Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Hon väntade en stund men eftersom hon inte fick någon reaktion från sin klient fortsatte hon.

”Om du vill ha mig som din advokat kommer jag att arbeta för dig. Jag arbetar alltså inte för min bror eller för Armanskij. Jag kommer även att få bistånd i brottmålsdelen av din gamle förvaltare Holger Palmgren. Han är en tuffing som släpat sig upp från sin sjuksäng för att hjälpa dig.”

”Palmgren?” sa Lisbeth Salander.

”Ja.”

”Har du träffat honom?”

”Ja. Han kommer att vara min rådgivare.”

”Hur mår han?”

”Han är fly förbannad men verkar märkligt nog inte oroad för dig.”

Lisbeth Salander log ett skevt leende. Det var det första sedan hon landat på Sahlgrenska sjukhuset.

”Hur mår du?” frågade Annika Giannini.

”Som en påse skit”, sa Lisbeth Salander.

”Okej. Vill du ha mig som försvarare. Armanskij och Mikael betalar mitt arvode och …”

”Nej.”

”Vad menar du?”

”Jag betalar själv. Jag vill inte ha ett öre från Armanskij och Kalle Blomkvist. Däremot kan jag inte betala dig förrän jag får tillgång till internet.”

”Jag förstår. Vi löser den frågan när vi kommer dit och det allmänna kommer i vilket fall att betala merparten av min lön. Du vill alltså att jag ska representera dig?”

Lisbeth Salander nickade kort.

”Bra. Då ska jag börja med att framföra ett meddelande från Mikael. Han uttrycker sig kryptiskt men säger att du kommer att förstå vad han menar.”

”Jaha?”

”Han säger att han har berättat det mesta för mig utom några saker. Det första rör de färdigheter som han upptäckte i Hedestad.”

Mikael vet att jag har fotografiskt minne … och att jag är hacker. Han har hållit tyst om det .

”Okej.”

”Det andra är cd-skivan. Jag vet inte vad han syftar på, men han säger att det är något som du måste avgöra om du vill berätta för mig eller inte. Förstår du vad han syftar på?”

Cd-skivan med filmen som visade Bjurmans våldtäkt .

”Ja.”

”Okej …”

Annika Giannini blev plötsligt tveksam.

”Jag är lite irriterad på min bror. Trots att han har anlitat mig berättar han bara vad som passar honom. Tänker du också mörka saker för mig?”

Lisbeth funderade.

”Jag vet inte.”

”Vi kommer att behöva prata med varandra en hel del. Jag hinner inte stanna och prata med dig just nu eftersom jag ska träffa åklagare Agneta Jervas om fyrtiofem minuter. Jag var bara tvungen att få bekräftat från dig att du verkligen vill ha mig som din advokat. Jag ska också ge dig en instruktion …”

”Jaha.”

”Det är följande. Om jag inte är närvarande ska du inte säga ett enda ord till polisen, vad de än frågar om. Även om de provocerar dig och anklagar dig för olika saker. Kan du lova mig det?”

”Utan större ansträngning”, sa Lisbeth Salander.

Evert Gullberg hade varit helt utmattad efter måndagens ansträngning och vaknade först klockan nio på förmiddagen, vilket var nästan fyra timmar senare än normalt. Han gick till badrummet och tvättade sig och borstade tänderna. Han stod länge och betraktade sitt ansikte i spegeln innan han släckte lampan och klädde på sig. Han valde den enda återstående rena skjortan ur den bruna portföljen och satte på sig en brunmönstrad slips.

Han gick ned till hotellets frukostmatsal och drack en slät kopp kaffe och åt en skiva rostat ljust bröd med en ostskiva och en liten klick apelsinmarmelad. Han drack ett stort glas mineralvatten.

Därefter gick han till hotellobbyn och ringde till Fredrik Clintons mobiltelefon från en kortautomat.

”Det är jag. Lägesrapport?”

”Rätt oroligt.”

”Fredrik, orkar du med det här?”

”Ja, det är som förr i tiden. Synd bara att Hans von Rottinger inte lever. Han var bättre på att planera operationer än jag.”

