Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Den enkla delen var klar. Han hade beskrivit morden på Dag Svensson och Mia Bergman och berättat om hur det kom sig att han själv var den person som hittade deras kroppar. Han hade förklarat varför Lisbeth Salander blev misstänkt. Han använde ett helt kapitel på trettiosju sidor till att slakta dels medias skriverier om Lisbeth, dels åklagare Richard Ekström och indirekt hela polisutredningen. Efter moget övervägande hade han mildrat sin kritik mot Bublanski och hans kollegor. Han gjorde det efter att ha studerat en video från Ekströms presskonferens, där det framstod som uppenbart att Bublanski var extremt obekväm och uppenbart missnöjd med Ekströms snabba slutsatser.

Efter den inledande dramatiken hade han gått tillbaka i tiden och beskrivit Zalachenkos ankomst till Sverige, Lisbeth Salanders uppväxt och händelserna som ledde fram till att hon spärrades in på S:t Stefans i Uppsala. Han ägnade stor omsorg åt att fullkomligt förinta doktor Peter Teleborian och framlidne Gunnar Björck. Han presenterade den rättspsykiatriska utredningen från 1991 och förklarade varför Lisbeth Salander hade blivit ett hot mot anonyma statstjänstemän som hade tagit det till sin uppgift att skydda den ryske avhopparen. Han återgav stora delar av korrespondensen mellan Teleborian och Björck.

Vidare beskrev han Zalachenkos nya identitet och verksamhetsområde som heltidsgangster. Han beskrev medhjälparen Ronald Niedermann, kidnappningen av Miriam Wu och Paolo Robertos ingripande. Slutligen hade han summerat upplösningen i Gosseberga, som ledde till att Lisbeth Salander sköts och begravdes, och förklarat hur det kom sig att en polisman mördades alldeles i onödan då Niedermann redan var infångad.

Därefter hade storyn blivit mer trögflytande. Mikaels problem var att berättelsen fortfarande hade avsevärda luckor. Gunnar Björck hade inte agerat ensam. Bakom hela händelseförloppet måste finnas en större grupp med resurser och inflytande. Allt annat var orimligt. Men till sist hade han dragit slutsatsen att den rättsvidriga hanteringen av Lisbeth Salander inte kunde vara sanktionerad av regeringen eller Säkerhetspolisens ledning. Bakom denna slutsats låg inte ett överdrivet förtroende för statsmakterna utan tilltro till den mänskliga naturen. En operation av det slaget hade aldrig kunnat hemlighållas om det funnits politisk förankring. Någon skulle ha haft en gås oplockad med någon och skvallrat, varefter media skulle ha hittat Salanderaffären flera år tidigare.

Han tänkte sig Zalachenkoklubben som en liten anonym grupp aktivister. Problemen var bara att han inte kunde identifiera någon av dem, utom möjligen Göran Mårtensson, 40 år, polisman på hemlig befattning som ägnade sig åt att skugga Mikael Blomkvist.

Tanken var att boken skulle ligga färdigtryckt för att kunna distribueras samma dag som rättegången mot Lisbeth Salander inleddes. Tillsammans med Christer Malm planerade han för en pocketutgåva som skulle plastas in och skickas ut tillsammans med ett prishöjt sommarnummer av Millennium . Han hade fördelat arbetsuppgifter på Henry Cortez och Malin Eriksson som skulle producera texter om Säkerhetspolisens historia, IB-affären och liknande.

Att det skulle bli en rättegång mot Lisbeth Salander stod nu klart.

Åklagare Richard Ekström hade väckt åtal för grov misshandel i fallet Magge Lundin och grov misshandel alternativt mordförsök i fallet Karl Axel Bodin, alias Alexander Zalachenko.

Något rättegångsdatum var ännu inte satt, men från journalistkollegor hade Mikael snappat upp informationen att Ekström planerade en rättegång i juli, lite beroende på Lisbeth Salanders hälsotillstånd. Mikael förstod avsikten. En rättegång under högsommaren väcker alltid mindre uppmärksamhet än en rättegång under andra tider på året.

Han rynkade pannan och tittade ut genom fönstret i sitt arbetsrum på Millennium s redaktion.

Det är inte över. Konspirationen mot Lisbeth fortsätter. Det är det enda sättet att förklara avlyssnade telefoner, överfallet på Annika Giannini, stölden av Salanderrapporten från 1991. Och kanske mordet på Zalachenko.

Men han saknade bevis.

