Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Jag heter Annika Giannini. Jag är advokat och ska träffa min klient Lisbeth Salander igen.”

Evert Gullberg vred huvudet och tittade häpet på den kvinna han släppt ut ur hissen. Han flyttade blicken och tittade på hennes portfölj medan sköterskan kontrollerade Gianninis legitimation och konsulterade en lista.

”Rum 12”, sa sköterskan.

”Tack. Jag har redan varit där, så jag hittar.”

Hon tog sin portfölj och försvann ut ur Gullbergs synfält.

”Kan jag hjälpa dig?” undrade sköterskan.

”Ja tack, jag vill lämna dessa blommor till Karl Axel Bodin.”

”Han får inte ta emot besök.”

”Jag vet det, jag vill bara lämna blommorna.”

”Det kan vi ta hand om.”

Gullberg hade tagit blommorna med sig mest för att ha en ursäkt. Han ville få en uppfattning om hur avdelningen såg ut. Han tackade och gick mot utgången. På vägen passerade han Zalachenkos dörr, rum 14 enligt Jonas Sandberg.

Han väntade ute i trapphuset. Genom glasrutan i dörren såg han sköterskan komma med den blombukett han just lämnat och försvinna in i Zalachenkos rum. När hon återvände till sin plats sköt Gullberg upp dörren och gick snabbt bort till rum 14 och klev in.

”Hej Alexander”, sa han.

Zalachenko tittade häpet på sin oannonserade gäst.

”Jag trodde att du var död vid det här laget”, sa han.

”Inte än”, sa Gullberg.

”Vad vill du?” frågade Zalachenko.

”Vad tror du?”

Gullberg drog fram besöksstolen och slog sig ned.

”Förmodligen se mig död.”

”Jo, det vore tacknämligt. Hur kunde du vara så in i helvete korkad. Vi har gett dig ett helt nytt liv och du hamnar här.”

Om Zalachenko hade kunnat le så skulle han ha gjort det. Svenska säkerhetspolisen bestod enligt hans uppfattning av amatörer. Till dessa räknade han Evert Gullberg och Sven Jansson, alias Gunnar Björck. För att inte tala om en komplett idiot som advokat Nils Bjurman.

”Och nu måste vi än en gång krafsa ut dig ur glöden.”

Uttrycket gick inte riktigt hem hos den svårt brännskadade Zalachenko.

”Kom inte med några moralkakor. Fixa ut mig härifrån.”

”Det var det jag ville diskutera med dig.”

Han lyfte upp sin portfölj ur knäet, plockade fram ett tomt anteckningsblock och slog upp en blank sida. Sedan tittade han forskande på Zalachenko.

”En sak jag är nyfiken på – skulle du verkligen bränna oss efter allt vi gjort för dig?”

”Vad tror du?”

”Det beror på hur galen du är.”

”Kalla mig inte galen. Jag är en överlevare. Jag gör det jag måste göra för att överleva.”

Gullberg skakade på huvudet.

”Nej, Alexander, du gör vad du gör därför att du är ond och rutten. Du ville ha besked från Sektionen. Jag är här för att lämna det. Vi kommer inte att lyfta ett finger för att hjälpa dig den här gången.”

Zalachenko såg för första gången osäker ut.

”Du har inget val”, sa han.

”Det finns alltid ett val”, sa Gullberg.

”Jag kommer att …”

”Du kommer inte att göra någonting alls.”

Gullberg tog ett djupt andetag och stack ned handen i ytterfacket på sin bruna portfölj och drog upp en Smith & Wesson 9 millimeter med guldpläterad kolv. Vapnet var en present han hade fått från engelska underrättelsetjänsten tjugofem år tidigare – resultatet av ett ovärderligt stycke information som han hade plockat ur Zalachenko och förvandlat till hårdvaluta i form av namnet på en stenograf vid engelska MI-5 som i god philbysk anda arbetade för ryssarna.

Zalachenko såg häpen ut. Han skrattade till.

”Och vad ska du göra med den? Skjuta mig? Du kommer att tillbringa resten av ditt miserabla liv i fängelse.”

”Det tror jag inte”, sa Gullberg.

Zalachenko var plötsligt osäker på om Gullberg bluffade eller inte.

