Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Du, jag anser att …”

”Stäng dörren.”

Hon väntade till dess att Anders Holm hade dragit igen dörren bakom sig. Erika studerade honom under tystnad. Han var utan tvekan en synnerligen kompetent nyhetschef och hans roll bestod i att se till att SMP:s sidor varje dag fylldes med rätt text som var begripligt sammansatt och presenterad i den ordning och med det utrymme som beslutats av morgonmötet. Anders Holm jonglerade sålunda ett kolossalt antal arbetsuppgifter varje dag. Och han gjorde det utan att tappa någon boll.

Problemet med Anders Holm var att han konsekvent ignorerade de beslut som Erika Berger fattade. I två veckor hade hon försökt hitta en formel för att kunna samarbeta med honom. Hon hade vänligt resonerat, provat direkta order, uppmuntrat honom att tänka om på egen hand och på det hela taget gjort allt för att han skulle förstå hur hon ville att tidningen skulle utformas.

Inget hade hjälpt.

Den text som hon förkastade på eftermiddagen hamnade i alla fall i tidningen någon gång på kvällen då hon gått hem. Det var en text som föll och vi fick en lucka som jag var tvungen att fylla med något.

Den rubrik som Erika beslutat skulle användas ratades plötsligt och ersattes med något helt annat. Det var inte alltid fel val, men det gjordes utan att hon konsulterades. Det gjordes demonstrativt och utmanande.

Det var alltid småsaker. Redaktionsmötet klockan 14.00 flyttades plötsligt fram till 13.50 utan att hon informerades, och merparten av besluten var redan avklarade då hon sent omsider kom till mötet. Förlåt … jag glömde i hastigheten att meddela dig.

Erika Berger kunde för sitt liv inte begripa varför Anders Holm hade antagit denna attityd till henne, men hon konstaterade att mjuka samtal och vänliga reprimander inte fungerade. Hon hade hittills inte tagit upp en diskussion inför andra medarbetare på redaktionen utan försökt begränsa sin irritation till enskilda förtroliga samtal. Det hade inte givit något resultat och därför var det dags att uttrycka sig tydligare, denna gång inför medarbetaren Johannes Frisk, vilket borgade för att innehållet i samtalet skulle spridas över redaktionen.

”Det första jag gjorde då jag började var att säga att jag hade ett särskilt intresse för allt som hade med Lisbeth Salander att göra. Jag förklarade att jag ville ha information om alla planerade artiklar i förväg och att jag ville titta på och godkänna allt som skulle publiceras. Jag har påmint dig om detta vid åtminstone ett dussin tillfällen och senast på redaktionsmötet i fredags. Vilken del av instruktionen är det som du inte begriper?”

”Alla texter som är planerade eller under produktion finns på dag-PM på intranätet. De skickas alltid till din dator. Du är hela tiden informerad.”

”Skitsnack. Då jag fick SMP i brevlådan i morse hade vi en trespaltare om Salander och utvecklingen i ärendet kring Stallarholmen på bästa nyhetsplats.”

”Det var Margareta Orrings text. Hon är frilans och lämnade först vid sjutiden i går kväll.”

”Margareta Orring ringde med artikelförslaget redan klockan elva i går förmiddag. Du godkände och lade ut uppdraget på henne vid halv tolv. Du sa inte ett ord om det vid 14-mötet.”

”Det finns i dag-PM.”

”Jaha, så här står det i dag-PM: ’Margareta Orring, intervju med åklagare Martina Fransson. Re: narkotikabeslag i Södertälje’.

”Grundstoryn var alltså en intervju med Martina Fransson angående ett beslag av anabola steroider som en prospect i Svavelsjö MC gripits för.”

”Just det. Och inte ett ord i dag-PM om Svavelsjö MC eller att intervjun skulle vinkla upp sig på Magge Lundin och Stallarholmen och därmed om utredningen om Lisbeth Salander.”

”Jag antar att det kom upp under intervjun …”

”Anders, jag kan inte begripa varför, men du står här och ljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag har pratat med Margareta Orring som skrev texten. Hon förklarade tydligt för dig vad hennes intervju skulle fokusera på.”