Tillsammans med Malin Eriksson och Christer Malm hade Mikael fattat beslutet att Millennium förlag även skulle ge ut Dag Svenssons bok om trafficking inför rättegången. Det var bättre att presentera hela paketet på en gång, och det fanns ingen orsak att avvakta med utgivningen. Tvärtom – boken skulle aldrig kunna väcka motsvarande intresse vid någon annan tidpunkt. Malin hade huvudansvaret för slutredigeringen av Dag Svenssons bok medan Henry Cortez bistod Mikael med skrivandet av boken om Salanderaffären. Lottie Karim och Christer Malm (mot sin vilja) hade därmed blivit tillfälliga redaktionssekreterare på Millennium , med Monica Nilsson som enda tillgänglig reporter. Resultatet av denna ökade arbetsbörda var att hela Millennium s redaktion gick på knäna och att Malin Eriksson kontrakterade flera frilansare för att producera texter. Det skulle bli kostsamt, men de hade inget val.

Mikael gjorde en anteckning på en gul post it-lapp att han måste reda ut rättigheterna till boken med Dag Svenssons familj. Han hade tagit reda på att Dag Svenssons föräldrar var bosatta i Örebro och var enda arvtagare. I praktiken behövde han inget tillstånd för att ge ut boken i Dag Svenssons namn, men han ämnade i alla fall åka till Örebro och personligen besöka dem för att få deras godkännande. Han hade skjutit upp det därför att han hade haft för mycket att stå i, men det var hög tid att klara av den detaljen.

Därefter återstod bara hundra andra detaljer. Några av dessa handlade om hur han skulle hantera Lisbeth Salander i texterna. För att slutgiltigt kunna avgöra det var han tvungen att få ett personligt samtal med henne, och ett godkännande att berätta sanningen, eller åtminstone delar av sanningen. Och det personliga samtalet kunde han inte få eftersom Lisbeth Salander var häktad med besöksförbud.

I det avseendet var Annika Giannini heller ingen hjälp. Hon följde slaviskt det regelverk som gällde och hade inte för avsikt att vara Mikael Blomkvists springflicka med hemliga meddelanden. Inte heller berättade Annika något om vad hon och hennes klient diskuterade annat än de bitar som handlade om konspirationen mot henne och där Annika behövde hjälp. Det var frustrerande men korrekt. Mikael hade följaktligen ingen aning om ifall Lisbeth hade avslöjat för Annika att hennes förre förvaltare hade våldtagit henne och att hon hade hämnats genom att tatuera ett uppseendeväckande budskap på hans mage. Så länge inte Annika tog upp saken så kunde Mikael heller inte göra det.

Men framför allt utgjorde Lisbeth Salanders isolering ett genuint problem. Hon var dataexpert och hacker, vilket Mikael kände till men inte Annika. Mikael hade lovat Lisbeth att aldrig avslöja hennes hemlighet och han hade hållit sitt löfte. Problemet var att han själv nu hade stort behov av hennes kunskaper i ämnet.

Alltså måste han på något sätt etablera kontakt med Lisbeth Salander.

Han suckade och öppnade Daniel Olofssons mapp igen och plockade fram två papper. Det ena var ett utdrag ur passregistret föreställande en Idris Ghidi, född 1950. Det var en man med mustasch, olivfärgad hy och svart hår med grå tinningar.

Det andra papperet var Daniel Olofssons summering av Idris Ghidis bakgrund.

Ghidi var kurdisk flykting från Irak. Daniel Olofsson hade grävt fram väsentligt mer information om Idris Ghidi än om någon annan anställd. Förklaringen till denna informationsdiskrepans var att Idris Ghidi under en tid hade väckt medial uppmärksamhet och förekom i flera texter i Mediearkivet.

Född 1950 i staden Mosul i norra Irak hade Idris Ghidi utbildat sig till ingenjör och varit en del av det stora ekonomiska språnget på 1970-talet. 1984 hade han börjat arbeta som lärare på byggnadstekniska gymnasiet i Mosul. Han var inte känd som politisk aktivist. Dessvärre var han kurd och per definition potentiellt kriminell i Saddam Husseins Irak. I oktober 1987 greps Idris Ghidis far misstänkt för kurdisk aktivism. Någon precisering av vari detta brott bestod angavs inte. Han avrättades som landsförrädare, troligen i januari 1988. Två månader senare hämtades Idris Ghidi av irakiska hemliga polisen då han just inlett en lektion i hållfasthetslära för brokonstruktioner. Han fördes till ett fängelse utanför Mosul där han under loppet av elva månader utsattes för omfattande tortyr i syfte att få honom att erkänna. Exakt vad han förväntades erkänna begrep aldrig Idris Ghidi och följaktligen fortsatte tortyren.