Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Varför tror du att han tänker fly utomlands?”

Lisbeth funderade.

”Därför att medan Niedermann var ute och grävde en grav till mig sa Zalachenko att uppmärksamheten hade blivit lite för stor och att det redan var planerat att Niedermann skulle åka utomlands en tid.”

Så många ord hade Lisbeth Salander inte växlat med en polis sedan hon var tolv år gammal.

”Zalachenko … det är alltså din far.”

Det har de i alla fall listat ut. Kalle Jävla Blomkvist förmodligen.

”Då måste jag upplysa dig om att din far lämnat en polisanmälan om att du försökt mörda honom. Ärendet ligger just nu hos åklagaren som ska ta ställning till ett eventuellt åtal. Vad som däremot föreligger redan nu är att du är anhållen för grov misshandel. Du slog en yxa i skallen på Zalachenko.”

Lisbeth sa ingenting. Det blev en lång tystnad. Sedan lutade sig Sonja Modig fram och talade med låg röst.

”Jag vill bara säga att vi inom polisen inte sätter så stor tilltro till Zalachenkos historia. Ta ett allvarligt samtal med din advokat så kan vi återkomma senare.”

Erlander nickade. Poliserna reste sig.

”Tack för hjälpen med Niedermann”, sa Erlander.

Lisbeth var förvånad över att poliserna hade uppträtt korrekt och nästan vänligt. Hon undrade över Sonja Modigs replik. Det måste finnas någon baktanke, konstaterade hon.

Kvart i sex på måndagskvällen slog Mikael Blomkvist ihop locket på sin iBook och reste sig från köksbordet hemma i lägenheten på Bellmansgatan. Han satte på sig en jacka och promenerade till Milton Securitys kontor vid Slussen. Han tog hissen upp till receptionen på tredje våningen och blev omedelbart visad till ett konferensrum. Han kom exakt klockan sex och var sist att anlända.

”Hej Dragan”, sa han och skakade hand. ”Tack för att du ville stå som värd för det här informella mötet.”

Han såg sig omkring i rummet. Församlingen bestod förutom honom och Dragan Armanskij av Annika Giannini, Holger Palmgren och Malin Eriksson. Från Miltons sida deltog även förre kriminalinspektören Sonny Bohman som på Armanskijs uppdrag följt Salanderutredningen sedan dag ett.

Holger Palmgren gjorde sin första utflykt på mer än två år. Hans läkare, doktor A. Sivarnandan, hade varit allt annat än förtjust i tanken att släppa ut honom från Ersta rehabiliteringshem, men Palmgren hade insisterat. Han hade fått färdtjänst och sällskap av sin personliga skötare Johanna Karolina Oskarsson, 39 år, vars lön betalades ur en fond som mystiskt hade upprättats för att ge Palmgren bästa tänkbara vård. Karolina Oskarsson väntade vid ett cafébord utanför konferensrummet. Hon hade en bok med sig. Mikael stängde dörren.

”Ni som inte känner henne – Malin Eriksson är ny chefredaktör på Millennium . Jag bad henne sitta med på det här mötet eftersom det vi kommer att diskutera också påverkar hennes jobb.”

”Okej”, sa Armanskij. ”Vi är här. Jag är idel öra.”

Mikael ställde sig vid Armanskijs whiteboard och plockade upp en tuschpenna. Han såg sig omkring.

”Det här är nog det knasigaste jag varit med om”, sa han. ”När det är över ska jag bilda en ideell förening. Jag ska kalla den för Riddarna av det stolliga bordet, och dess syfte ska vara att arrangera en årlig middag där vi snackar skit om Lisbeth Salander. Ni är alla medlemmar.”

Han gjorde en paus.

”Så här ser verkligheten ut”, sa han och började skriva stolpar på Armanskijs whiteboard. Han pratade i drygt trettio minuter. Diskussionen pågick i närmare tre timmar.

Evert Gullberg satte sig med Fredrik Clinton då konferensen formellt hade avslutats. De talade med låg röst i några minuter innan Gullberg reste sig. De gamla vapenbröderna skakade hand.

