Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Gullberg”, sa Clinton häpet.

De betraktade varandra en lång stund. Därefter omfamnade de två gamla spionerna varandra.

”Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen”, sa Clinton. ”Jag antar att det är det där som lockat fram dig.”

Han pekade på kvällstidningens framsida som hade en bild av Ronald Niedermann och rubriken ”Polismördaren jagas i Danmark”.

”Hur mår du?” undrade Gullberg.

”Jag är sjuk”, sa Clinton.

”Jag ser det.”

”Om jag inte får en ny njure så kommer jag att dö snart. Och sannolikheten att jag ska få en ny njure är tämligen liten.”

Gullberg nickade.

Kvinnan kom fram till vardagsrumsdörren och frågade om Gullberg ville ha något.

”Kaffe, tack”, sa han. När hon försvann vände han sig till Clinton. ”Vem är kvinnan?”

”Min dotter.”

Gullberg nickade. Det var fascinerande att trots den intima gemenskapen under så många år på Sektionen så hade nästan ingen av medarbetarna umgåtts på fritiden. Gullberg kände till varje medarbetares minsta karaktärsdrag, styrkor och svagheter, men han hade bara en vag aning om deras familjeförhållanden. Clinton hade varit Gullbergs kanske allra närmaste medarbetare i tjugo år. Han visste att Clinton hade varit gift och hade barn. Men han kände inte till dotterns namn, hans tidigare frus namn eller var Clinton brukade tillbringa semestern. Det var som om allting utanför Sektionen var heligt och inte fick diskuteras.

”Vad vill du?” undrade Clinton.

”Får jag fråga vad du anser om Wadensjöö?”

Clinton skakade på huvudet.

”Jag lägger mig inte i.”

”Det var inte det jag frågade om. Du känner honom. Han jobbade med dig i tio år.”

Clinton skakade på huvudet igen.

”Det är han som styr Sektionen i dag. Vad jag tycker är ointressant.”

”Klarar han det?”

”Han är ingen idiot.”

”Men …?”

”Analytiker. Väldigt bra på pussel. Instinkt. Lysande administratör som fått budgeten att gå ihop och på ett sätt som vi inte trodde var möjligt.”

Gullberg nickade. Det betydelsefulla var den egenskap Clinton inte nämnde.

”Är du redo att återgå i tjänst?”

Clinton tittade upp på Gullberg. Han tvekade en lång stund.

”Evert … jag tillbringar nio timmar varannan dag i en dialysapparat på sjukhuset. Jag kan inte gå i trappor utan att nästan få andnöd. Jag har ingen ork. Ingen ork alls.”

”Jag behöver dig. En sista operation.”

”Jag kan inte.”

”Du kan. Och du kan tillbringa nio timmar varannan dag på dialysen. Du kan åka hiss istället för att gå i trappor. Jag kan ordna så att någon bär dig på bår fram och tillbaka om det behövs. Jag behöver din hjärna.”

Clinton suckade.

”Berätta”, sa han.

”Vi står just nu inför en extremt komplicerad situation där det fordras operativa insatser. Wadensjöö har en ung snorvalp, Jonas Sandberg, som utgör hela den operativa avdelningen, och jag tror inte att Wadensjöö har stake att göra det som måste göras. Han kanske är en jävel på att trolla med budgeten, men han är rädd för att ta operativa beslut och han är rädd för att blanda in Sektionen i det fältarbete som är nödvändigt.”

Clinton nickade. Han log blekt.

”Operationen måste ske på två skilda fronter. En bit handlar om Zalachenko. Jag måste få honom att ta reson och jag tror jag vet hur jag ska bära mig åt. Den andra biten måste skötas härifrån Stockholm. Problemet är att det inte finns någon på Sektionen som kan hålla i det. Jag behöver dig för att ta kommandot. En sista insats. Jag har en plan. Jonas Sandberg och Georg Nyström gör fotarbetet. Du styr operationen.”

”Du förstår inte vad du begär.”

”Jo … jag förstår vad jag begär. Och du måste själv avgöra om du ställer upp eller inte. Men antingen får vi gamla gubbar rycka in och göra vår bit, eller så kommer Sektionen inte att existera om ett par veckor.”

