Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Jag förstår.”

”Det handlar alltså om att inleda en operativ verksamhet och att göra inbrott hos både Blomkvist och på Millennium s redaktion. Klarar du av att organisera det, Jonas?”

Jonas Sandberg sneglade på Wadensjöö.

”Evert, du måste kanske förstå att … vi gör inte sådana saker längre”, sa Wadensjöö. ”Det är en ny tid som handlar mer om dataintrång och teleövervakning och sådant. Vi har inte resurser att ha en operativ verksamhet.”

Gullberg lutade sig fram över bordet.

”Wadensjöö. Då får du ordna resurser för en operativ verksamhet snabbt som fan. Hyr in folk utifrån. Hyr in ett gäng flåbusar från juggemaffian som knackar Blomkvist i huvudet om det behövs. Men de där två kopiorna måste samlas in. Om de inte har kopiorna så har de ingen dokumentation och därmed kan de inte bevisa ett dyft. Om ni inte klarar det så kan du sitta här med tummen i röven till dess att konstitutionsutskottet knackar på dörren.”

Gullbergs och Wadensjöös blickar möttes en lång stund.

”Jag kan ta hand om det”, sa plötsligt Jonas Sandberg.

Gullberg sneglade på junioren.

”Är du säker på att du klarar av att organisera en sådan sak?”

Sandberg nickade.

”Bra. Från och med nu är Clinton din chef. Det är honom du tar order från.”

Sandberg nickade.

”Det kommer att handla en hel del om övervakning. Den operativa avdelningen måste förstärkas”, sa Nyström. ”Jag har några namnförslag. Vi har en kille i den externa organisationen – han arbetar på personskyddet på Säk och heter Mårtensson. Han är orädd och lovande. Jag har länge övervägt att ta honom hit till den interna organisationen. Jag har till och med funderat på om han skulle kunna bli min efterträdare.”

”Det låter bra”, sa Gullberg. ”Clinton får avgöra.”

”Jag har en annan nyhet”, sa Georg Nyström. ”Jag är rädd för att det kan finnas en tredje kopia.”

”Var?”

”Jag har under eftermiddagen fått veta att Lisbeth Salander har fått en advokat. Hennes namn är Annika Giannini. Hon är syster till Mikael Blomkvist.”

Gullberg nickade.

”Du har rätt. Blomkvist har gett sin syster en kopia. Allt annat vore orimligt. Vi måste med andra ord sätta alla tre – Berger, Blomkvist och Giannini – under lupp en tid framöver.”

”Berger tror jag inte att vi behöver bekymra oss för. Det har gått ut ett pressmeddelande i dag om att hon blir ny chefredaktör på Svenska Morgon-Posten . Hon har inte längre något med Millennium att göra.”

”Okej. Men kolla henne i alla fall. Vad gäller Millennium måste vi ha telefonavlyssning, möjlighet att avlyssna deras bostäder och förstås redaktionen. Vi måste kontrollera deras e-post. Vi måste veta vem de träffar och vilka de pratar med. Och vi vill väldigt gärna veta upplägget på deras avslöjande. Och framför allt måste vi kunna lägga beslag på rapporten. En hel del detaljer, med andra ord.”

Wadensjöö lät tveksam.

”Evert, du ber oss bedriva operativ verksamhet mot en tidningsredaktion. Det är något av det farligaste vi kan göra.”

”Du har inget val. Antingen får du kavla upp ärmarna eller så är det dags att någon annan tar över som chef här.”

Utmaningen hängde som ett moln över bordet.

”Jag tror att jag kan hantera Millennium ”, sa Jonas Sandberg till sist. ”Men inget av detta löser grundproblemet. Vad gör vi med din Zalachenko? Om han pratar är alla andra ansträngningar förgäves.”

Gullberg nickade långsamt.

”Jag vet. Det är min bit av operationen. Jag tror att jag har ett argument som kommer att övertyga Zalachenko att hålla tyst. Men det fordrar en del förberedelser. Jag åker ned till Göteborg redan i eftermiddag.”

Han tystnade och såg sig omkring i rummet. Sedan spände han ögonen i Wadensjöö.

”Clinton fattar de operativa besluten i min frånvaro”, sa han.

