Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Och du har sett henne under en kort tid då hon varit nödtvunget passiv på grund av sina skador. Jag har sett hennes våldsamma utbrott och oresonliga hat. Jag har ägnat många år åt att försöka hjälpa Lisbeth Salander. Det är därför jag är här. Jag föreslår ett samarbete mellan Sahlgrenska och S:t Stefans.”

”Vilken sorts samarbete talar du om?”

”Du har hand om hennes fysiska problem och jag är övertygad om att det är den allra bästa vård hon kan få. Men jag känner en stor oro för hennes psykiska tillstånd och jag vill gärna komma in i ett tidigt stadium. Jag är beredd att erbjuda all hjälp jag kan bistå med.”

”Jag förstår.”

”Jag behöver få besöka henne för att i första hand göra en utvärdering av hennes tillstånd.”

”Jag förstår. Dessvärre kan jag inte hjälpa dig.”

”Förlåt?”

”Som jag sa tidigare är hon häktad. Om du vill inleda en psykiatrisk behandling av henne måste du vända dig till åklagare Jervas som fattar beslut i sådana ärenden, och det måste ske i samråd med hennes advokat Annika Giannini. Om det är fråga om en rättspsykiatrisk utredning så måste tingsrätten ge dig ett uppdrag.”

”Det var just hela den byråkratiska gången jag ville undvika.”

”Jo, men jag är ansvarig för henne, och om hon ska ställas inför rätta inom en snar framtid måste vi ha klara papper på alla åtgärder vi har vidtagit. Alltså måste vi ha denna byråkratiska gång.”

”Jag förstår. Då kan jag avslöja att jag redan har fått en förfrågan från åklagare Richard Ekström i Stockholm om att göra en rättspsykiatrisk utredning. Det kommer att bli aktuellt i samband med rättegången.”

”Så bra. Då kommer du att få besökstillstånd utan att vi behöver tumma på reglementet.”

”Men medan vi ägnar oss åt byråkrati finns en risk för att hennes tillstånd ständigt försämras. Jag är bara intresserad av hennes hälsa.”

”Det är jag med”, sa Anders Jonasson. ”Och oss emellan kan jag notera att jag inte ser några tecken på att hon skulle vara psykiskt sjuk. Hon är illa tilltygad och befinner sig i en pressad situation. Men jag uppfattar absolut inte att hon skulle vara schizofren eller lida av paranoida tvångsföreställningar.”

Doktor Peter Teleborian använde ytterligare en lång stund åt att försöka förmå Anders Jonasson att ändra sitt beslut. När han sent omsider insåg att det var fruktlöst reste han sig tvärt och tog adjö.

Anders Jonasson satt en lång stund och betraktade fundersamt den stol Teleborian suttit i. Det var för all del inte ovanligt att andra läkare kontaktade honom med råd eller synpunkter på behandlingen. Men det rörde nästan uteslutande patienter med en läkare som redan svarade för någon form av pågående behandling. Han hade aldrig tidigare varit med om att en psykiatriker landat som ett flygande tefat och närmast insisterat på att han skulle få tillträde till en patient utanför all reguljär byråkrati och som han uppenbarligen inte behandlat på många år. Efter en stund sneglade Anders Jonasson på sitt armbandsur och konstaterade att det var strax före sju på kvällen. Han lyfte telefonen och ringde till Martina Karlgren, den psykolog och jourhavande medmänniska som Sahlgrenska erbjöd traumapatienter.

”Hej. Jag antar att du har gått för dagen. Stör jag?”

”Ingen fara. Jag är hemma och gör inget särskilt.”

”Jag är lite fundersam. Du har pratat med vår patient Lisbeth Salander. Kan du berätta vad du har för intryck av henne.”

”Tja, jag har besökt henne tre gånger och erbjudit henne samtal. Hon har vänligt men bestämt avböjt.”

”Vad är ditt intryck av henne?”

”Hur menar du?”

