Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Han kastade en sista blick på den stängda dörren och gick därefter beslutsamt tillbaka till Zalachenkos rum och stängde dörren. Han satte sig i besöksstolen och betraktade den ryske avhopparen som hade varit en sådan intim del av hans eget liv i så många år.

Han satt stilla i nästan tio minuter innan han hörde rörelse i korridoren och insåg att polisen hade anlänt. Han tänkte inte på något särskilt.

Sedan höjde han pistolen en sista gång, riktade den mot sin tinning och kramade avtryckaren.

Som situationen utvecklade sig framgick vådan av att begå självmord på Sahlgrenska sjukhuset. Evert Gullberg forslades i ilfart till sjukhusets traumaenhet där doktor Anders Jonasson tog emot honom och omedelbart satte in ett batteri av livsfunktionsuppehållande åtgärder.

För andra gången på mindre än en vecka utförde Jonasson en akut operation vid vilken han plockade ut en helmantlad kula från mänsklig hjärnvävnad. Efter fem timmars operation var Gullbergs tillstånd kritiskt. Men han var fortfarande vid liv.

Evert Gullbergs skador var dock betydligt allvarligare än de skador som Lisbeth Salander hade åsamkats. I flera dygn svävade han mellan liv och död.

Mikael Blomkvist befann sig på Kaffebar på Hornsgatan då han hörde radionyheterna meddela att den ännu ej namngivne 66-årige man som misstänktes för mordförsök på Lisbeth Salander hade skjutits till döds på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han satte ned kaffekoppen, lyfte sin datorväska och hastade iväg mot redaktionen på Götgatan. Han korsade Mariatorget och svängde precis upp på S:t Paulsgatan då hans mobil pep. Han svarade i farten.

”Blomkvist.”

”Hej, det är Malin.”

”Jag hörde på nyheterna. Vet vi vem som sköt?”

”Inte än. Henry Cortez jagar.”

”Jag är på väg in. Uppe om fem minuter.”

Mikael möttes i dörren på Millennium av Henry Cortez som var på väg ut.

”Ekström ska ha presskonferens klockan 15.00”, sa Henry. ”Jag åker ned till Kungsholmen.”

”Vad vet vi?” ropade Mikael efter honom.

”Malin”, sa Henry och försvann.

Mikael styrde in på Erika Bergers … fel, på Malin Erikssons rum. Hon pratade i telefon och antecknade febrilt på en gul post it-lapp. Hon vinkade avvärjande till honom. Mikael gick ut till pentryt och hällde upp kaffe med mjölk i två muggar som var märkta KDU och SSU. Då han återvände till Malins rum avslutade hon just samtalet. Han gav henne SSU.

”Okej”, sa Malin. ”Zalachenko sköts till döds klockan 13.15 i dag.”

Hon tittade på Mikael.

”Jag pratade just med en sköterska på Sahlgrenska. Hon säger att mördaren är en äldre man, typ 70-årsåldern, som kom för att lämna blommor till Zalachenko några minuter före mordet. Mördaren sköt Zalachenko i huvudet med flera skott och sköt därefter sig själv. Zalachenko är död. Mördaren lever fortfarande och opereras just nu.”

Mikael andades ut. Allt sedan han hörde nyheten på Kaffebar hade han haft hjärtat i halsgropen och en panikartad känsla av att Lisbeth Salander skulle ha hållit i vapnet. Det skulle verkligen ha varit en komplikation i hans plan.

”Har vi något namn på han som sköt?” frågade han.

Malin skakade på huvudet just som telefonen ringde igen. Hon tog samtalet och av konversationen förstod han att det var en frilans i Göteborg som Malin skickat till Sahlgrenska. Han vinkade till henne och gick till sitt eget rum och slog sig ned.

Det kändes som om det var första gången på flera veckor som han alls hade varit på sin arbetsplats. Han hade en trave med oöppnad post som han beslutsamt sköt åt sidan. Han ringde till sin syster.

”Giannini.”

”Hej. Det är Mikael. Har du hört om vad som har hänt på Sahlgrenska?”

”Det kan man väl säga.”

”Var är du?”

