Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Hon vände ryggen mot honom och drog linnet över huvudet. Hon ställde sig så att ljuset från fönstret föll på hennes rygg. Han konstaterade att draken täckte ett område på den högra sidan av ryggen. Den började på skuldran långt uppe vid axeln och slutade med en svans en bit ned på höften. Den var vacker och professionellt gjord. Den såg ut som ett riktigt konstverk.

Efter en stund vred hon på huvudet.

”Nöjd?”

”Den är vacker. Men det måste ha gjort helvetiskt ont.”

”Ja”, erkände hon. ”Det gjorde ont.”

Anders Jonasson lämnade Lisbeth Salanders sjukrum något konfunderad. Han var nöjd med hur hennes fysiska rehabilitering framskred. Men han blev inte klok på den besynnerliga flickan i rummet. Man behövde ingen magisterexamen i psykologi för att dra slutsatsen att hon inte mådde särskilt bra rent själsligt. Hennes ton mot honom var hövlig, men fylld av sträv misstänksamhet. Han hade också förstått att hon var hövlig mot övrig personal men att hon inte sa ett ljud då polisen kom på besök. Hon var extremt hårt sluten inom ett skal och markerade hela tiden distans till omgivningen.

Polisen hade låst in henne och en åklagare ämnade åtala henne för mordförsök och grov misshandel. Han var förbryllad över att en så liten och späd flicka hade besuttit den fysiska styrka som behövdes för den sortens grova våldsbrottslighet, särskilt som våldet riktat sig mot fullvuxna män.

Han hade frågat om hennes drake mest för att hitta ett personligt ämne han kunde prata med henne om. Han var egentligen inte intresserad av varför hon smyckat sig på detta överdrivna sätt, men han antog att om hon hade valt att prägla sin kropp med en så stor tatuering så hade den en speciell betydelse för henne. Alltså var det ett bra ämne att inleda ett samtal med.

Han hade tagit för vana att besöka henne ett par gånger i veckan. Besöken låg egentligen utanför hans schema och det var doktor Helena Endrin som var hennes läkare. Men Anders Jonasson var chef för traumaenheten och han var omåttligt nöjd med den insats han hade gjort natten då Lisbeth Salander rullats in på akuten. Han hade fattat rätt beslut då han valde att avlägsna kulan och så vitt han kunde se hade hon inga sviter i form av minnesluckor, nedsatta kroppsliga funktioner eller andra handikapp efter skottskadan. Om hennes tillfrisknande fortsatte på samma sätt skulle hon lämna sjukhuset med ett ärr i huvudsvålen men utan andra komplikationer. Vilka ärr som bildats i hennes själ kunde han inte uttala sig om.

Han promenerade till sitt kontorsrum och upptäckte att en man i mörk kavaj stod lutad mot väggen vid hans dörr. Han hade tovigt hår och ett välansat skägg.

”Doktor Jonasson?”

”Ja.”

”Hej, mitt namn är Peter Teleborian. Jag är överläkare på S:t Stefans psykiatriska klinik i Uppsala.”

”Jo, jag känner igen dig.”

”Bra. Jag skulle behöva ett privat samtal med dig en stund om du har tid.”

Anders Jonasson låste upp dörren till sitt rum.

”Vad kan jag hjälpa till med?” undrade Anders Jonasson.

”Det gäller en av dina patienter. Lisbeth Salander. Jag behöver få besöka henne.”

”Hmm. I så fall måste du begära tillstånd hos åklagaren. Hon är häktad och belagd med besöksförbud. Sådana besök måste också anmälas i förväg hos Salanders advokat …”

”Ja ja, jag vet. Jag tänkte att vi skulle slippa gå genom all byråkrati i det här fallet. Jag är läkare och då kan du utan vidare ge mig tillträde till henne av rent medicinska skäl.”

”Jo, det skulle kanske kunna motiveras. Men jag förstår inte riktigt sammanhanget.”

”Jag var i flera år Lisbeth Salanders psykiatriker då hon var institutionaliserad på S:t Stefans i Uppsala. Jag följde henne fram tills hon fyllde 18 år då tingsrätten släppte ut henne i samhället, om än under förvaltarskap. Jag bör kanske nämna att jag självfallet motsatte mig det. Sedan dess har hon fått driva vind för våg och resultatet ser vi i dag.”