”Det kommer att bli en skandal av enorma proportioner.”

”Det tror jag inte heller. Det blir några rubriker. Men om en vecka är det ingen som ens kommer ihåg namnet Zalachenko.”

Zalachenkos ögon smalnade.

”Ditt jävla svin”, sa Gullberg med en sådan kyla i rösten att Zalachenko frös till is.

Han kramade avtryckaren och placerade skottet mitt i pannan just då Zalachenko började svänga sin protes över sängkanten. Zalachenko kastades bakåt mot kudden. Han sprattlade spasmiskt några gånger innan han blev stilla. Gullberg såg att en blomma av röda stänk hade formats på väggen bakom sängens huvudända. Det ringde i hans öron efter knallen och han gnuggade sig automatiskt i örongången med sitt fria pekfinger.

Därefter reste han sig och gick fram till Zalachenko och satte mynningen mot tinningen och kramade avtryckaren ytterligare två gånger. Han ville vara säker på att gubbjäveln verkligen var död.

Lisbeth Salander satte sig upp med ett ryck när det första skottet föll. Hon kände en intensiv smärta skjuta genom skuldran. När de två följande skotten föll försökte hon få benen över sängkanten.

Annika Giannini hade bara samtalat med Lisbeth i några minuter när de hörde skotten. Hon satt först paralyserad och försökte begripa varifrån den skarpa knallen kom. Lisbeth Salanders reaktion fick henne att inse att något var i görningen.

”Ligg still”, skrek Annika Giannini. Hon satte automatiskt handflatan mitt på Lisbeth Salanders bröstkorg och tryckte burdust ned sin klient i sängen med sådan kraft att luften gick ur Lisbeth Salander.

Därefter gick Annika snabbt genom rummet och drog upp dörren. Hon såg två sköterskor som springande närmade sig ett rum två dörrar längre ned i korridoren. Den första av sköterskorna tvärstannade på tröskeln. Annika hörde henne skrika ”Nej, låt bli” och såg henne därefter ta ett steg tillbaka och kollidera med den andra sköterskan.

”Han är beväpnad. Spring.”

Annika såg de två sköterskorna öppna dörren och ta skydd i rummet närmast Lisbeth Salander.

I nästa ögonblick såg hon den gråhårige magre mannen i den pepitarutiga kavajen komma ut i korridoren. Han hade en pistol i handen. Annika identifierade honom som den man hon hade åkt hiss tillsammans med några minuter tidigare.

Därefter möttes deras blickar. Han såg förvirrad ut. Sedan såg hon honom vrida vapnet i hennes riktning och ta ett steg framåt. Hon drog in huvudet och smällde igen dörren och såg sig desperat omkring. Hon hade ett högt sköterskebord omedelbart intill sig och drog fram det till dörren i en enda rörelse och kilade fast bordsskivan under handtaget.

Hon hörde rörelse och vred huvudet och såg att Lisbeth Salander just höll på att kravla sig ur sängen igen. Hon tog några snabba kliv över golvet och slog armarna runt sin klient och lyfte henne. Hon rev loss elektroder och dropp när hon bar henne till toaletten och satte henne på toalettlocket. Hon vände sig om och låste toalettdörren. Därefter grävde hon fram mobiltelefonen ur kavajfickan och slog 112 till larmcentralen.

Evert Gullberg gick fram till Lisbeth Salanders rum och försökte trycka ned handtaget. Det var blockerat av något. Han kunde inte rubba handtaget en millimeter.

En kort stund stod han obeslutsamt kvar utanför dörren. Han visste att Annika Giannini fanns i rummet och han undrade om en kopia av Björcks rapport fanns i hennes väska. Han kunde inte komma in i rummet och han hade inte krafter att forcera dörren.

Men det ingick inte i planen. Clinton skulle ta hand om hotet från Giannini. Hans jobb var bara Zalachenko.

Gullberg såg sig omkring i korridoren och insåg att han var iakttagen av två dussin sköterskor, patienter och besökare som tittade ut genom dörröppningar. Han höjde pistolen och avlossade ett skott mot en tavla som hängde på väggen i slutet av korridoren. Hans publik försvann som genom ett trollslag.