Clinton lade armbågen på soffkarmen och vilade huvudet mot handflatan. Han funderade i två minuter.

”Berätta om din plan”, sa han slutligen.

Evert Gullberg och Fredrik Clinton talade i två timmar.

Wadensjöö spärrade upp ögonen när Gullberg återkom tre minuter i två med Fredrik Clinton i släptåg. Clinton såg ut som ett skelett. Han tycktes ha svårt att gå och svårt att andas och vilade med en hand på Gullbergs skuldra.

”Vad i all världen …”, sa Wadensjöö.

”Låt oss återuppta mötet”, sa Gullberg kort.

De samlades åter vid bordet i Wadensjöös chefsrum. Clinton sjönk tyst ned på den stol som erbjöds.

”Ni känner alla Fredrik Clinton”, sa Gullberg.

”Ja”, svarade Wadensjöö. ”Frågan är vad han gör här.”

”Clinton har beslutat att återgå i aktiv tjänst. Han kommer att leda Sektionens operativa avdelning till dess att den nuvarande krisen är över.”

Gullberg höll upp en hand och avbröt Wadensjöös protest innan han ens hunnit formulera den.

”Clinton är trött. Han kommer att behöva assistans. Han måste regelbundet besöka sjukhus för att få dialys. Wadensjöö, du anlitar två personliga assistenter som kan bistå honom med allt praktiskt. Men låt detta vara helt klart: Vad det gäller den här affären är det Clinton som fattar alla operativa beslut.”

Han tystnade och väntade. Ingen protest hördes.

”Jag har en plan. Jag tror att vi kan ro iland det här, men vi måste agera snabbt så att tillfällena inte springer ifrån oss”, sa han. ”Sedan handlar det om hur beslutsamma ni är på Sektionen nu för tiden.”

Wadensjöö upplevde att det låg en utmaning i vad Gullberg sa.

”Berätta.”

”För det första: polisen har vi redan behandlat. Vi gör precis som vi sa. Vi försöker isolera dem i fortsatt utredning i ett sidospår i jakten på Niedermann. Det blir Georg Nyströms jobb. Vad som än händer så är Niedermann inte betydelsefull. Vi ser till att Faste får i uppdrag att utreda Salander.”

”Det är förmodligen inte så knepigt”, sa Nyström. ”Jag tar helt enkelt ett diskret prat med åklagare Ekström.”

”Om han sätter sig på tvären …”

”Jag tror inte att han kommer att göra det. Han är karriärist och ser till vad som gynnar honom själv. Men jag kan förmodligen hitta en hävstång om det skulle knipa. Han skulle avsky att bli indragen i en skandal.”

”Bra. Steg två är Millennium och Mikael Blomkvist. Det är därför Clinton återgått i tjänst. Där fordras extraordinära åtgärder.”

”Det här kommer jag förmodligen inte att gilla”, sa Wadensjöö.

”Förmodligen inte, men Millennium kan inte manipuleras på samma enkla sätt. Däremot bygger hotet från dem på en enda sak, nämligen Björcks polisrapport från 1991. Som läget är nu antar jag att utredningen finns på två ställen, möjligen tre. Lisbeth Salander hittade rapporten men Mikael Blomkvist fick på något sätt tag på den. Det betyder att det fanns någon sorts kontakt mellan Blomkvist och Salander under den tid hon var på rymmen.”

Clinton höll upp ett finger och yttrade sina första ord sedan han anlänt.

”Det säger också något om vår motståndares karaktär. Blomkvist är inte rädd för att ta risker. Tänk på Wennerströmaffären.”

Gullberg nickade.

”Blomkvist gav utredningen till sin chefredaktör Erika Berger som i sin tur budade den till Bublanski. Det betyder att hon också har läst den. Vi kan utgå från att de har gjort en säkerhetskopia. Jag gissar att Blomkvist har en kopia och att en kopia finns på redaktionen.”

”Det låter rimligt”, sa Wadensjöö.

” Millennium är en månadstidning vilket innebär att de inte kommer att publicera i morgon. Vi har alltså tid på oss. Men bägge dessa rapporter måste vi få tag på. Och här kan vi inte gå genom Riksåklagaren.”