – ska ske utomlands. Och liknande saker. Han föreslår även att Lisbeth Salander ska erbjudas bästa tänkbara psykiatriska omvårdnad.”

”Jaha …”

”Problemet är att ett antal meningar ändrats på ett mycket subtilt sätt. På sidan 34 finns ett stycke där Björck tycks föreslå att Salander ska stämplas som psykotisk för att hon inte ska vara trovärdig om någon börjar ställa frågor om Zalachenko.”

”Och detta påstående finns inte i originalrapporten?”

”Precis. Gunnar Björck föreslog aldrig något sådant. Det hade dessutom varit rättsvidrigt. Han föreslog att hon skulle få den omvårdnad hon faktiskt behövde. I Blomkvists kopia har detta blivit en konspiration.”

”Kan jag få läsa originalet?”

”Var så god. Men jag måste ta rapporten med mig då jag går. Och innan du läser den, låt mig fästa din uppmärksamhet på bilagan med den efterföljande korrespondensen mellan Björck och Teleborian. Den är nästan genomgående ett rent falsarium. Här handlar det inte om subtila ändringar utan om grova förfalskningar.”