”Jag förstår”, sa Anders Jonasson.

”Jag känner fortfarande ett stort ansvar för henne och skulle alltså vilja få möjlighet att utvärdera hur stor försämring som ägt rum de senaste tio åren.”

”Försämring?”

”Jämfört med då hon fick kvalificerad vård som tonåring. Jag tänkte att vi kunde hitta en lämplig lösning här, läkare emellan.”

”Medan jag har det i färskt minne … Du kanske kan hjälpa mig med en sak som jag inte riktigt förstår, läkare emellan, alltså. Då hon togs in här på Sahlgrenska föranstaltade jag en stor medicinsk utvärdering av henne. En kollega beställde fram den rättsmedicinska utredningen om Lisbeth Salander. Den var författad av en doktor Jesper H. Löderman.”

”Det stämmer. Jag var handledare för Jesper då han doktorerade.”

”Jag förstår. Men jag noterar att den rättsmedicinska utredningen är väldigt vag.”

”Jaså.”

”Den innehåller ingen diagnos utan verkar mest vara en akademisk studie av en tigande patient.”

Peter Teleborian skrattade.

”Jo, hon är inte lätt att ha att göra med. Som framgår av utredningen så vägrade hon konsekvent att delta i samtal med Löderman. Det resulterade i att han av nödvändighet tvingades uttrycka sig vagt. Vilket var helt korrekt av honom.”

”Jag förstår. Men rekommendationen var i alla fall att hon skulle institutionaliseras.”

”Det bygger på hennes tidigare historia. Vi har ju en mångårig sammanlagd erfarenhet av hennes sjukdomsbild.”

”Och det är det jag inte riktigt förstår. Då hon togs in här försökte vi beställa fram hennes journal från S:t Stefans. Men vi har ännu inte fått den.”

”Jag är ledsen. Men den är hemligstämplad genom tingsrättsbeslut.”

”Jag förstår. Och hur ska vi på Sahlgrenska kunna ge henne god omvårdnad om vi inte får tillgång till hennes journal? Det är ju faktiskt vi som har medicinskt ansvar för henne nu.”

”Jag har haft hand om henne sedan hon var tolv år gammal och jag tror inte att det finns någon annan läkare i Sverige med samma insikt i hennes sjukdomsbild.”

”Vilken är …?”

”Lisbeth Salander lider av en allvarlig psykisk störning. Som du vet är psykiatri ingen exakt vetenskap. Jag vill ogärna binda mig vid en exakt diagnos. Men hon har uppenbara vanföreställningar med tydliga paranoida schizofrena drag. I bilden ingår även perioder av manodepression, och hon saknar empati.”

Anders Jonasson studerade doktor Peter Teleborian i tio sekunder innan han slog ut med händerna.

”Jag ska inte argumentera diagnos med doktor Teleborian, men har du aldrig övervägt en betydligt enklare diagnos?”

”Hur så?”

”Till exempel Aspergers syndrom. Jag har för all del inte gjort någon psykiatrisk utvärdering av henne, men om jag spontant skulle göra en gissning så ligger det nära till hands med någon form av autism. Det skulle förklara hennes oförmåga att relatera till sociala konventioner.”

”Jag är ledsen, men Aspergerpatienter brukar inte sätta eld på sina föräldrar. Tro mig, jag har aldrig tidigare träffat en så tydligt definierad sociopat.”

”Jag uppfattar henne som sluten, men inte som en paranoid sociopat.”

”Hon är extremt manipulativ”, sa Peter Teleborian. ”Hon visar vad hon tror att du vill se.”

Anders Jonasson rynkade omärkligt sina ögonbryn. Helt plötsligt gick Peter Teleborian tvärt emot hans egen samlade bedömning av Lisbeth Salander. Om det var något han inte uppfattade henne som så var det manipulativ. Tvärtom – hon var en människa som orubbligt höll distans till omgivningen och inte visade några emotioner alls. Han försökte jämka ihop den bild som Teleborian målade upp med den bild han själv hade fått av Lisbeth Salander.