Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Lisbeth Salander var trulig och fåordig. Hon gjorde långa tankepauser och formulerade sig exakt då hon sa något. Ofta svarade hon inte alls, och ibland svarade hon plötsligt på en fråga som Annika ställt flera dagar tidigare. I samband med polisförhören hade Lisbeth Salander suttit mol tyst i sängen och tittat framför sig. Med ett undantag hade hon inte växlat ett enda ord med poliserna. Undantaget var de tillfällen kriminalinspektör Marcus Erlander hade ställt frågor om vad hon kände till om Ronald Niedermann; då hade hon tittat på honom och sakligt besvarat varje fråga. Så fort han bytte ämne hade hon tappat intresset och stirrat framför sig.

Annika var förberedd på att Lisbeth inte skulle säga någonting till polisen. Hon pratade av princip inte med myndigheter. Vilket i detta fall var av godo. Trots att Annika formellt med jämna mellanrum uppmanade sin klient att besvara frågor från polisen var hon innerst inne mycket nöjd med Salanders kompakta tystnad. Orsaken var enkel. Det var en konsekvent tystnad. Den innehöll inga lögner som hon kunde beslås med och inga motsägelsefulla resonemang som skulle se illa ut i rättegången.

Men även om Annika var förberedd på tystnaden så förvånades hon över att den var så orubblig. När de var ensamma hade hon frågat varför Lisbeth så närmast demonstrativt vägrade prata med polisen.

”De kommer att förvränga det jag säger och använda det mot mig.”

”Men om du inte förklarar dig så kommer du att bli dömd.”

”Då får det bli på det viset. Jag har inte orsakat den här soppan. Och vill de döma mig för den så är det inte mitt problem.”

För Annika hade Lisbeth Salander långsamt berättat nästan allt som hade hänt i Stallarholmen, även om Annika oftast fått dra orden ur henne. Allt utom en sak. Hon förklarade inte hur det kom sig att Magge Lundin fick en kula i foten. Hur mycket hon än frågade och tjatade så tittade Lisbeth Salander bara oblygt på henne och log sitt skeva leende.

Hon hade också berättat vad som hände i Gosseberga. Men hon hade inte sagt något om varför hon hade spårat sin far. Hade hon kommit dit för att mörda sin pappa – vilket åklagaren hävdade – eller för att tala honom till rätta? Juridiskt sett var skillnaden himmelsvid.

Då Annika tog upp hennes förre förvaltare advokat Nils Bjurman blev Lisbeth än mer fåordig. Hennes vanliga svar var att det inte var hon som sköt honom och att det heller inte ingick i åtalet mot henne.

Och när Annika kom in på själva grundbulten i hela händelseförloppet, doktor Peter Teleborians roll 1991, förvandlades Lisbeth till kompakt tystnad.

Det här håller inte , konstaterade Annika. Om inte Lisbeth har förtroende för mig så kommer vi att förlora rättegången. Jag måste prata med Mikael.

Lisbeth Salander satt på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Hon kunde se fasaden på andra sidan parkeringen. Hon hade suttit ostörd och orörlig i över en timme sedan Annika Giannini rest sig och i vredesmod slängt igen dörren efter sig. Hon hade huvudvärk igen men den var mild och avlägsen. Däremot kände hon sig illa till mods.

Hon var irriterad på Annika Giannini. Ur en praktisk synvinkel kunde hon begripa varför hennes advokat ständigt tjatade om detaljer ur hennes förflutna. Rent rationellt förstod hon varför Annika måste ha alla fakta. Men hon hade inte minsta lust att prata om sina känslor eller sitt agerande. Hon ansåg att hennes liv var hennes privata ensak. Det var inte hennes fel att hennes far var en patologiskt sjuk sadist och mördare. Det var inte hennes fel att hennes bror var en massmördare. Och gudskelov var det ingen som visste att han var hennes bror, vilket annars med stor sannolikhet också skulle läggas henne till last i den psykiatriska utvärdering som förr eller senare skulle göras. Det var inte hon som hade mördat Dag Svensson och Mia Bergman. Det var inte hon som hade utsett en förvaltare som visade sig vara ett svin och en våldtäktsman.

