Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Det var min farbror Mahmut Baksi som hjälpte Idris Ghidi. Jag känner Idris. Vad är det med honom?”

”Han arbetar just nu i Göteborg. Jag behöver hans hjälp att göra ett enkelt jobb. Jag är villig att betala honom.”

”Vad är det för jobb?”

”Har du förtroende för mig, Kurdo?”

”Naturligtvis. Vi har alltid varit vänner.”

”Jobbet jag behöver få utfört är udda. Mycket udda. Jag vill inte berätta vari jobbet består, men jag försäkrar dig att det inte på något sätt är olagligt eller kommer att skapa problem för dig eller för Idris Ghidi.”

Kurdo Baksi betraktade uppmärksamt Mikael Blomkvist.

”Jag förstår. Och du vill inte berätta vad det handlar om.”

”Ju färre som vet vad, desto bättre. Det jag behöver din hjälp med är en introduktion så att Idris är villig att lyssna på vad jag har att säga.”

Kurdo funderade en kort stund. Sedan gick han till sitt skrivbord och öppnade en kalender. Han sökte i någon minut innan han hittade Idris Ghidis telefonnummer. Därefter lyfte han telefonluren. Samtalet fördes på kurdiska. Mikael såg på Kurdos ansiktsuttryck att det inleddes med sedvanliga hälsningsfraser och småprat. Därefter blev han allvarlig och förklarade sitt ärende. Efter en stund vände han sig till Mikael.

”När vill du träffa honom?”

”Fredag eftermiddag om det går bra. Fråga om jag får besöka honom i bostaden.”

Kurdo pratade vidare en kort stund innan han avslutade samtalet.

”Idris Ghidi bor i Angered”, sa Kurdo Baksi. ”Har du adressen?”

Mikael nickade.

”Han är hemma vid fem på fredag eftermiddag. Du är välkommen att besöka honom.”

”Tack, Kurdo”, sa Mikael.

”Han arbetar på Sahlgrenska sjukhuset som städare”, sa Kurdo Baksi.

”Jag vet det”, sa Mikael.

”Jag har ju inte kunnat undgå att läsa i tidningarna om att du är inblandad i den här Salanderhistorien.”

”Det är riktigt.”

”Hon blev skjuten.”

”Just det.”

”Jag har för mig att hon ligger på Sahlgrenska.”

”Det är också riktigt.”

Kurdo Baksi var inte heller tappad bakom en vagn.

Han begrep att Blomkvist var i färd med att åstadkomma något fuffens, vilket var vad han var känd för att göra. Han hade känt Mikael sedan 1980-talet. De hade aldrig varit bästa vänner men hade heller aldrig varit ovänner, och Mikael hade alltid ställt upp om Kurdo bett om en tjänst. Genom åren hade de druckit ett och annat glas öl tillsammans om de stött ihop på någon fest eller krog.

”Kommer jag att bli indragen i något som jag borde känna till?” undrade Kurdo.

”Du kommer inte att bli indragen. Din roll har bara varit att göra mig tjänsten att presentera mig för en av dina bekanta. Och jag upprepar … jag kommer inte att be Idris Ghidi göra något som är illegalt.”

Kurdo nickade. Denna försäkran räckte för honom. Mikael reste sig.

”Jag är skyldig dig en tjänst.”

”Vi är alltid skyldiga varandra tjänster”, sa Kurdo Baksi.

Henry Cortez lade ned telefonluren och trummade så ljudligt med fingrarna mot skrivbordskanten att Monica Nilsson irriterat höjde ett ögonbryn och blängde på honom. Hon konstaterade att han satt djupt försjunken i egna tankar. Hon kände sig irriterad i största allmänhet och beslutade sig för att inte låta det gå ut över honom.

Monica Nilsson visste att Blomkvist tisslade och tasslade med Cortez och Malin Eriksson och Christer Malm om Salanderhistorien, medan hon själv och Lottie Karim förväntades sköta grovjobbet med nästa nummer av en tidning som inte hade något riktigt ledarskap sedan Erika Berger slutat. Malin var nog bra men hon var orutinerad och saknade den tyngd som Erika Berger hade haft. Och Cortez var en pojkspoling.

