Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Däremot hade Christer inga svårigheter att konstatera att Mikael Blomkvist mycket riktigt var skuggad. Han undrade vilket nytt helvete som var under uppsegling och som med stor sannolikhet skulle ta Millennium s tid, krafter och resurser i anspråk. Christer Malm ansåg att det inte var ett bra läge att Blomkvista sig då tidningens chefredaktör hade deserterat till Den Stora Draken och Millennium s mödosamt rekonstruerade stabilitet plötsligt var hotad.

Men han hade å andra sidan inte gått i något demonstrationståg med undantag för Prideparaden på minst tio år och hade inget bättre för sig denna första maj-söndag än att göra Mikael till viljes. Han reste sig och släntrade efter den man som skuggade Mikael Blomkvist. Vilket inte ingick i instruktionen. Å andra sidan förlorade han mannen ur sikte redan uppe på Långholmsgatan.

En av Mikael Blomkvists första åtgärder då han kommit till insikt om att hans telefon sannolikt var avlyssnad hade varit att skicka ut Henry Cortez att köpa begagnade mobiltelefoner. Cortez hade hittat ett billigt restparti Ericsson T10 för en spottstyver. Mikael öppnade anonyma kontantkortskonton på Comviq. Reservtelefonerna fördelades på honom själv, Malin Eriksson, Henry Cortez, Annika Giannini, Christer Malm och Dragan Armanskij. De användes bara för samtal som de absolut inte ville skulle avlyssnas. Normal telefontrafik skulle ske på de vanliga offentliga numren. Vilket innebar att alla fick släpa med sig två mobiler.

Mikael åkte från Copacabana till Millennium där Henry Cortez hade helgjouren. Sedan mordet på Zalachenko hade Mikael upprättat en jourlista som innebar att Millennium s redaktion alltid var bemannad och att någon sov där på nätterna. Jourlistan omfattade honom själv, Henry Cortez, Malin Eriksson och Christer Malm. Varken Lottie Karim, Monica Nilsson eller marknadschefen Sonny Magnusson var medräknade. De hade inte ens blivit tillfrågade. Lottie Karim var notoriskt mörkrädd och skulle inte för sitt liv ha accepterat att sova ensam på redaktionen. Monica Nilsson var minst av allt mörkrädd, men jobbade som en dåre med sina ämnen och var av den typen som gick hem då arbetsdagen var slut. Och Sonny Magnusson var 61 år och hade inget med det redaktionella att göra och skulle snart gå på semester.

”Något nytt?” undrade Mikael.

”Inget särskilt”, sa Henry Cortez. ”Nyheterna i dag handlar förstås om första maj.”

Mikael nickade.

”Jag kommer att sitta här i ett par timmar. Ta ledigt och kom tillbaka vid niotiden i kväll.”

När Henry Cortez hade försvunnit gick Mikael till sitt skrivbord och plockade upp den anonyma mobilen. Han ringde till frilansjournalisten Daniel Olofsson i Göteborg. Millennium hade under åren publicerat flera texter av Olofsson, och Mikael hade stort förtroende för hans journalistiska förmåga att sopa ihop grundmaterial.

”Hej Daniel. Mikael Blomkvist här. Är du ledig?”

”Jo.”

”Jag har ett researchjobb jag behöver få gjort. Du kan fakturera för fem dagar och det kommer inte att resultera i någon text. Eller rättare sagt – du får gärna skriva en text i ämnet så publicerar vi, men det är alltså bara research vi är ute efter.”

”Shoot.”

”Det är lite känsligt. Du får inte diskutera det här med någon utom mig, och du får bara kommunicera med mig via hotmail. Jag vill inte att du ens ska säga att du gör research på uppdrag av Millennium .”

”Det här låter kul. Vad är du ute efter?”

”Jag vill att du ska göra ett arbetsplatsreportage från Sahlgrenska sjukhuset. Vi kallar reportaget Cityakuten och det ska spegla skillnaden mellan verkligheten och TV-serien. Jag vill att du besöker och följer arbetet på akuten och intensiven under ett par dagar. Pratar med läkare, sköterskor och städpersonal och alla som jobbar där. Hur är arbetsvillkoren? Vad gör de? Allt sådant. Bilder, naturligtvis.”

”Intensiven?” undrade Olofsson.

