Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Det fanns även gott om exempel på att somliga av dessa dårar kunde gå från fantasi till handling. Var inte mordet på Anna Lindh just en sådan tokig människas impuls? Kanske. Kanske inte.

Men kriminalinspektör Marcus Erlander gillade absolut inte tanken på att en psykiskt sjuk före detta skattejurist eller vad tusan han nu varit skulle vandra in på Sahlgrenska sjukhuset med en blomsterbukett i ena handen och en pistol i den andra och avrätta en person som för ögonblicket var föremål för en omfattande polisutredning – hans utredning. En man som i offentliga register hette Karl Axel Bodin men som enligt Mikael Blomkvist hette Zalachenko och var en avhoppad rysk jävla agent och mördare.

Zalachenko var i bästa fall ett vittne och i värsta fall inblandad i en hel serie mord. Erlander hade haft möjlighet att genomföra två korta förhör med Zalachenko och inte vid något tillfälle hade han för en sekund trott på dennes bedyranden om oskuld.

Och hans mördare hade visat intresse för Lisbeth Salander eller åtminstone för hennes advokat. Han hade försökt ta sig in i hennes rum.

Och därefter försökt begå självmord genom att skjuta sig i huvudet. Enligt läkarna var han uppenbarligen så illa däran att han också sannolikt lyckats i sitt uppsåt, även om kroppen ännu inte hade insett att det var dags att stänga av. Det fanns orsak att förmoda att Evert Gullberg aldrig skulle ställas inför en domare.

Marcus Erlander gillade inte läget. Inte för ett ögonblick. Men han hade inga belägg för att Gullbergs skott hade varit något annat än vad de såg ut att vara. I vilket fall beslutade han sig för att ta det säkra för det osäkra. Han tittade på Annika Giannini.

”Jag har beslutat att Lisbeth Salander ska flyttas till ett annat rum. Det finns ett rum i stickkorridoren till höger om receptionen som ur säkerhetssynpunkt är väsentligt bättre än detta. Där det finns fri uppsikt dygnet runt från receptionen och sköterskornas arbetsrum. Besöksförbud råder för alla utom dig. Ingen får gå in till henne utan tillstånd eller utan att vara känd läkare eller sköterska här på Sahlgrenska. Och jag kommer att se till att det finns bevakning utanför hennes rum dygnet runt.”

”Tror du att det finns ett hot mot henne?”

”Jag har inget som tyder på det. Men i det här fallet vill jag inte ta några risker.”

Lisbeth Salander lyssnade uppmärksamt till samtalet mellan sin advokat och sin polisiäre motståndare. Hon var imponerad över att Annika Giannini svarade så exakt och redigt och med sådan detaljrikedom. Hon var ännu mer imponerad av advokatens sätt att agera kallt under stress.

I övrigt hade hon haft en vansinnig huvudvärk sedan Annika ryckt upp henne ur sängen och burit in henne på toaletten. Instinktivt ville hon ha så lite med personalen att göra som möjligt. Hon tyckte inte om att behöva be om hjälp eller visa tecken på svaghet. Men huvudvärken var så överväldigande att hon hade svårt att tänka redigt. Hon sträckte ut handen och ringde på en sköterska.

Annika Giannini hade planerat besöket i Göteborg som en prolog till ett långvarigt arbete. Hon hade planerat att bekanta sig med Lisbeth Salander, förhöra sig om hennes verkliga tillstånd och göra en första skiss till den strategi hon och Mikael Blomkvist snickrat ihop inför den framtida juridiska processen. Hon hade ursprungligen tänkt återvända till Stockholm redan under kvällen, men den dramatiska utvecklingen på Sahlgrenska hade inneburit att hon ännu inte haft tid att hålla något samtal med Lisbeth Salander. Hennes klient var i betydligt sämre kondition än hon hade trott då läkarna förklarat att hennes tillstånd var stabilt. Hon plågades även av svår huvudvärk och hög feber, vilket föranledde en läkare vid namn Helena Endrin att ordinera kraftigt smärtstillande, antibiotika och vila. Så fort hennes klient flyttats till ett nytt rum och en polis stod posterad på plats blev Annika följaktligen utsparkad.

