Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Han sneglade på armbandsuret. Han var tvungen att skynda sig för att hinna med sista färjan och återvände hem så snabbt som hans ömmande rygg förmådde bära honom. Han gick direkt in i köket och kontrollerade att kaffebryggaren var avslagen. Därefter gick han till hallen för att hämta väskan. Han råkade kasta en blick in i vardagsrummet och stannade häpet.

Först begrep han inte vad han såg.

Taklampan hade på något mystiskt sätt tagits ned och placerats på soffbordet. I dess ställe hängde en lina i takkroken, alldeles ovanför en pall som brukade stå i köket.

Björck tittade oförstående på snaran.

Sedan hörde han rörelse bakom sig och kände hur han blev svag i knävecken.

Han vände sig långsamt om.

De var två män i 35-årsåldern. Han uppfattade att de hade sydeuropeiskt utseende. Han hann inte reagera när de milt grep honom under vardera armhålan och lyfte honom och promenerade baklänges med honom till pallen. När han försökte göra motstånd skar smärtan som en kniv genom ryggen. Han var nästan paralyserad när han kände hur han lyftes upp på pallen.

Jonas Sandberg hade sällskap av en 49-årig man som gick under smeknamnet Falun och som i sin ungdom varit yrkeskriminell inbrottstjuv och sedermera omskolat sig till låssmed. Hans von Rottinger från Sektionen hade 1986 engagerat Falun i en operation som handlade om att forcera dörrarna till ledaren för en anarkistisk sammanslutning. Falun hade därefter med jämna mellanrum anlitats fram till mitten av 1990-talet innan den sortens operationer avtog. Det var Fredrik Clinton som tidigt på morgonen blåst liv i förbindelsen och kontrakterat Falun för ett uppdrag. Falun tjänade 10 000 kronor skattefritt på cirka tio minuters jobb. I gengäld hade han förbundit sig att inte stjäla något från den lägenhet som var föremål för operationen; Sektionen var trots allt inte en kriminell verksamhet.

Falun visste inte exakt vem Clinton representerade, men han antog att det hade något med det militära att göra. Han hade läst Guillou. Han ställde inga frågor. Däremot kändes det bra att vara tillbaka i selen igen efter så många års tystnad från uppdragsgivaren.

Hans jobb var att öppna dörren. Han var expert på att bryta sig in och han hade en dyrkpistol. Ändå tog det fem minuter att forcera låsen till Mikael Blomkvists lägenhet. Därefter väntade Falun ute i trapphuset medan Jonas Sandberg klev över tröskeln.

”Jag är inne”, sa Sandberg i en handsfree.

”Bra”, svarade Fredrik Clinton i hans öronsnäcka. ”Lugnt och försiktigt. Beskriv vad du ser.”

”Jag befinner mig i hallen med garderob och hatthylla till höger och badrum till vänster. Lägenheten i övrigt består av ett enda stort rum på cirka femtio kvadrat. Det finns ett litet barkök till höger.”

”Finns det något arbetsbord eller …”

”Han tycks arbeta vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan … vänta.”

Clinton väntade.

”Ja. Det finns en pärm på köksbordet med Björcks rapport. Det verkar vara originalet.”

”Bra. Finns något annat intressant på bordet?”

”Böcker. P.G. Vinges memoarer. Maktkamp om Säpo av Erik Magnusson. Ett halvdussin sådana böcker.”

”Någon dator?”

”Nej.”

”Något säkerhetsskåp?”

”Nej … inte vad jag kan se.”

”Okej. Ta tid på dig. Gå igenom lägenheten meter för meter. Mårtensson rapporterar att Blomkvist fortfarande är på redaktionen. Du har väl handskar på dig?”

”Självklart.”

Marcus Erlander fick en pratstund med Annika Giannini då ingen av dem pratade i mobiltelefon. Han gick in på Lisbeth Salanders rum och sträckte fram handen och presenterade sig. Därefter hälsade han på Lisbeth Salander och frågade hur hon mådde. Lisbeth Salander sa ingenting. Han vände sig till Annika Giannini.

”Jag måste be att få ställa några frågor.”

”Jaha.”

”Kan du berätta vad som hände?”

