Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

I mars 1989 betalade en farbror till Idris Ghidi en summa motsvarande 50 000 svenska kronor till den lokale ledaren för Baathpartiet, vilket fick anses som tillräcklig kompensation för den skada den irakiska staten åsamkats av Idris Ghidi. Två dagar senare frigavs han och överlämnades i sin farbrors vård. Vid frigivningen vägde han trettionio kilo och var oförmögen att gå. Inför frigivningen hade hans vänstra höft krossats av en slägga, så att han inte skulle kunna springa omkring och hitta på fler ofog i framtiden.

Idris Ghidi svävade mellan liv och död i flera veckor. När han långsamt hade återhämtat sig flyttade hans farbror honom till en gård i en by sextio kilometer från Mosul. Han hämtade nya krafter under sommaren och blev tillräckligt stark för att åter lära sig att gå hjälpligt med kryckor. Han var helt på det klara med att han aldrig skulle bli återställd. Frågan var bara vad han skulle göra i framtiden. I augusti fick han plötsligt besked att hans två bröder hade gripits av hemliga polisen. Han skulle aldrig återse dem. Han antog att de låg begravda under någon sandhög utanför Mosul. I september fick hans farbror veta att Idris Ghidi åter söktes av Saddam Husseins polis. Han fattade då beslutet att vända sig till en anonym parasit som mot en ersättning av motsvarande 30 000 kronor förde Idris Ghidi över gränsen till Turkiet och med hjälp av ett falskt pass vidare till Europa.

Idris Ghidi landade på Arlanda i Sverige den 19 oktober 1989. Han kunde inte ett ord svenska men hade fått instruktioner om att besöka passpolisen och omedelbart begära politisk asyl, vilket han gjorde på bristfällig engelska. Han transporterades till en flyktingförläggning i Upplands-Väsby där han tillbringade de närmast följande två åren, till dess att invandrarverket beslutade att Idris Ghidi saknade tillräckligt starka skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Vid det laget hade Ghidi lärt sig svenska och fått läkarhjälp för sin söndertrasade höft. Han hade opererats två gånger och kunde röra sig utan kryckor. Under tiden hade Sjöbodebatten hållits i Sverige, flyktingförläggningar hade utsatts för attentat och Bert Karlsson hade grundat partiet Ny demokrati.

Den direkta orsaken till att Idris Ghidi figurerade i Mediearkivet var att han i elfte timmen fick en ny advokat som gick ut i media och redogjorde för hans situation. Andra kurder i Sverige engagerade sig i fallet Idris Ghidi, däribland medlemmar i den stridbara familjen Baksi. Protestmöten hölls och petitioner till invandrarminister Birgit Friggebo formulerades. Detta fick så stor medieuppmärksamhet att invandrarverket ändrade sitt beslut och Ghidi fick uppehålls- och arbetstillstånd i kungadömet Sverige. I januari 1992 lämnade han flyktingförläggningen i Upplands-Väsby som en fri man.

Efter frigivningen från flyktingförläggningen vidtog en ny procedur för Idris Ghidi. Han måste hitta ett arbete samtidigt som han ännu gick i sjukterapi för sin sargade höft. Idris Ghidi upptäckte snart att det faktum att han var en välutbildad byggnadsingenjör med fleråriga meriter och goda akademiska betyg inte betydde ett dyft. Under de kommande åren arbetade han som tidningsbud, diskare, städare och taxichaufför. Arbetet som tidningsbud var han tvungen att säga upp sig från. Han kunde helt enkelt inte gå i trappor i den takt som erfordrades. Arbetet som taxichaufför gillade han bortsett från två saker. Han hade absolut ingen lokalkännedom om vägnätet i Stockholms län och han kunde inte sitta stilla i mer än någon timme åt gången innan smärtan i höften blev outhärdlig.

I maj 1998 flyttade Idris Ghidi till Göteborg. Orsaken var att en avlägsen släkting förbarmade sig över honom och erbjöd en fast anställning på ett städföretag. Idris Ghidi var oförmögen att arbeta heltid och fick en halvtid som chef för ett städlag på Sahlgrenska sjukhuset som företaget hade kontrakt med. Han hade rutiner och ett lätt arbete som innebar att han sex dagar i veckan svabbade golven i ett antal korridorer, däribland korridor 11C.

