Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Mikael Blomkvist vaknade halv elva på tisdagen, duschade, satte på kaffet och slog sig därefter ned vid sin iBook. Efter mötet på Milton Security föregående kväll hade han gått hem och arbetat till fem på morgonen. Han kände äntligen att storyn började ta form. Zalachenkos biografi var fortfarande svävande – allt han hade att gå på var den information han utpressat Björck att avslöja och de detaljer som Holger Palmgren hade kunnat fylla i. Storyn om Lisbeth Salander var i det närmaste färdig. Han förklarade steg för steg hur hon hade drabbats av ett gäng kalla krigare på RPS/Säk och spärrats in på barnpsyk för att inte spräcka hemligheten om Zalachenko.

Han var nöjd med texten. Han hade en kanonstory som skulle bli en kioskvältare och som dessutom skulle skapa problem långt upp i den statliga byråkratin.

Han tände en cigarett medan han funderade.

Han såg två stora hål som han måste fylla. Det ena var hanterbart. Han måste ta itu med Peter Teleborian och han såg fram emot uppgiften. När han var klar med Teleborian skulle den kände barnpsykiatrikern vara en av Sveriges mest avskydda män. Det var det ena.

Det andra problemet var betydligt mer komplicerat.

Sammansvärjningen mot Lisbeth Salander – han tänkte på dem som Zalachenkoklubben – fanns inom Säkerhetspolisen. Han kände till ett namn, Gunnar Björck, men Gunnar Björck kunde omöjligen vara den ende ansvarige. Det måste finnas en grupp, en avdelning av något slag. Det måste finnas chefer, ansvariga och en budget. Problemet var att han inte hade en aning om hur han skulle bära sig åt för att kunna identifiera dessa personer. Han visste inte var han skulle börja. Han hade bara en rudimentär uppfattning om hur Säpos organisation såg ut.

Under måndagen hade han inlett researchen genom att skicka Henry Cortez till en rad antikvariat på Södermalm med uppgiften att köpa varje bok som i något avseende handlade om Säkerhetspolisen. Cortez hade kommit hem till Mikael Blomkvist vid fyratiden på måndagseftermiddagen med sex böcker. Mikael betraktade traven på bordet.

Spionage i Sverige av Mikael Rosquist (Tempus, 1988); Säpochef 1962–70 av Per Gunnar Vinge (W&W, 1988); Hemliga makter av Jan Ottosson och Lars Magnusson (Tiden, 1991); Maktkamp om Säpo av Erik Magnusson (Corona, 1989); Ett uppdrag av Carl Lidbom (W&W, 1990), samt – en smula överraskande – An Agent in Place av Thomas Whiteside (Ballantine, 1966) som handlade om Wennerströmaffären. Den på 1960-talet alltså, inte hans egen Wennerströmaffär på 2000-talet.

Han hade tillbringat merparten av natten till tisdagen med att läsa eller åtminstone skumma de böcker som Henry Cortez hade hittat. När han läst färdigt gjorde han några konstateranden. För det första tycktes flertalet böcker om Säkerhetspolisen som någonsin skrivits ha utkommit i slutet av 1980-talet. En sökning på internet visade att det inte fanns någon aktuell litteratur att tala om i ämnet.

För det andra tycktes det inte finnas någon begriplig översikt av den svenska hemliga polisens verksamhet genom åren. Det var möjligen förståeligt om man betänkte att många ärenden var hemligstämplade och därför svåra att skriva om, men det tycktes inte existera någon enda institution, forskare eller media som kritiskt granskade Säpo.

Han noterade även det säregna att det inte fanns någon litteraturförteckning i någon av de böcker Henry Cortez hade hittat. Fotnoter bestod istället ofta av hänvisningar till artiklar i kvällspressen eller privata intervjuer med någon pensionerad Säpoist.

Boken Hemliga makter var fascinerande men behandlade till stor del tiden före och under andra världskriget. P.G. Vinges memoarer uppfattade Mikael som en propagandabok skriven i självförsvar av en hårt kritiserad och avskedad Säpochef. An Agent in Place innehöll så många konstigheter om Sverige redan i första kapitlet att han rätt och slätt dumpade boken i papperskorgen. De enda böckerna med uttalad ambition att beskriva Säkerhetspolisens arbete var Maktkamp om Säpo och Spionage i Sverige . Där fanns data, namn och byråkrati. Särskilt Erik Magnussons bok uppfattade han som mycket läsvärd. Även om den inte erbjöd svar på några av hans omedelbara frågor gav den en god uppfattning om hur Säpo hade sett ut och vad organisationen sysslat med under forna decennier.