”På Sahlgrenska. Den jäveln siktade på mig.”

Mikael satt mållös i flera sekunder innan han förstod vad hans syster sagt.

”Vad fan … var du där?”

”Ja. Det var det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv.”

”Är du skadad?”

”Nej. Men han försökte komma in i Lisbeths rum. Jag blockerade dörren och låste in oss på muggen.”

Mikael kände plötsligt hur världen rubbades ur balans. Hans syster hade nästan …

”Hur är det med Lisbeth?” undrade han.

”Hon är oskadd. Eller, jag menar, hon blev i alla fall inte skadad i dagens drama.”

Han andades ut en aning.

”Annika, vet du något om mördaren?”

”Inte ett dugg. Det var en äldre man, prydligt klädd. Jag tyckte att han såg förvirrad ut. Jag har aldrig sett honom förr, men jag åkte hiss upp hit med honom ett par minuter före mordet.”

”Och Zalachenko är med säkerhet död?”

”Ja. Jag hörde tre skott och enligt vad jag snappat upp här sköts han i huvudet alla tre gångerna. Men det har varit ett rent kaos här med tusen poliser och utrymning av en avdelning där svårt skadade och sjuka människor ligger som inte kan utrymmas. När polisen kom var det någon som ville förhöra Salander innan de begrep hur illa däran hon faktiskt är. Jag fick ta till brösttoner.”

Kriminalinspektör Marcus Erlander såg Annika Giannini genom öppningen till Lisbeth Salanders rum. Advokaten hade mobiltelefonen tryckt mot örat och han väntade på att hon skulle avsluta samtalet.

Fortfarande två timmar efter mordet rådde ett organiserat kaos i korridoren. Zalachenkos rum var avspärrat. Läkare hade försökt ge första hjälpen omedelbart efter skotten men snart gett upp ansträngningarna. Zalachenko hade varit bortom all hjälp. Hans kvarlevor hade forslats till patologen och brottsplatsundersökningen pågick som bäst.

Erlanders mobil ringde. Det var Fredrik Malmberg på span.

”Vi har en säker identifikation av mördaren”, hälsade Malmberg. ”Han heter Evert Gullberg och är 78 år gammal.”

78 år. En ålderstigen mördare.

”Och vem fan är Evert Gullberg?”

”Pensionär. Bosatt i Laholm. Han har titeln affärsjurist. Jag har fått påringning från RPS/Säk som berättat att man nyligen inlett en förundersökning mot honom.”

”När och varför?”

”När vet jag inte. Varför är på grund av att han haft ovanan att skicka snurriga och hotfulla brev till offentliga personer.”

”Som till exempel?”

”Justitieministern.”

Marcus Erlander suckade. En tok alltså. En rättshaverist.

”Säpo fick på morgonen samtal från flera tidningar som fått brev från Gullberg. Justitie hörde också av sig sedan den här Gullberg uttryckligen dödshotat Karl Axel Bodin.”

”Jag vill ha kopior på breven.”

”Från Säpo?”

”Ja, för helvete. Åk upp till Stockholm och hämta dem fysiskt om det behövs. Jag vill ha dem på mitt skrivbord när jag kommer tillbaka till polishuset. Vilket blir om någon timme.”

Han funderade en sekund och lade därefter till en fråga.

”Var det Säpo som ringde dig?”

”Jag sa ju det.”

”Jag menar, det var de som ringde till dig och inte tvärtom?”

”Ja. Just det.”

”Okej”, sa Marcus Erlander och stängde mobilen.

Han undrade vad som flugit i Säpo eftersom de plötsligt fått för sig att självmant ta kontakt med den öppna polisen. I vanliga fall brukade det vara nästan omöjligt att få ett ljud ur dem.

Wadensjöö slängde bryskt upp dörren till det rum på Sektionen som Fredrik Clinton använde som vilorum. Clinton satte sig försiktigt upp.

”Vad i helvete är det som pågår?” skrek Wadensjöö. ”Gullberg har mördat Zalachenko och därefter skjutit sig själv i huvudet.”

”Jag vet”, sa Clinton.

”Du vet?” utbrast Wadensjöö.