”Martina, jag vet att du inte är psykiatriker, men du är en klok och förståndig människa. Vad har du fått för intryck av henne?”

Martina Karlgren tvekade en stund.

”Jag är inte säker på hur jag ska besvara frågan. Jag träffade henne två gånger då hon var relativt nyinkommen och var så illa däran att jag inte fick någon riktig kontakt med henne. Sedan besökte jag henne för ungefär en vecka sedan på begäran av Helena Endrin.”

”Varför bad Helena dig att besöka henne?”

”Lisbeth Salander håller på att tillfriskna. Hon ligger huvudsakligen och stirrar upp i taket. Doktor Endrin ville att jag skulle titta till henne.”

”Och vad hände?”

”Jag presenterade mig. Vi pratade i ett par minuter. Jag frågade hur hon mådde och om hon kände behov av att ha någon att prata med. Hon sa att hon inte gjorde det. Jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Hon bad mig smuggla in ett paket cigaretter.”

”Var hon irriterad eller fientlig?”

Martina Karlgren funderade en stund.

”Nej, det vill jag inte påstå. Hon var lugn men höll en stor distans. Jag uppfattade hennes bön om att jag skulle smuggla cigaretter mer som ett skämt än som en seriös begäran. Jag frågade om hon ville läsa något, om jag kunde ge henne böcker av något slag. Det ville hon först inte, men sedan frågade hon om jag hade några vetenskapliga tidskrifter som handlade om genetik och hjärnforskning.”

”Om vad?”

”Genetik.”

”Genetik?”

”Ja. Jag sa att det fanns några populärvetenskapliga böcker i ämnet i vårt bibliotek. Det var hon inte intresserad av. Hon sa att hon hade läst böcker i ämnet tidigare och nämnde några standardverk som jag aldrig hade hört talas om. Hon var alltså mera intresserad av ren forskning i ämnet.”

”Jaså?” sa Anders Jonasson förbluffat.

”Jag sa att vi nog inte hade så avancerade böcker i patientbiblioteket – vi har ju mer Philip Marlowe än vetenskaplig litteratur – men att jag skulle se om jag kunde rota fram något.”

”Gjorde du det?”

”Jag gick upp och lånade några exemplar av Nature och New England Journal of Medicine . Hon blev nöjd och tackade för att jag gjort mig besvär.”

”Men det är ju tämligen avancerade tidskrifter som mest innehåller uppsatser och ren forskning.”

”Hon läser dem med stort intresse.”

Anders Jonasson satt mållös en kort stund.

”Hur bedömer du hennes psykiska tillstånd?”

”Sluten. Hon har inte diskuterat något som helst privat med mig.”

”Uppfattar du henne som psykiskt sjuk, manodepressiv eller paranoid?”

”Nej, inte alls. I så fall skulle jag ha slagit larm. Hon är förvisso egen och hon har stora problem och befinner sig i ett tillstånd av stress. Men hon är lugn och saklig och tycks kunna hantera sin situation.”

”Okej.”

”Varför frågar du? Har något hänt?”

”Nej, ingenting har hänt. Jag blir bara inte klok på henne.”

Mikael Blomkvist lade ifrån sig mappen med den research han hade fått från frilansaren Daniel Olofsson i Göteborg. Han tittade tankfullt ut genom fönstret och betraktade strömmen av människor på Götgatan. Det var en av de saker han tyckte allra bäst om med sitt rum. Götgatan var fylld av liv dygnet runt och då han satt vid fönstret kände han sig aldrig riktigt isolerad eller ensam.

Han kände sig stressad, trots att han inte hade något brådskande ärende. Han hade envetet arbetat vidare med de texter som han ämnade fylla sommarnumret av Millennium med men hade sent omsider insett att materialet var så omfattande att inte ens ett temanummer var tillräckligt. Han hade hamnat i samma situation som i Wennerströmaffären och hade beslutat att publicera texterna som bok. Han hade redan material för drygt 150 sidor och räknade med att hela boken skulle bli omkring 300–350 sidor.