Annika Giannini beskrev vad hon hade upplevt och hur hon hade agerat fram till dess att hon hade barrikaderat sig på toaletten tillsammans med Lisbeth Salander. Erlander såg tankfull ut. Han sneglade på Lisbeth Salander och sedan åter på hennes advokat.

”Du tror alltså att han kom fram till det här rummet.”

”Jag hörde honom då han försökte trycka ned handtaget.”

”Och det är du säker på. Man kan lätt få för sig saker och ting när man är skrämd eller upphetsad.”

”Jag hörde honom. Han såg mig. Han riktade vapnet mot mig.”

”Tror du att han försökte skjuta även dig?”

”Det vet jag inte. Jag drog in skallen och blockerade dörren.”

”Vilket var klokt gjort. Och ännu klokare att du lyfte in din klient på toaletten. De här dörrarna är så tunna att kulorna förmodligen hade gått rakt igenom om han hade skjutit. Det jag försöker begripa är om han gick till angrepp mot dig personligen eller om han bara reagerade på att du tittade på honom. Du var närmast i korridoren.”

”Det stämmer.”

”Uppfattade du att han kände dig eller kanske kände igen dig?”

”Nej, inte direkt.”

”Kan han ha känt igen dig från tidningarna? Du har ju varit citerad angående flera uppmärksammade fall.”

”Det är möjligt. Det kan jag inte svara på.”

”Och du hade aldrig sett honom tidigare?”

”Jag såg honom i hissen då jag åkte upp hit.”

”Det visste jag inte. Pratade ni med varandra?”

”Nej. Jag kastade ett öga på honom i kanske en halv sekund. Han hade en bukett blommor i ena handen och en portfölj i den andra.”

”Hade ni ögonkontakt?”

”Nej. Han tittade rakt fram.”

”Klev han in först eller klev han in efter dig?”

Annika funderade.

”Vi klev nog in mer eller mindre samtidigt.”

”Såg han förvirrad ut eller …”

”Nej. Han stod stilla med sina blommor.”

”Vad hände sedan?”

”Jag klev ur hissen. Han klev ur samtidigt och jag gick för att besöka min klient.”

”Gick du direkt hit?”

”Ja … nej. Det vill säga, jag gick till receptionen och legitimerade mig. Åklagaren har ju lagt besöksförbud på min klient.”

”Var befann sig den här mannen då?”

Annika Giannini tvekade.

”Jag är inte riktigt säker. Han kom efter mig, antar jag. Jo, vänta … Han gick ut ur hissen först men stannade och höll upp dörren för mig. Jag kan inte svära på det, men jag tror att han också gick till receptionen. Jag var bara snabbare på foten än han.”

En artig pensionerad mördare , tänkte Erlander.

”Jo, han gick till receptionen”, medgav han. ”Han pratade med sköterskan och lämnade blombuketten. Men detta såg du alltså inte?”

”Nej. Det har jag inget minne av.”

Marcus Erlander funderade en stund men kunde inte komma på något mer att fråga om. En känsla av frustration gnagde i honom. Han hade upplevt den känslan tidigare och lärt sig att tolka det som en påringning av hans instinkt.

Mördaren hade identifierats som 78-årige Evert Gullberg, tidigare revisor och eventuellt företagskonsult och skattejurist. En man i hög ålder. En man som Säpo nyligen inlett en förundersökning mot därför att han var en tok som skrev hotfulla brev till kändisar.

Hans polisiära erfarenhet var att det fanns gott om dårar, sjukligt besatta människor som förföljde kändisar och sökte kärlek genom att bosätta sig i skogsdungen utanför deras villa. Och när kärleken inte besvarades kunde den snabbt övergå i oförsonligt hat. Där fanns stalkers som reste från Tyskland och Italien för att uppvakta en 21-årig sångerska i ett känt popband och som sedan blev irriterade över att hon inte omedelbart ville inleda ett förhållande med dem. Där fanns rättshaverister som ältade verkliga eller inbillade oförrätter och som kunde uppträda nog så hotfullt. Där fanns rena psykopater och besatta konspirationsteoretiker med förmåga att urskilja förborgade budskap som undgick den normala världen.