Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Klockan hade hunnit bli närmare halv sju innan Annika hade hämtat sig så pass att hon kunde ringa till Mikael Blomkvist. Hon hade fått en blåtira och ett blödande jack i ögonbrynet. Lillian Josefsson hade rengjort med sårsprit och plåstrat om. Nej, Annika ville inte åka till sjukhus. Ja, hon ville gärna ha en kopp te. Först då började hon tänka rationellt igen. Hennes första åtgärd blev att ringa till sin bror.

Mikael Blomkvist befann sig fortfarande på Millennium s redaktion där han jagade information om Zalachenkos mördare tillsammans med Henry Cortez och Malin Eriksson. Han lyssnade med stigande bestörtning på Annikas redogörelse för vad som hade hänt.

”Är du okej?” frågade han.

”Blåtira. Jag är okej när jag hunnit lugna mig.”

”Ett jävla rån?”

”De tog min portfölj med Zalachenkomappen jag fick av dig. Den är borta.”

”Ingen fara, jag kan kopiera upp en ny.”

Han avbröt sig och kände plötsligt nackhåren resa sig. Först Zalachenko. Sedan Annika.

”Annika … jag ringer tillbaka.”

Han slog ihop sin iBook och stoppade den i axelväskan och lämnade utan ett ord redaktionen i högsta fart. Han joggade hem till Bellmansgatan och uppför trapporna.

Dörren var låst.

Så fort han kom in i lägenheten såg han att den blå pärmen han lämnat på köksbordet saknades. Han brydde sig inte om att leta. Han visste exakt var den hade funnits då han gick från lägenheten. Han sjönk långsamt ned på en stol vid köksbordet medan tankarna rusade genom huvudet.

Någon hade varit inne i hans lägenhet. Någon höll på att sopa igen spåren efter Zalachenko.

Både hans egen och Annikas kopia saknades.

Bublanski hade fortfarande rapporten.

Eller hade han det?

Mikael reste sig och gick fram till sin telefon när han hejdade sig med handen på telefonluren. Någon hade varit inne i hans lägenhet. Han betraktade plötsligt telefonen med största misstänksamhet och trevade i kavajfickan efter sin mobil. Han blev stående med mobilen i handen.

Hur lätt är det att avlyssna ett mobilsamtal?

Han lade långsamt ned mobilen bredvid sin fasta telefon och såg sig omkring.

Jag har att göra med proffs. Hur svårt är det att bugga en lägenhet?

Han satte sig vid köksbordet igen.

Han tittade på sin datorväska.

Hur svårt är det att läsa e-post? Lisbeth Salander gör det på fem minuter.

Han funderade en lång stund innan han gick tillbaka till telefonen och ringde till sin syster i Göteborg. Han formulerade sig noga.

”Hej … hur är det med dig?”

”Jag är okej, Micke.”

”Berätta vad som hände från det att du kom till Sahlgrenska och fram till att överfallet ägde rum.”

Det tog tio minuter för henne att redogöra för dagen. Mikael diskuterade inte implikationerna av det hon berättade, men sköt in frågor till dess att han var nöjd. Han framstod som en orolig bror samtidigt som hans hjärna tickade på ett helt annat plan medan han rekonstruerade hållpunkterna.

Hon bestämde sig för att stanna i Göteborg halv fem på kvällen och ringde ett mobilsamtal till sin väninna och fick adress och portkod. Rånaren väntade inne i trappuppgången prick klockan sex.

Hennes mobil var avlyssnad. Det var det enda rimliga.

Vilket bara kunde betyda att han själv också var avlyssnad.

Allt annat vore korkat.

”Men de tog Zalachenkomappen”, upprepade Annika.

Mikael tvekade en stund. Den som hade stulit pärmen visste redan att den var stulen. Det var naturligt att berätta det för Annika Giannini på telefon.

”Min med”, sa han.

”Va?”

Han förklarade att han hade sprungit hem och att den blå pärmen på hans köksbord saknades.

”Okej”, sa Mikael med dyster röst. ”Det är en katastrof. Zalachenkomappen är borta. Det var den tyngsta biten i bevisföringen.”