Den största överraskningen var dock Ett uppdrag av Carl Lidbom, som beskrev de problem den forne Parisambassadören tampades med då han på regeringens uppdrag utredde Säpo i kölvattnet av Palmemordet och Ebbe Carlsson-affären. Mikael hade aldrig tidigare läst något av Carl Lidbom och överraskades av det ironiska språket som blandades med knivskarpa iakttagelser. Men inte heller Carl Lidboms bok förde Mikael närmare svaret på hans frågor, även om han började få en aning om vad han hade att tampas med.

Efter att ha funderat en stund öppnade han mobilen och ringde Henry Cortez.

”Hej Henry. Tack för gårdagens fotarbete.”

”Hmm. Vad vill du?”

”Lite mer fotarbete.”

”Micke, jag har ett jobb att sköta. Jag har blivit redaktionssekreterare.”

”Ett utmärkt karriärsteg.”

”Vad vill du?”

”Genom åren har det gjorts ett antal offentliga utredningar om Säpo. Carl Lidbom gjorde en. Det måste finnas åtskilliga sådana utredningar.”

”Jaha.”

”Ta hem allt du kan hitta från Riksdagen – budgetar, SOU, interpellationer och sådant. Och beställ Säpos årsberättelser så långt tillbaka i tiden du kan komma.”

”Yes, massa.”

”Bra. Och Henry …”

”Ja?”

”… jag behöver det inte förrän i morgon.”

Lisbeth Salander ägnade dagen åt att grubbla över Zalachenko. Hon visste att han befann sig två rum ifrån henne, att han strök omkring i korridoren på nätterna och att han hade kommit till hennes rum klockan 03.10 på morgonen.

Hon hade spårat honom till Gosseberga med uppsåt att döda honom. Hon hade misslyckats, med följden att Zalachenko levde och befann sig mindre än tio meter från henne. Hon satt i skiten. Hur mycket kunde hon inte riktigt överblicka, men hon antog att hon skulle behöva rymma och diskret försvinna utomlands om hon inte ville riskera att bli inspärrad på något dårhus med Peter Teleborian som dörrvakt igen.

Problemet var förstås att hon knappt hade ork nog att ens sätta sig upp i sängen. Hon noterade förbättringar. Huvudvärken kvarstod men kom i vågor istället för att vara konstant. Smärtan i skuldran låg under ytan och bröt fram då hon försökte röra sig.

Hon hörde fotsteg utanför dörren och såg en sköterska öppna dörren och släppa in en kvinna i svarta byxor, vit blus och mörk kavaj. Det var en söt smal kvinna med mörkt hår och kort pojkfrisyr. Hon utstrålade ett förnöjt självförtroende. Hon hade en svart portfölj i handen. Lisbeth såg omedelbart att hon hade samma ögon som Mikael Blomkvist.

”Hej Lisbeth. Jag heter Annika Giannini”, sa hon. ”Får jag komma in?”

Lisbeth betraktade henne uttryckslöst. Hon hade plötsligt inte minsta lust att möta Mikael Blomkvists syster och ångrade att hon sagt ja till förslaget att hon skulle bli hennes advokat.

Annika Giannini klev in och stängde dörren efter sig och drog fram en stol. Hon satt tyst i några sekunder och betraktade sin klient.

Lisbeth Salander såg för eländig ut. Hennes huvud var ett bandagerat paket. Hon hade enorma purpurfärgade blåmärken runt båda ögonen och blod i ögonvitorna.

”Innan vi börjar diskutera någonting måste jag få veta om du verkligen vill att jag ska vara din advokat. Jag är vanligen bara inblandad i civilmål där jag representerar våldtäktsoffer eller misshandelsoffer. Jag är inte brottmålsadvokat. Däremot har jag satt mig in i detaljerna i ditt fall och jag vill väldigt gärna representera dig om jag får. Jag ska också säga att Mikael Blomkvist är min bror – jag tror att du redan vet det – och att han och Dragan Armanskij betalar mitt arvode.”