Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Du kommer att upptäcka att du kommer att ha ett antal motståndare därute – dagchefer och veteraner bland redigerare som skapat sina egna små imperier och har en egen klubb som du inte kan bli medlem i. De kommer att försöka tänja gränserna och driva igenom sina egna rubriker och vinklingar, och du måste ha väldigt hårda nypor för att kunna stå emot.”

Erika nickade.

”Du har nattcheferna Billinger och Karlsson … de är ett kapitel för sig. De avskyr varandra och går gudskelov inte skift tillsammans, men de beter sig som om de är både ansvariga utgivare och chefredaktörer. Du har Anders Holm som är nyhetschef och som du kommer att ha en hel del att göra med. Ni kommer säkerligen att ha några duster. I själva verket är det han som gör SMP varje dag. Du har några reportrar som är divor och några som egentligen borde pensioneras.”

”Finns det inga bra medarbetare?”

Morander skrattade plötsligt.

”Jo. Men du måste själv bestämma vilka som du kommer överens med. Vi har några reportrar därute som är riktigt, riktigt bra.”

”Ledningen?”

”Magnus Borgsjö är styrelseordförande. Det var ju han som rekryterade dig. Han är charmig, lite av den gamla skolan och lite förnyare, men framför allt är han den person som bestämmer. Du har några styrelseledamöter, flera från ägarfamiljen, som mest tycks sitta av tiden och några som fladdrar omkring som styrelseproffs.”

”Det låter som om du inte är så nöjd med styrelsen?”

”Det finns en uppdelning. Du ger ut tidningen. De sköter ekonomin. De ska inte lägga sig i innehållet i tidningen, men det dyker alltid upp situationer. Ärligt talat, Erika, det här kommer att bli tufft.”

”Varför det?”

”Upplagan har sjunkit med nästan 150 000 exemplar sedan glansdagarna på 1960-talet och SMP börjar närma sig den gräns då det blir olönsamt. Vi har rationaliserat och skurit ned över 180 tjänster sedan 1980. Vi har gått över till tabloid – vilket vi borde ha gjort för tjugo år sedan. SMP tillhör fortfarande de stora tidningarna, men det behövs inte mycket för att vi ska börja betraktas som en B-tidning. Om vi inte redan gör det.”

”Varför valde de då mig?” sa Erika.

”Därför att medelåldern på de som läser SMP är 50 plus och tillväxten av 20-åringar är nästan noll. SMP måste förnyas. Och resonemanget i styrelsen var att plocka in den mest osannolike chefredaktör som de kunde föreställa sig.”

”En kvinna?”

”Inte bara en kvinna. Den kvinna som krossade Wennerströms imperium och som hyllas som den undersökande journalistikens drottning med ett rykte om sig att vara tuff som ingen annan. Tänk själv. Det är oemotståndligt. Om inte du kan förnya tidningen så kan ingen göra det. SMP anställer alltså inte enbart Erika Berger utan framför allt ryktet om Erika Berger.”

När Mikael Blomkvist lämnade Café Copacabana intill Kvartersbion vid Hornstull var klockan strax efter två på eftermiddagen. Han satte på sig solglasögon och svängde upp på Bergsunds strand på väg till tunnelbanan och såg nästan omedelbart den grå Volvon parkerad alldeles runt hörnet. Han passerade utan att sänka farten och konstaterade att det var samma nummerskylt och att bilen var tom.

Det var sjunde gången han observerat samma bil de senaste fyra dygnen. Han visste inte om bilen hade funnits i närheten av honom långt tidigare, och att han alls hade lagt märke till den var en ren slump. Första gången han noterat bilen hade den stått parkerad i närheten av hans port på Bellmansgatan på onsdagsmorgonen då han promenerade till Millenniums redaktion. Han hade råkat fästa blicken på nummerplåten som började med bokstäverna KAB och hade reagerat eftersom det var namnet på Alexander Zalachenkos vilande företag, Karl Axel Bodin AB. Förmodligen skulle han inte ha reflekterat vidare på saken om det inte hade varit för det faktum att han sett samma bil och samma nummerskylt bara några timmar senare då han åt lunch med Henry Cortez och Malin Eriksson vid Medborgarplatsen. Den gången stod Volvon parkerad på en tvärgata till Millenniums redaktion.

