Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Wadensjöö var högröd i ansiktet och såg ut som om han tänkte få en hjärnblödning.

”Han har ju för fan skjutit sig själv. Han har försökt begå självmord. Är han sinnesrubbad?”

”Han lever alltså?”

”I nuläget ja, men han har massiva skador i hjärnan.”

Clinton suckade.

”Så synd”, sa han med sorg i rösten.

”Synd?!” utbrast Wadensjöö. ”Gullberg är ju sinnessjuk. Förstår du inte vad …”

Clinton klippte av honom.

”Gullberg har cancer i magen, tjocktarmen och urinblåsan. Han har varit döende i flera månader nu och hade i bästa fall ett par månader kvar.”

”Cancer?”

”Han har burit med sig det där vapnet det senaste halvåret, fast besluten att använda det då smärtan blev outhärdlig och innan han blev ett förnedrat vårdpaket. Nu fick han göra en sista insats för Sektionen. Han gick i stor stil.”

Wadensjöö var nästan mållös.

”Du visste att han tänkte döda Zalachenko.”

”Självfallet. Hans uppdrag var att se till att Zalachenko aldrig fick möjlighet att prata. Och som du vet kan man inte hota honom eller resonera med honom.”

”Men förstår du inte vilken skandal det här kan bli? Är du lika rubbad som Gullberg?”

Clinton reste sig mödosamt. Han tittade Wadensjöö rakt i ögonen och gav honom en bunt faxkopior.

”Det var ett operativt beslut. Jag sörjer min vän, men jag kommer förmodligen att följa honom alldeles strax. Men detta med skandal … En före detta skattejurist har skrivit uppenbart sinnesförvirrade och paranoida brev till tidningar, polis och justitie. Här har du ett exempel på breven. Gullberg anklagar Zalachenko för allt från Palmemordet till att han försöker förgifta Sveriges befolkning med klor. Breven är uppenbart sinnessjuka och har skrivits med bitvis oläslig handstil och med versaler, understrykningar och utropstecken. Jag gillar hans sätt att skriva i marginalen.”

Wadensjöö läste breven med stigande förvåning. Han tog sig för pannan. Clinton tittade på honom.

”Vad som än händer så kommer Zalachenkos död inte att ha något med Sektionen att göra. Det är en förvirrad och dement pensionär som avlossade skotten.”

Han gjorde en paus.

”Det viktiga är att från och med nu så måste du rätta in dig i ledet. Don’t rock the boat .”

Han spände blicken i Wadensjöö. Det var plötsligt stål i sjuklingens ögon.

”Det du måste förstå är att Sektionen är det svenska totalförsvarets spjutspets. Vi är den sista försvarslinjen. Vårt jobb är att vaka över landets säkerhet. Allt annat är oviktigt.”

Wadensjöö stirrade på Clinton med tvivel i ögonen.

”Vi är de som inte finns. Vi är de som ingen tackar. Vi är de som måste fatta de beslut som ingen annan klarar av att fatta … allra minst politikerna.”

Han hade förakt i rösten då han uttalade det sista ordet.

”Gör som jag säger så kanske Sektionen överlever. Men för att det ska ske måste vi använda beslutsamhet och hårda nypor.”

Wadensjöö kände paniken växa.

Henry Cortez antecknade febrilt allt som sades från podiet på presskonferensen i polishuset på Kungsholmen. Det var åklagare Richard Ekström som inledde konferensen. Han förklarade att det på morgonen beslutats att utredningen rörande polismordet i Gosseberga, för vilket en Ronald Niedermann var efterlyst, skulle ligga på en åklagare i Göteborgs domsaga, men att övrig utredning rörande Niedermann skulle handhas av Ekström själv. Niedermann var alltså misstänkt för morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Inget nämndes om advokat Bjurman. Däremot hade Ekström även att utreda och väcka åtal mot Lisbeth Salander för misstankar om en lång rad brott.