Gullberg tog taxi tillbaka till Freys Hotel och hämtade sina kläder och checkade ut och tog ett eftermiddagståg till Göteborg. Han valde första klass och fick en hel kupé för sig själv. När han passerade Årstabron plockade han upp en kulspetspenna och ett block med brevpapper. Han funderade en stund och började skriva. Han fyllde ungefär halva papperet med text innan han hejdade sig och rev ut arket ur blocket.

Förfalskade dokument var inte hans avdelning eller expertis, men i just detta fall förenklades uppgiften av att de brev han höll på att formulera skulle vara signerade av honom själv. Problemet var att inte ett ord som formulerades skulle vara sant.

När han passerade Nyköping hade han kasserat ytterligare ett stort antal utkast, men han började få ett hum om hur breven skulle formuleras. Då han anlände till Göteborg hade han tolv brev han var nöjd med. Han såg noga till att hans fingeravtryck var tydliga på brevpapperet.

På Göteborgs central lyckades han hitta en kopieringsapparat och gjorde kopior på breven. Därefter köpte han kuvert och frimärken och lade breven i postlådan som skulle tömmas 21.00.

Gullberg tog taxi till City Hotel på Lorensbergsgatan där Clinton redan hade bokat rum åt honom. Han kom således att bo på samma hotell som Mikael Blomkvist hade övernattat på några dygn tidigare. Han gick omedelbart till sitt rum och sjönk ned på sängen. Han var oändligt trött och insåg att han endast hade ätit två skivor bröd under dagen. Han var fortfarande inte hungrig. Han klädde av sig och sträckte ut sig i sängen och somnade nästan omedelbart.

Lisbeth Salander vaknade med ett ryck då hon hörde dörren öppnas. Hon visste omedelbart att det inte var någon av nattsköterskorna. Hon öppnade ögonen i två smala springor och såg siluetten med kryckorna i dörröppningen. Zalachenko stod stilla och betraktade henne i ljuset som silade in från korridorens belysning.

Utan att röra sig vred hon ögonen så att hon såg digitalklockan visa 03.10.

Hon flyttade blicken några millimeter och såg vattenglaset på kanten av sängbordet. Hon fixerade glaset och beräknade avståndet. Hon skulle precis nå det utan att behöva flytta kroppen.

Det skulle ta en bråkdel av en sekund att sträcka ut armen och med en beslutsam rörelse slå av toppen av glaset mot den hårda kanten av sängbordet. Det skulle ta en halv sekund att köra upp eggen i strupen på Zalachenko om han lutade sig över henne. Hon kalkylerade med andra alternativ men kom till insikt om att det var hennes enda möjliga vapen.

Hon slappnade av och väntade.

Zalachenko stod kvar i dörröppningen i två minuter utan att röra sig.

Sedan drog han försiktigt igen dörren. Hon hörde det svaga skrapande ljudet från kryckorna då han tyst avlägsnade sig från hennes rum.

Efter fem minuter reste hon sig på armbågen och sträckte sig efter glaset och drack en lång klunk. Hon satte benen över sängkanten och plockade loss elektroderna från arm och bröstkorg. Hon ställde sig vingligt och svajade. Det tog henne någon minut att få kontroll över kroppen. Hon haltade bort till dörren och lutade sig mot väggen och hämtade andan. Hon var kallsvettig. Sedan blev hon iskallt arg.

Fuck you, Zalachenko. Låt oss avsluta det här .

Hon behövde ett vapen.

I nästa ögonblick hörde hon snabba klackar i korridoren.

Fan. Elektroderna.

”Vad i herrans namn gör du uppe?” utbrast nattsköterskan.

”Jag måste … gå … på toaletten”, sa Lisbeth Salander andfått.

”Lägg dig omedelbart.”

Hon greppade Lisbeths hand och stödde henne tillbaka till sängen. Därefter hämtade hon ett bäcken.

”När du behöver gå på toaletten ska du ringa på oss. Det är det den där knappen är till för”, sa sköterskan.

Lisbeth sa ingenting. Hon koncentrerade sig på att försöka pressa ur sig några droppar.