”Just det. Jag vill att du fokuserar på eftervården av svårt skadade patienter i Korridor 11C. Jag vill veta hur korridoren ser ut på planritning, vilka som jobbar där, hur de ser ut och vad de har för bakgrund.”

”Hmm”, sa Daniel Olofsson. Om jag inte tar fel så vårdas en viss Lisbeth Salander på 11C.”

Han var inte tappad bakom en vagn.

”Säger du det?” sa Mikael Blomkvist. ”Intressant. Ta reda på vilket rum hon finns i och vad som finns i omgivande rum och vilka rutinerna kring henne är.”

”Jag anar att det här reportaget kommer att handla om något helt annat”, sa Daniel Olofsson.

”Som sagt … Jag vill bara ha den research du tar fram.”

De utbytte hotmailadresser.

Lisbeth Salander låg på rygg på golvet på sitt rum på Sahlgrenska då syster Marianne öppnade dörren.

”Hmm”, sa syster Marianne och markerade därigenom sina dubier om det lämpliga i att ligga på golvet på intensivvårdsavdelningen. Men hon accepterade att det var patientens enda rimliga motionsplats.

Lisbeth Salander var genomsvettig och hade ägnat trettio minuter åt att försöka göra armhävningar och tänjningar och situps enligt de rekommendationer som hennes terapeut hade lämnat. Hon hade ett schema på en lång rad rörelser hon skulle utföra varje dag för att stärka muskulaturen i skuldra och höft efter operationen tre veckor tidigare. Hon andades tungt och kände sig helt ur form. Hon blev snabbt trött och det stramade och värkte i axeln vid minsta ansträngning. Däremot var hon tveklöst på bättringsvägen. Huvudvärken som hade plågat henne den första tiden efter operationen hade avklingat och uppträdde endast sporadiskt.

Hon ansåg att hon var så pass frisk att hon utan tvekan hade kunnat lämna sjukhuset eller åtminstone linka ut från sjukhuset om det hade varit möjligt, vilket det inte var. Dels hade läkarna ännu inte deklarerat att hon var frisk, och dels var dörren till hennes rum ständigt låst och bevakad av en inhyrd jävla torped från Securitas, som satt placerad i en stol ute i korridoren.

Däremot var hon tillräckligt frisk för att ha omplacerats till en vanlig rehabiliteringsavdelning. Efter några turer fram och tillbaka hade dock polis och sjukhusledning kommit överens om att Lisbeth skulle kvarstanna i rum 18 tills vidare. Orsaken var att rummet var enkelt att bevaka, att det fanns ständig bemanning i närheten och att rummet låg avsides i slutet av den L-formade korridoren. Det hade följaktligen varit enklare att tills vidare behålla henne i korridor 11C, där personalen var säkerhetsmedveten efter mordet på Zalachenko och redan kände till problematiken kring hennes person, än att flytta henne till en helt ny avdelning med allt vad det innebar av förändrade rutiner.

Hennes vistelse på Sahlgrenska var i vilket fall en fråga om ytterligare några veckor. Så fort läkarna skrev ut henne skulle hon flyttas till Kronobergshäktet i Stockholm i väntan på rättegång. Och den person som beslutade när detta var dags var doktor Anders Jonasson.

Det hade dröjt hela tio dagar efter skotten i Gosseberga innan doktor Jonasson gett tillstånd för polisen att genomföra ett första ordentligt förhör, vilket i Annika Gianninis ögon var alldeles utmärkt. Anders Jonasson hade dessvärre även satt käppar i hjulet för Annikas egen åtkomst till sin klient. Vilket var irriterande.

Efter tumultet i samband med mordet på Zalachenko hade han gjort en stor utvärdering av Lisbeth Salanders tillstånd och då vägt in det faktum att Lisbeth Salander rimligen måste vara utsatt för en stor portion stress med tanke på att hon varit misstänkt för trippelmord. Anders Jonasson hade ingen aning om hennes eventuella skuld eller oskuld, och som läkare var han heller inte det minsta intresserad av svaret på den frågan. Han gjorde bara bedömningen att Lisbeth Salander var utsatt för stress. Hon hade blivit skjuten tre gånger, och en av kulorna hade träffat henne i hjärnan och så när dödat henne. Hon hade feber som inte ville ge med sig och hon hade kraftig huvudvärk.