”Jag beklagar, men jag begrep nog inte att fokus skulle vara på Salander. Nu fick jag en text sent på kvällen. Vad skulle jag göra, ställa hela storyn? Orring lämnade en bra text.”

”Där är vi överens. Det är en utmärkt story. Det blir därmed din tredje lögn på ungefär lika många minuter. Orring lämnade nämligen klockan 15.20, alltså långt innan jag gick hem vid sextiden.”

”Berger, jag gillar inte din ton.”

”Så bra. Då kan jag upplysa dig om att jag varken uppskattar din ton eller dina undanflykter och dina lögner.”

”Det låter på dig som om du tror att jag driver någon sorts konspiration mot dig.”

”Du har fortfarande inte besvarat frågan. Och punkt två: i dag dyker den här texten av Johannes Frisk upp på mitt skrivbord. Jag kan inte påminna mig att vi hade någon diskussion om detta på 14-mötet. Hur kommer det sig att en av våra reportrar har ägnat dagen åt att arbeta med Salander utan att jag känner till det?”

Johannes Frisk skruvade på sig. Han höll klokt nog tyst.

”Alltså … vi gör en tidning och det måste finnas hundratals texter som du inte känner till. Vi har rutiner här på SMP som vi alla måste anpassa oss efter. Jag har inte tid och möjlighet att särbehandla vissa texter.”

”Jag har inte bett dig att särbehandla vissa texter. Jag har krävt att jag för det första ska vara informerad om allt som har bäring på fallet Salander, och för det andra att jag ska godkänna allt som publiceras i ämnet. Alltså, än en gång, vilken del av den instruktionen är det som du inte förstått?”

Anders Holm suckade och anlade en plågad min.

”Okej”, sa Erika Berger. ”Då ska jag uttrycka mig ännu tydligare. Jag tänker inte tjafsa med dig om detta. Får se om du förstår följande budskap. Om detta upprepas en gång till så kommer jag att lyfta dig som nyhetschef. Det kommer att låta pang bom och bli ett jävla liv, men sedan sitter du och redigerar familjesidan eller seriesidan eller något liknande. Jag kan inte ha en nyhetschef som jag inte kan lita på eller samarbeta med och som ägnar sig åt att undergräva mina beslut. Har du förstått?”

Anders Holm slog ut med händerna i en gest som antydde att han ansåg att Erika Bergers anklagelser var vettlösa.

”Har du förstått? Ja eller nej?”

”Jag hör vad du säger.”

”Jag frågade om du förstått. Ja eller nej?”

”Tror du verkligen att du kan komma undan med det. Den här tidningen kommer ut därför att jag och andra kuggar i maskineriet sliter livet ur oss. Styrelsen kommer att …”

”Styrelsen kommer att göra som jag säger. Jag är här för att förnya tidningen. Jag har ett noga formulerat uppdrag som vi förhandlade fram och som innebär att jag har rätt att göra långtgående redaktionella förändringar på chefsnivå. Jag kan göra mig av med dödköttet och rekrytera nytt blod utifrån om jag så önskar. Och Holm, du börjar allt mer att framstå som dödkött för mig.”

Hon tystnade. Anders Holm mötte hennes blick. Han såg rasande ut.

”Det var allt”, sa Erika Berger. ”Jag föreslår att du noga tänker igenom vad vi har pratat om i dag.”

”Jag tänker inte …”

”Det är upp till dig. Det var allt. Gå nu.”

Han vände på klacken och försvann ut ur glasburen. Hon såg honom försvinna genom redaktionshavet i riktning mot kafferummet. Johannes Frisk reste sig och gjorde en ansats till att följa efter.

”Inte du, Johannes. Stanna kvar och sitt ned.”

Hon plockade upp hans text och ögnade igenom den ytterligare en gång.

”Du går på ett vikariat, har jag förstått.”

”Ja. Jag har varit här i fem månader och det här är sista veckan.”