Ändå var det hennes liv som skulle vändas ut och in och hon som skulle tvingas förklara sig och be om förlåtelse för att hon försvarat sig.

Hon ville vara i fred. Och när allt kom omkring så var det hon som måste leva med sig själv. Hon förväntade sig inte att någon skulle vara hennes vän. Annika Jävla Giannini stod troligen på hennes sida, men det var en professionell vänskap, eftersom hon var hennes advokat. Kalle Jävla Blomkvist fanns därute någonstans – Annika var fåordig om sin bror och Lisbeth frågade aldrig. Hon förväntade sig inte att han skulle göra alltför många knop då mordet på Dag Svensson var löst och han hade fått sin story.

Hon undrade vad Dragan Armanskij ansåg om henne efter allt som hade hänt.

Hon undrade hur Holger Palmgren uppfattade situationen.

Enligt Annika Giannini hade bägge placerat sig i hennes ringhörna, men det var bara ord. De kunde inte göra någonting för att lösa hennes privata problem.

Hon undrade vad Miriam Wu kände för henne.

Hon undrade vad hon kände för sig själv och kom till insikt om att hon mest kände likgiltighet inför hela sitt liv.

Hon stördes plötsligt av att Securitasvakten satte nyckeln i låset och släppte in doktor Anders Jonasson.

”God kväll, fröken Salander. Och hur mår du i dag då?”

”Okej”, svarade hon.

Han kontrollerade hennes journal och konstaterade att hon var feberfri. Hon hade vant sig vid hans besök som skedde ett par gånger i veckan. Av alla människor som hanterade henne och petade på henne var han den ende som hon kände ett mått av förtroende för. Inte vid något tillfälle hade hon upplevt att han sneglat konstigt på henne. Han besökte hennes rum, småpratade en stund och undersökte hur hennes kropp mådde. Han ställde inga frågor om Ronald Niedermann eller Alexander Zalachenko eller om hon var galen eller varför polisen höll henne inlåst. Han tycktes bara vara intresserad av hur hennes muskler fungerade, hur läkningen i hennes hjärna framskred och hur hon mådde i största allmänhet.

Dessutom hade han bokstavligen rotat i hennes hjärna. Någon som rotat i hennes hjärna måste behandlas med respekt, ansåg hon. Hon insåg till sin förvåning att hon upplevde besöken från Anders Jonasson som behagliga trots att han petade på henne och analyserade hennes feberkurvor.

”Är det okej om jag förvissar mig om det?”

Han gjorde den vanliga undersökningen av henne genom att titta på hennes pupiller och lyssna på hennes andning och mäta hennes puls och kontrollera hennes sänka.

”Hur mår jag?” frågade hon.

”Du är helt klart på bättringsvägen. Men du måste arbeta hårdare med gymnastik. Och du kliar på sårskorpan på huvudet. Sluta med det.”

Han gjorde en paus.

”Får jag ställa en personlig fråga?”

Hon sneglade på honom. Han väntade till dess att hon nickade.

”Den där draken du har tatuerad … jag har inte sett hela tatueringen, men jag konstaterar att den är väldigt stor och täcker en stor del av din rygg. Varför skaffade du dig den?”

”Har du inte sett den?”

Han log plötsligt.

”Jag menar att jag har sett den skymta, men när du var helt utan kläder i mitt sällskap så var jag fullt sysselsatt med att stoppa blödningar och operera ut kulor ur dig och sådant.”

”Varför frågar du?”

”Av ren nyfikenhet.”

Lisbeth Salander funderade en lång stund. Till sist tittade hon på honom.

”Jag skaffade den av ett privat skäl som jag inte vill berätta om.”

Anders Jonasson begrundade svaret och nickade tankfullt.

”Okej. Förlåt att jag frågade.”

”Vill du titta på den?”

Han såg förvånad ut.

”Jo. Varför inte.”