”Micke … jag är ledsen.”

”Jag med”, sa Mikael. ”Satan! Men det är inte ditt fel. Jag borde ha offentliggjort rapporten samma dag som jag hittade den.”

”Vad gör vi nu?”

”Jag vet inte. Det här är det värsta som kunde ha hänt. Det här stjälper hela vårt upplägg. Vi har inte tillstymmelse till bevis mot Björck och Teleborian.”

De pratade i ytterligare två minuter innan Mikael avrundade samtalet.

”Jag vill att du kommer upp till Stockholm i morgon”, sa han.

”Sorry. Jag måste träffa Salander.”

”Träffa henne på förmiddagen. Kom upp på eftermiddagen. Vi måste slå oss ned och fundera på vad vi ska göra.”

När han avslutat samtalet satt Mikael stilla i soffan och tittade framför sig. Sedan spred sig ett leende över hans ansikte. Den som lyssnade på samtalet visste nu att Millennium hade förlorat Gunnar Björcks utredning från 1991 och korrespondensen mellan Björck och tokdoktorn Peter Teleborian. De visste att Mikael och Annika var förtvivlade.

Så mycket hade Mikael lärt sig av föregående natts studier av Säkerhetspolisens historia att desinformation var grunden för all spionverksamhet. Och han hade just planterat desinformation som på sikt kunde visa sig vara ovärderlig.

Han öppnade datorväskan och plockade fram den kopia han hade gjort för Dragan Armanskijs räkning men som han ännu inte hunnit lämna ifrån sig. Det var det enda återstående exemplaret. Det tänkte han inte slarva bort. Tvärtom tänkte han omedelbart kopiera upp den i åtminstone fem exemplar och sprida ut på lämpliga ställen.

Sedan kastade han en blick på sitt armbandsur och ringde till Millennium s redaktion. Malin Eriksson var fortfarande kvar men höll på att stänga för dagen.

”Varför försvann du så brådstörtat?”

”Kan du vara snäll och vänta en stund till. Jag kommer tillbaka och det är en grej jag måste dra med dig innan du försvinner.”

Han hade ännu inte hunnit tvätta på flera veckor. Samtliga skjortor låg i tvättkorgen. Han packade rakhyveln och Maktkamp om Säpo tillsammans med det enda återstående exemplaret av Björcks utredning. Han promenerade till Dressmann och köpte fyra skjortor, två par byxor och tio par kalsonger och tog kläderna med sig upp på redaktionen. Malin Eriksson väntade medan han tog en snabb dusch. Hon undrade vad som var på gång.

”Någon har brutit sig in hos mig och stulit Zalachenkorapporten. Någon överföll Annika i Göteborg och stal hennes exemplar. Jag har belägg för att hennes telefon är avlyssnad, vilket förmodligen innebär att min telefon, kanske din telefon och kanske Millennium s alla telefoner är buggade. Och jag misstänker att om någon gör sig besvär med att bryta sig in i min lägenhet så vore de korkade om de inte passade på att bugga lägenheten också.”

”Jaha”, sa Malin Eriksson med matt röst. Hon sneglade på sin mobil som låg på skrivbordet framför henne.

”Jobba på som vanligt. Använd mobilen men släpp ingen information på den. I morgon ska vi informera Henry Cortez.”

”Okej. Han gick för en timme sedan. Han lämnade en trave med SOU på ditt skrivbord. Men vad gör du här …”

”Jag tänker sova på Millennium i natt. Om de sköt Zalachenko, stal rapporterna och buggade min lägenhet i dag så är chansen stor att de just börjat komma igång och inte hunnit med redaktionen. Det har varit folk här hela dagen. Jag vill inte att redaktionen ska stå tom under natten.”

”Du tror att mordet på Zalachenko … Men mördaren var ett 78 år gammalt psykfall.”

”Jag tror inte ett dugg på en sådan slump. Någon håller på att sopa igen spåren efter Zalachenko. Jag skiter fullständigt i vem den där 78-åringen är och hur många dårbrev han har skrivit till ministrar. Han var en lejd mördare av något slag. Han kom dit i syfte att döda Zalachenko … och kanske Lisbeth Salander.”