Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Han såg häpen ut.

Sedan böjde han sig tvärt framåt och grep ryggstödet på en kontorsstol i några sekunder innan han föll till golvet.

Han var död innan ambulansen ens hunnit anlända.

Det rådde en förvirrad stämning på redaktionen på eftermiddagen. Styrelseordförande Borgsjö anlände vid tvåtiden och samlade medarbetarna till en kort minnesstund. Han pratade om hur Morander hade vigt de sista femton åren av sitt liv åt tidningen och om det pris journalistiken ibland kräver. Han höll en tyst minut. När den var över såg han sig osäkert omkring som om han inte riktigt visste hur han skulle fortsätta.

Att människor dör på sin arbetsplats är ovanligt – till och med sällsynt. Människor ska ha godheten att dra sig tillbaka för att dö. De ska försvinna in i pension eller sjukvården och plötsligt bli föremål för samtal i lunchrummet någon dag. Hörde du förresten att gamle Karlsson dog i fredags. Jo, det var hjärtat. Facket ska skicka blommor till begravningen. Att dö mitt på sin arbetsplats och inför medarbetarnas ögon var påträngande på ett helt annat sätt. Erika noterade den chock som hade lägrat sig över redaktionen. SMP stod utan roder. Hon insåg plötsligt att flera medarbetare sneglade på henne. Det okända kortet.

Utan att vara ombedd och utan att riktigt veta vad hon skulle säga harklade hon sig, tog ett halvt kliv framåt och talade med hög och fast stämma.

”Jag kände Håkan Morander i sammanlagt tre dagar. Det är en kort tid, men utifrån det lilla jag hann se av honom kan jag ärligt säga att jag gärna hade fått möjlighet att lära känna honom bättre.”

Hon gjorde en paus då hon i ögonvrån såg att Borgsjö tittade på henne. Han verkade förvånad över att hon alls yttrat sig. Hon tog ytterligare ett kliv framåt. Le inte. Du får inte le. Då ser du osäker ut. Hon höjde rösten en aning.

”Moranders hastiga bortgång kommer att skapa problem här på redaktionen. Jag skulle ha efterträtt honom först om två månader och förlitade mig på att jag skulle få tid att ta del av hans erfarenheter.”

Hon märkte att Borgsjö öppnade munnen för att säga någonting.

”Nu kommer det inte att ske och vi kommer att uppleva en tid av omställningar. Men Morander var chefredaktör för en dagstidning och den här tidningen ska utkomma även i morgon. Nu är det nio timmar kvar till sista tryck och fyra timmar kvar innan ledarsidan går. Får jag fråga er … vem bland medarbetarna var Moranders bäste vän och närmast förtrogne?”

En kort tystnad uppstod då medarbetarna sneglade på varandra. Till sist hörde Erika en stämma från vänster.

”Det var nog jag.”

Gunnar Magnusson, 61 år, redaktionssekreterare på ledarsidan och medarbetare på SMP sedan trettiofem år.

”Någon måste sätta sig ned och skriva en runa över Morander. Jag kan inte göra det … det vore förmätet av mig. Orkar du med att skriva den texten?”

Gunnar Magnusson tvekade en stund men nickade sedan.

”Jag tar det”, sa han.

”Vi använder hela ledarsidan och ställer allt annat material.”

Gunnar nickade.

”Vi behöver bilder …” Hon sneglade till höger och upptäckte bildchefen Lennart Torkelsson. Han nickade.

”Vi behöver komma igång med arbetet. Det kommer kanske att gunga en smula under den närmaste tiden. Då jag behöver hjälp med att fatta beslut kommer jag att rådfråga er och förlita mig på er kompetens och erfarenhet. Ni vet hur den här tidningen görs, medan jag fortfarande har en tid i skolbänken framför mig.”

Hon vände sig till redaktionssekreteraren Peter Fredriksson.

”Peter, jag förstod från Morander att du var en människa han hade stort förtroende för. Du får bli min mentor under den närmaste tiden och dra ett lite tyngre lass än vanligt. Jag kommer att be dig vara min rådgivare. Är det okej med dig?”