”Du och han var jämbördiga. Ni kunde ha bytt av varandra när som helst. Vilket ni faktiskt gjorde rätt ofta.”

”Det handlar om fingertoppskänsla. Han var alltid ett strå vassare.”

”Hur ligger ni till?”

”Sandberg är mer skärpt än vi trodde. Vi har plockat in extern hjälp i form av Mårtensson. Han är en springpojke, men han är användbar. Vi har lyssning på Blomkvists hemtelefon och mobil. Under dagen kommer vi att ta hand om telefonerna för Giannini och Millennium . Vi är igång och tittar på planritningarna för kontor och lägenheter. Vi kommer att gå in snarast.”

”Du måste först lokalisera var alla kopior finns …”

”Det har jag redan gjort. Vi har haft en ofattbar tur. Annika Giannini ringde Blomkvist klockan tio i morse. Hon frågade specifikt om hur många kopior som finns i omlopp och det framgick av samtalet att Mikael Blomkvist har den enda kopian. Berger tog en kopia på rapporten men skickade den till Bublanski.”

”Bra. Vi har ingen tid att förlora.”

”Jag vet. Men det måste ske i ett svep. Om vi inte plockar in alla kopior av Björcks rapport samtidigt så kommer vi att misslyckas.”

”Jag vet.”

”Det är lite komplicerat eftersom Giannini åkte till Göteborg i morse. Jag har skickat ett team externa medarbetare efter henne. De flyger ned just nu.”

”Bra.”

Gullberg kom inte på något mer att säga. Han stod tyst en lång stund.”

”Tack, Fredrik”, sa han till sist.

”Tack själv. Det här är roligare än att sitta och förgäves vänta på en njure.”

De sa adjö till varandra. Gullberg betalade hotellräkningen och gick ut på gatan. Bollen var i rullning. Nu handlade det bara om att koreografin måste vara exakt.

Han började med att promenera till Park Avenue Hotel där han bad att få använda faxen. Han ville inte göra det på det hotell där han hade bott. Han faxade de brev han författat på tåget dagen innan. Därefter gick han ut på Avenyn och sökte en taxi. Han stannade vid en papperskorg och rev sönder de fotokopior han gjort på sina brev.

Annika Giannini samtalade med åklagare Agneta Jervas i femton minuter. Hon ville veta vilka anklagelser åklagaren ämnade rikta mot Lisbeth Salander, men förstod snart att Jervas var osäker på vad som skulle hända.

”Just nu nöjer jag mig med att häkta henne på punkten grov misshandel alternativt mordförsök. Jag syftar alltså på Lisbeth Salanders yxhugg mot sin far. Jag utgår från att du kommer att åberopa nödvärnsrätten.”

”Kanske.”

”Men ärligt talat är polismördaren Niedermann min prioritering just nu.”

”Jag förstår.”

”Jag har varit i kontakt med Riksåklagaren. Nu pågår diskussioner om att alla åtal mot din klient kommer att samlas under en åklagare i Stockholm och knytas ihop med det som har skett där.”

”Jag förutsätter att det kommer att flyttas till Stockholm.”

”Bra. I vilket fall måste jag få möjlighet att hålla ett förhör med Lisbeth Salander. När kan det ske?”

”Jag har ett utlåtande från hennes läkare Anders Jonasson. Han uppger att Lisbeth Salander inte är i stånd att delta i förhör på flera dagar ännu. Bortsett från hennes fysiska skador är hon kraftigt drogad av smärtstillande.”

”Jag har fått ett liknande besked. Du kanske förstår att det är frustrerande för mig. Jag upprepar att min prioritering just nu är Ronald Niedermann. Din klient säger att hon inte vet var han gömmer sig.”

”Vilket är med sanningen överensstämmande. Hon känner inte Niedermann. Hon lyckades identifiera honom och spåra honom.”

”Okej”, sa Agneta Jervas.

Evert Gullberg hade en blomsterkvast i handen då han klev in i hissen på Sahlgrenska samtidigt som en korthårig kvinna i mörk kavaj. Han höll artigt upp hissdörren och lät henne gå först till receptionen på avdelningen.