Mikael Blomkvist läste Daniel Olofssons summering och studerade porträttet av Idris Ghidi från passregistret. Därefter loggade han in på Mediearkivet och plockade ut flera av de artiklar som legat till grund för Olofssons summering. Han läste uppmärksamt och funderade därefter en lång stund. Han tände en cigarett. Rökförbudet på redaktionen hade snabbt luckrats upp då Erika Berger flyttat ut. Henry Cortez hade till och med helt öppet lämnat en askkopp på sitt skrivbord.

Slutligen plockade Mikael upp den A4 som Daniel Olofsson hade producerat om doktor Anders Jonasson. Han läste texten med pannan i djupaste veck.

Mikael Blomkvist kunde inte se bilen med nummerskylten KAB och hade ingen känsla av att han var övervakad, men han tog det säkra för det osäkra då han på måndagen promenerade från Akademibokhandeln till sidoingången av NK och direkt ut genom huvudingången. Den som kunde hålla någon under uppsikt inne på NK måste vara övermänsklig. Han stängde av bägge sina mobiltelefoner och promenerade via Gallerian till Gustav Adolfs torg, förbi riksdagshuset och in i Gamla stan. Så vitt han kunde se följde ingen efter honom. Han tog omvägar på smågator till dess att han kom till rätt adress och knackade på dörren till Svartvitt förlag.

Klockan var halv tre på eftermiddagen. Mikael kom oanmäld, men redaktör Kurdo Baksi var inne och sken upp då han såg Mikael Blomkvist.

”Hallå där”, sa Kurdo Baksi hjärtligt. ”Varför hälsar du aldrig på numera?”

”Jag hälsar ju på nu”, sa Mikael.

”Ja, men det är minst tre år sedan sist.”

De skakade hand.

Mikael Blomkvist hade känt Kurdo Baksi sedan 1980-talet. Mikael hade varit en av de personer som bistått Kurdo Baksi med praktisk hjälp då denne drog igång tidningen Svartvitt genom en upplaga som piratkopierades nattetid på LO. Kurdo hade ertappats av den blivande pedofiljägaren Per-Erik Åström på Rädda Barnen, som på 1980-talet hade varit utredningssekreterare på LO. Åström hade kommit in i kopieringsrummet sent en natt, hittat travar av sidor från Svartvitts första nummer tillsammans med en märkbart dämpad Kurdo Baksi. Åström hade tittat på den illa layoutade framsidan och sagt att så kunde ju för fan inte en tidning se ut. Han hade därefter designat den logga som kom att bli Svartvitts tidningshuvud i femton år innan tidskriften gick i graven och blev bokförlaget Svartvitt. Vid denna tid hade Mikael betat av en avskyvärd period som informationsnisse på LO – hans enda inhopp i informationsbranschen. Per-Erik Åström hade övertalat honom att läsa korrektur och bistå Svartvitt med viss redigeringshjälp. Sedan dess hade Kurdo Baksi och Mikael Blomkvist varit vänner.

Mikael Blomkvist slog sig ned i en soffa medan Kurdo Baksi hämtade kaffe från en automat i korridoren. De pratade strunt en stund på det sätt som man gör då man inte träffats på ett tag, men avbröts gång på gång av att Kurdos mobil ringde och han förde korta samtal på kurdiska eller möjligen turkiska eller arabiska eller något annat språk som Mikael inte begrep. Så hade det alltid varit vid tidigare besök på Svartvitt förlag. Folk ringde från hela världen för att prata med Kurdo.

”Käre Mikael, du ser bekymrad ut. Vad har du på hjärtat?” undrade Kurdo Baksi slutligen.

”Kan du stänga av mobilen i fem minuter så vi får tala ostört.”

Kurdo stängde av mobilen.

”Okej … jag behöver en tjänst. En viktig tjänst och det måste ske omedelbart och får inte diskuteras utanför detta rum.”

”Berätta.”

”1989 kom en kurdisk flykting vid namn Idris Ghidi till Sverige från Irak. När han hotades av utvisning fick han hjälp av din familj, vilket ledde till att han så småningom fick uppehållstillstånd. Jag vet inte om det var din pappa eller någon annan i familjen som hjälpte honom.”