Han undrade vagt om han höll på att bli paranoid men då han senare på eftermiddagen besökte Holger Palmgren på rehabiliteringshemmet i Ersta hade den grå Volvon stått på gästparkeringen. Det var inte en slump. Mikael Blomkvist började hålla sin omgivning under uppsikt. Han var inte förvånad då han åter såg bilen morgonen därpå.

Inte vid något tillfälle hade han observerat någon förare. Ett samtal till bilregistret gav dock informationen att bilen var registrerad på en Göran Mårtensson, 40 år och bosatt på Vittangigatan i Vällingby. En stunds research resulterade i informationen att Göran Mårtensson hade titeln företagskonsult och var ägare till en enskild firma som huserade i en postbox på Fleminggatan på Kungsholmen. Mårtensson hade en i sammanhanget intressant meritförteckning. Vid 18 års ålder, 1983, hade han gjort sin värnplikt vid kustjägarna och därefter tagit anställning inom Försvarsmakten. Han hade avancerat till löjtnant innan han 1989 tog avsked och sadlade om och började studera på Polishögskolan i Solna. Mellan 1991 och 1996 arbetade han vid Stockholmspolisen. 1997 hade han försvunnit från yttre tjänst och 1999 hade han registrerat sin enskilda firma.

Säpo, alltså.

Mikael bet sig i underläppen. En strävsamt undersökande journalist kunde bli paranoid för mindre. Mikael drog slutsatsen att han stod under diskret övervakning men att denna var så klumpigt utförd att han faktiskt hade lagt märke till den.

Eller var den klumpig? Den enda orsaken till att han noterat bilen var den besynnerliga nummerskylten som av en slump betydde något för honom. Hade det inte varit för KAB skulle han inte bevärdigat bilen med en blick.

Under fredagen hade KAB lyst med sin frånvaro. Mikael var inte helt säker, men han trodde att han möjligen hade haft sällskap av en röd Audi den dagen, men han hade misslyckats med att se bilnumret. På lördagen hade dock Volvon varit tillbaka.

Exakt tjugo sekunder efter att Mikael Blomkvist hade lämnat Café Copacabana höjde Christer Malm sin digitala Nikon och tog en serie på tolv bilder från sin plats i skuggan på Café Rossos uteservering på andra sidan gatan. Han fotograferade de två män som kom ut från caféet strax efter Mikael och följde i hans kölvatten förbi Kvartersbion.

Den ene mannen var i obestämd yngre medelålder och hade blont hår. Den andre verkade något äldre med tunt rödblont hår och mörka solglasögon. Bägge var klädda i jeans och mörka skinnjackor.

De skildes vid den grå Volvon. Den äldre av männen öppnade bildörren medan den yngre följde efter Mikael Blomkvist till fots mot tunnelbanan.

Christer Malm sänkte kameran och suckade. Han hade ingen aning om varför Mikael tagit honom åt sidan och enträget bett honom promenera runt kvarteret vid Copacabana på söndagseftermiddagen för att undersöka om han kunde hitta en grå Volvo med det aktuella registreringsnumret. Han hade fått instruktionen att placera sig så att han kunde fotografera den person som enligt Mikael med stor sannolikhet skulle öppna bildörren strax efter tre. Samtidigt skulle han hålla ögonen öppna efter någon som eventuellt skuggade Mikael Blomkvist.

Det lät som upptakten till en typisk Blomkvistare. Christer Malm var aldrig riktigt säker på om Mikael Blomkvist var paranoid av naturen eller om han hade paranormala gåvor. Sedan händelserna i Gosseberga hade Mikael blivit extremt sluten och allmänt svår att kommunicera med. Detta var för all del inget ovanligt då Mikael arbetade på någon intrikat story – Christer hade upplevt exakt samma slutna besatthet och hemlighetsmakeri i samband med Wennerströmhistorien – men denna gång var det tydligare än någonsin.