Han förklarade att han hade beslutat att gå ut med information med anledning av vad som inträffat i Göteborg under dagen, vilket alltså innebar att Lisbeth Salanders far Karl Axel Bodin hade skjutits till döds. Den direkta orsaken till presskonferensen var att han ville dementera uppgifter som redan framförts i media och som han fått emotta ett flertal samtal om.

”Utifrån de uppgifter som för ögonblicket finns tillgängliga kan jag säga att Karl Axel Bodins dotter, som alltså är anhållen för mordförsök på sin far, inte har något med morgonens händelser att göra.”

”Vem var mördaren?” skrek en reporter från Dagens Eko .

”Den man som klockan 13.15 avlossade de dödande skotten mot Karl Axel Bodin och därefter försökte begå självmord är identifierad. Han är en 78-årig pensionär som under en längre tid vårdats för en dödlig sjukdom och psykiska problem i samband med detta.”

”Har han någon koppling till Lisbeth Salander?”

”Nej. Vi kan med bestämdhet dementera detta. De två har aldrig träffats och känner inte varandra. Den 78-årige mannen är en tragisk figur som agerat på egen hand och efter egna tydligen paranoida vanföreställningar. Säkerhetspolisen hade nyligen inlett en undersökning mot honom på grund av att han skrivit en mängd förvirrade brev till kända politiker och massmedia. Så sent som denna morgon har brev från 78-åringen kommit till tidningar och myndigheter i vilka han dödshotar Karl Axel Bodin.”

”Varför har inte polisen gett Bodin skydd?”

”Breven som rörde honom sändes i går kväll och anlände alltså i princip i samma stund som mordet utfördes. Det fanns ingen rimlig marginal att agera på.”

”Vad heter 78-åringen?”

”Vi vill i nuläget inte gå ut med denna information förrän hans närmaste hunnit underrättas.”

”Vad har han för bakgrund?”

”Enligt vad jag har förstått nu på morgonen så har han tidigare arbetat som revisor och skattejurist. Han är pensionär sedan femton år. Utredningen pågår fortfarande men som ni förstår av breven han skickar så är det en tragedi som kanske hade kunnat förhindras om samhället hade varit mer alert.”

”Har han hotat andra personer?”

”Jag har fått den informationen, ja, men känner ej till närmare detaljer.”

”Vad betyder detta för målet mot Lisbeth Salander?”

”För närvarande ingenting, vi har alltså Karl Axel Bodins eget vittnesmål till poliserna som förhörde honom och vi har en omfattande teknisk bevisning mot henne.”

”Hur är det med uppgifterna om att Bodin ska ha försökt mörda sin dotter?”

”Detta är föremål för utredning men det föreligger kraftiga misstankar om att så var fallet. Så vitt vi kan se i nuläget handlar det om djupa motsättningar i en tragiskt splittrad familj.”

Henry Cortez såg tankfull ut. Han kliade sig i örat. Han noterade att reporterkollegorna antecknade lika febrilt som han gjorde.

Gunnar Björck kände en närmast manisk panik då han hörde nyheten om skotten på Sahlgrenska. Han hade fruktansvärda smärtor i ryggen.

Han satt först obeslutsam i över en timme. Därefter lyfte han luren och försökte ringa sin gamle beskyddare Evert Gullberg i Laholm. Han fick inget svar.

Han lyssnade på nyheterna och fick därigenom en summering av vad som hade sagts på polisens presskonferens. Zalachenko skjuten av en 78-årig rättshaverist.

Herregud. 78 år.

Han försökte på nytt förgäves ringa Evert Gullberg.

Till sist tog paniken och oron överhanden. Han kunde inte stanna i sin lånade bostad i Smådalarö. Han kände sig inringad och utsatt. Han behövde tid att tänka. Han packade en väska med kläder, smärtstillande medicin och toalettsaker. Han ville inte använda sin telefon utan haltade till en telefonkiosk vid den lokala livsmedelsbutiken och ringde till Landsort och bokade ett rum i den gamla lotsutkiken. Landsort var världens ände och få människor skulle söka honom där. Han bokade för två veckor.