Monica Nilssons irritation berodde inte på att hon kände sig förbigången eller ville ha deras jobb – det var det sista hon ville. Hennes jobb bestod i att hålla rätt på regering, riksdag och statliga verk för Millenniums räkning. Det var ett jobb hon trivdes med och kunde utan och innan. Dessutom hade hon fullt upp med andra åtaganden som att skriva en kolumn i en facktidning varje vecka och diverse frivilligarbete för Amnesty International och annat. I detta ingick inte att bli chefredaktör för Millennium och arbeta minst tolv timmar om dagen och offra helger och ledigheter.

Däremot upplevde hon att något hade förändrats på Millennium . Tidningen kändes plötsligt främmande. Och hon kunde inte sätta fingret på vad som var fel.

Mikael Blomkvist var som alltid oansvarig och försvann på sina mystiska resor och kom och gick som han ville. Han var för all del delägare i Millennium och kunde själv bestämma vad han ville göra, men lite jävla ansvar borde kunna utkrävas.

Christer Malm var den andre närvarande delägaren och han var ungefär lika behjälplig som då han var på semester. Han var utan tvekan begåvad och hade kunnat gå in och ta över redaktörskapet då Erika varit på semester eller upptagen, men han fixade mest vad andra redan beslutat. Han var briljant när det gällde grafisk formgivning och presentationer, men han var helt efterbliven då det handlade om att planera en tidning.

Monica Nilsson rynkade ögonbrynen.

Nej, hon var orättvis. Det som irriterade henne var att någonting hade hänt på redaktionen. Mikael jobbade ihop med Malin och Henry, och alla andra stod på något sätt utanför. De hade bildat en inre cirkel och stängde in sig på Erikas rum … på Malins rum, och kom ut tystlåtna. Under Erika hade tidningen alltid varit ett kollektiv. Monica begrep inte vad som hade hänt, men hon begrep att hon hölls utanför.

Mikael jobbade på Salanderstoryn och läckte inte ett ljud om vad den handlade om. Det var å andra sidan inte ovanligt. Han hade inte läckt någonting om Wennerströmstoryn heller – inte ens Erika hade vetat – men den här gången hade han Henry och Malin som förtrogna.

Monica var kort sagt irriterad. Hon behövde semester. Hon behövde komma bort ett tag. Hon såg Henry Cortez dra på sig manchesterkavajen.

”Jag sticker ut en sväng”, sa han. ”Kan du säga till Malin att jag blir borta i två timmar.”

”Vad händer?”

”Jag tror att jag kanske har korn på en story. En riktigt bra story. Om toalettstolar. Jag vill kolla några grejer, men om det här går i lås har vi en bra text till juninumret.”

”Toalettstolar?” undrade Monica Nilsson och tittade efter honom.

Erika Berger bet ihop tänderna och lade långsamt ned texten om den stundande rättegången mot Lisbeth Salander. Det var ett kort stycke, tvåspaltare, avsedd för sidan fem med inrikesnyheter. Hon betraktade manuskriptet i en minut och trutade med läpparna. Klockan var 15.30 och det var torsdag. Hon hade arbetat på SMP i tolv dagar. Hon lyfte telefonluren och ringde till nyhetschefen Anders Holm.

”Hej. Det är Berger. Kan du leta rätt på reportern Johannes Frisk och komma till mitt rum med honom per omgående.”

Hon lade på luren och väntade tålmodigt till dess att Holm släntrade in i glasburen med Johannes Frisk i släptåg. Erika tittade på sitt armbandsur.

”Tjugotvå”, sa hon.

”Va?” sa Holm.

”Tjugotvå minuter. Det tog tjugotvå minuter för dig att resa dig från redigeringsbordet, promenera femton meter till Johannes Frisks skrivbord och masa dig hit med honom.”

”Du sa inte att det brådskade. Jag sitter rätt upptagen.”

”Jag sa inte att det inte var brådskande. Jag sa att du skulle hämta Johannes Frisk och komma in på mitt rum. Jag sa per omgående och då menade jag per omgående, inte i kväll eller nästa vecka eller när du behagar lyfta häcken från din stol.”