Han nickade. Vad annat kunde han göra?

Hon vände sig åter till ledarsidan.

”En sak till … Morander satt och skrev sin ledare tidigare i förmiddags. Gunnar, kan du gå in i hans dator och se efter om den blev klar? Även om den inte är helt avslutad så publicerar vi den i alla fall. Det var Håkan Moranders sista ledare och det vore synd och skam att inte publicera den. Den tidning vi gör i dag är fortfarande Håkan Moranders tidning.”

Tystnad.

”Om det är några av er som behöver ta en paus för att vara för er själva och tänka en stund, gör det utan att känna dåligt samvete. Ni vet alla vad vi har för deadlines.”

Tystnad. Hon noterade att några nickade ett halvt godkännande.

” Go to work boys and girls ”, sa hon med låg stämma.

Jerker Holmberg slog ut med händerna i en hjälplös gest. Jan Bublanski och Sonja Modig såg tvivlande ut. Curt Svensson såg neutral ut. Alla tre granskade resultatet av den förundersökning som Holmberg hade avslutat på morgonen.

”Ingenting?” sa Sonja Modig. Hon lät undrande.

”Ingenting”, sa Holmberg och skakade på huvudet. ”Patologens slutrapport kom nu på morgonen. Det finns inget som tyder på något annat än självmord genom hängning.”

Alla flyttade blicken till de fotografier som tagits i vardagsrummet i sommarhuset i Smådalarö. Allt pekade på att Gunnar Björck, biträdande chef på Säkerhetspolisens utlänningsrotel, självmant hade klivit upp på en pall, fäst en snara i lampkroken och lagt den runt sin egen hals och med stor beslutsamhet sparkat pallen flera meter ifrån sig. Patologen var tveksam om den exakta tidpunkten för dödens inträffande, men hade slutligen fastslagit eftermiddagen den 12 april. Björck hade hittats den 17 april av ingen mindre än Curt Svensson. Detta hade skett sedan Bublanski vid upprepade tillfällen försökt få kontakt med Björck och slutligen irriterat skickat Svensson att plocka in honom igen.

Någon gång under dessa dagar hade lampkroken i taket gett vika för tyngden och Björcks kropp hade rasat ned i golvet. Svensson hade sett kroppen genom ett fönster och slagit larm. Bublanski och andra som kom till platsen hade från början bedömt det som en brottsplats och uppfattat det som att Björck hade blivit garrotterad av någon. Det var först den tekniska undersökningen som senare på dagen hittade lampkroken. Jerker Holmberg hade fått uppdrag att utreda hur Björck hade dött.

”Det finns ingenting som tyder på brott eller att Björck inte var ensam vid tillfället”, sa Holmberg.

”Lampan …”

”Taklampan har fingeravtryck från ägaren till huset – som satte upp den för två år sedan – och Björck själv. Det antyder att han har lyft ned lampan.”

”Varifrån kommer snaran?”

”Från flaggstången på bakgården. Någon hade skurit av drygt två meter lina. Det låg en morakniv på fönsterbrädet utanför altandörren. Enligt ägaren till huset är det hans kniv. Den brukar finnas i en verktygslåda under diskbänken. Björcks fingeravtryck finns på både skaftet och bladet samt på verktygslådan.”

”Hmm”, sa Sonja Modig.

”Vad var det för knopar?” undrade Curt Svensson.

”Vanliga kärringknutar. Själva strypsnaran är bara en ögla. Det är möjligen det enda som är lite anmärkningsvärt. Björck var seglingskunnig och visste hur man slår riktiga knopar. Men vem vet hur mycket en människa som tänker begå självmord bryr sig om formen på knoparna.”

”Droger?”

”Enligt den toxologiska rapporten hade Björck spår av kraftigt smärtstillande tabletter i blodet. Det är receptbelagd medicin av ett slag som Björck fått utskrivet. Han hade även spår av alkohol men ingen promillehalt att tala om. Han var med andra ord mer eller mindre nykter.”

”Patologen skriver att det fanns skrapsår.”