Hon muttrade och tittade på klockan som hade hunnit bli halv fem. Hon tvekade. Hon kunde antingen åka hem till Stockholm med påföljden att hon kanske var tvungen att åka tillbaka redan nästa dag. Eller så kunde hon stanna över natten och riskera att hennes klient var för sjuk för att orka med besök också nästkommande dag. Hon hade inte bokat hotellrum och hon var i vilket fall en lågbudgetadvokat som representerade utsatta kvinnor utan större ekonomiska resurser, så hon brukade undvika att belasta räkningen med dyra hotellräkningar. Hon ringde först hem och därefter till Lillian Josefsson, advokatkollega, medlem i Kvinnors nätverk och gammal studiekamrat. De hade inte träffats på två år och kvittrade med varandra en kort stund innan Annika kom fram till sitt ärende.

”Jag är i Göteborg”, sa Annika. ”Jag hade tänkt åka hem i kväll men det har hänt saker i dag som innebär att jag måste stanna över natten. Skulle det gå bra om jag kom och våldgästade dig?”

”Vad kul. Snälla, kom och våldgästa mig. Vi har ju inte setts på evigheter.”

”Jag stör inte?”

”Nej, naturligtvis inte. Jag har flyttat. Numera bor jag på en tvärgata till Linnégatan. Jag har gästrum. Och vi kan gå på krogen och fnittra i kväll.”

”Om jag orkar”, sa Annika. ”Vilken tid passar?”

De kom överens om att Annika skulle komma vid sextiden.

Annika tog bussen till Linnégatan och tillbringade den kommande timmen på en grekisk restaurang. Hon var utsvulten och beställde ett grillspett med sallad. Hon satt länge och funderade över dagens händelser. Hon var lite skakig då adrenalinet hade hunnit sjunka undan men hon var nöjd med sig själv. I farans stund hade hon agerat utan tvekan, effektivt och samlat. Hon hade gjort de rätta valen utan att ens tänka på det. Det var en skön känsla att ha fått den insikten om sig själv.

Efter en stund plockade hon upp sin filofax från portföljen och slog upp anteckningsdelen. Hon läste koncentrerat. Hon var fylld av tvekan inför det som hennes bror hade förklarat för henne. Det hade låtit logiskt då, men i själva verket gapade stora hål i planen. Men hon tänkte inte backa.

Klockan sex betalade hon och promenerade till Lillian Josefssons bostad på Olivedalsgatan och slog den portkod hon hade fått av sin väninna. Hon kom in i ett trapphus och började leta efter hissen då attacken kom som en blixt från en klar himmel. Hon hade ingen förvarning om att något var på gång förrän hon brutalt och med våldsam kraft knuffades rakt in i tegelväggen innanför porten. Hon slog pannan mot väggen och kände en blixtrande smärta.

I nästa ögonblick hörde hon steg som snabbt avlägsnade sig och hur porten öppnades och stängdes. Hon kom på fötter och förde handen till pannan och såg blod i sin handflata. Vad i helvete. Hon tittade sig förvirrat omkring och gick ut på gatan. Hon såg en skymt av en ryggtavla som svängde runt hörnet vid Sveaplan. Hon stod häpet stilla i någon minut.

Sedan insåg hon att hennes portfölj saknades och att hon just blivit rånad. Det tog några sekunder innan betydelsen sjönk in i hennes medvetande. Nej. Zalachenkomappen. Hon kände chocken sprida sig från mellangärdet och tog några tveksamma steg efter den flyende mannen. Hon stannade nästan omedelbart. Det var lönlöst. Han var redan borta.

Hon satte sig långsamt på trottoarkanten.

Sedan flög hon upp och grävde i sin jackficka. Filofaxen. Tack gode gud. Hon hade stoppat den i kavajfickan istället för i väskan då hon lämnade restaurangen. Den innehöll utkastet till hennes strategi i fallet Lisbeth Salander, punkt för punkt.

Hon rusade tillbaka till porten och slog på nytt koden, tog sig in och sprang uppför trapporna till fjärde våningen och hamrade på Lillian Josefssons dörr.