Efter en stund nickade Wadensjöö.

Först på måndagskvällen bedömde doktor Helena Endrin i samråd med sin kollega Anders Jonasson att Lisbeth Salanders tillstånd var så stabilt att hon kunde ta emot besök. Hennes första besökare var två kriminalinspektörer som fick femton minuter på sig att ställa frågor till henne. Hon betraktade de två poliserna under tystnad då de kom in i hennes rum och drog fram stolar.

”Hej. Mitt namn är kriminalinspektör Marcus Erlander. Jag arbetar på våldsroteln här i Göteborg. Det här är min kollega Sonja Modig från polisen i Stockholm.”

Lisbeth Salander hälsade inte. Hon rörde inte en min. Hon kände igen Modig som en av snutarna i Bublanskis grupp. Erlander log svalt mot henne.

”Jag har förstått att du inte brukar växla många ord med myndigheter. Då vill jag upplysa dig om att du inte behöver säga något alls. Däremot skulle jag vara tacksam om du kunde ta dig tid att lyssna. Vi har flera ärenden och inte lång tid att avhandla dem på i dag. Det kommer fler tillfällen framöver.”

Lisbeth Salander sa ingenting.

”Då vill jag för det första upplysa dig om att din vän Mikael Blomkvist har uppgett till oss att en advokat vid namn Annika Giannini är villig att representera dig och att hon är insatt i ärendet. Han säger att han redan nämnt hennes namn för dig i något sammanhang. Jag måste få en bekräftelse från dig om att så är fallet, och jag vill veta om du önskar att advokat Giannini kommer ned till Göteborg för att biträda dig.”

Lisbeth Salander sa ingenting.

Annika Giannini. Mikael Blomkvists syster. Han hade nämnt henne i ett meddelande. Lisbeth hade inte reflekterat över att hon behövde en advokat.

”Jag är ledsen, men jag måste helt enkelt be dig svara på den frågan. Det räcker med ett ja eller nej. Om du säger ja kommer åklagaren här i Göteborg att ta kontakt med advokat Giannini. Om du säger nej kommer en domstol att utse en offentlig försvarare åt dig. Vilket vill du?”

Lisbeth Salander övervägde förslaget. Hon antog att hon faktiskt skulle behöva en advokat, men att få Kalle Jävla Blomkvists syster som försvarsadvokat var magstarkt. Han skulle må då. Å andra sidan var en okänd offentlig försvarare knappast bättre. Till sist öppnade hon munnen och raspade fram ett enda ord.

”Giannini.”

”Bra. Tack för det. Då har jag en fråga till dig. Du behöver inte säga ett ord innan din advokat finns på plats, men denna fråga rör inte dig eller ditt välbefinnande så vitt jag kan förstå. Polisen spanar nu efter 35-årige tyske medborgaren Ronald Niedermann som är efterlyst för mord på en polis.”

Lisbeth rynkade ett ögonbryn. Det var nyheter för henne. Hon hade inte en aning om vad som hade hänt sedan hon drämt yxan i Zalachenkos skalle.

”Från Göteborgs sida vill vi gripa honom så fort som möjligt. Min kollega här från Stockholm vill dessutom höra honom i samband med de tre mord som du tidigare har varit misstänkt för. Vi ber dig alltså om hjälp. Vår fråga till dig är om du har någon aning … om du kan ge oss någon som helst hjälp med att lokalisera honom.”

Lisbeth flyttade misstänksamt blicken från Erlander till Modig och tillbaka igen.

De vet inte att han är min bror.

Därefter undrade hon om hon ville se Niedermann gripen eller inte. Helst ville hon ta honom med till ett hål i marken i Gosseberga och begrava honom. Slutligen ryckte hon på axlarna. Vilket hon inte skulle ha gjort eftersom en skarp smärta omedelbart sköt genom den vänstra skuldran.

”Vad är det för dag?” undrade hon.

”Måndag.”

Hon tänkte efter.

”Första gången jag hörde namnet Ronald Niedermann var torsdag i förra veckan. Jag spårade honom till Gosseberga. Jag har ingen aning om var han befinner sig eller vart han kan tänkas fly. Min gissning är att han snabbt kommer att försöka sätta sig i säkerhet utomlands.”