Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Han är 52 och har en utomordentlig meritförteckning men också ett rykte om sig att vara en tvärvigg. Han är jude och rätt ortodox.”

”Och den här kvinnan … vem är hon?”

”Sonja Modig. Gift, 39 år, tvåbarnsmamma. Har gjort en rätt snabb karriär. Jag pratade med Peter Teleborian som beskrev henne som emotionell. Hon ifrågasatte hela tiden.”

”Okej.”

”Curt Svensson är en tuffing. 38 år. Kommer från Gängenheten i Söderort och uppmärksammades då han sköt ihjäl ett bus för ett par år sedan. Frikänd på alla punkter i utredningen. Det var förresten honom Bublanski skickade för att gripa Gunnar Björck.”

”Jag förstår. Håll dödsskjutningen i minne. Om det finns orsak att kasta tvivel över Bublanskis grupp så kan vi alltid lyfta fram honom som en olämplig polis. Jag antar att vi har kvar relevanta mediekontakter … Och den sista killen?”

”Jerker Holmberg. 55 år. Kommer från Norrland och är egentligen specialist på brottsplatsutredningar. Han hade erbjudande om kommissarieutbildning för ett par år sedan men sa nej. Han tycks trivas på sitt jobb.”

”Är någon av dem politiskt aktiv?”

”Nej. Holmbergs pappa var kommunalråd för centern på 1970-talet.”

”Hmm. Det verkar ju vara en beskedlig grupp. Ska vi förmoda att de är rätt sammansvetsade. Kan vi isolera dem på något sätt?”

”Det finns en femte polis som också är inblandad”, sa Nyström. ”Hans Faste, 47 år. Jag har snappat upp att det har utbrutit en kraftig schism mellan Faste och Bublanski. Det är så allvarligt att Faste sjukskrivit sig.”

”Vad vet vi om honom?”

”Jag får blandade reaktioner då jag frågar. Har en lång meritförteckning och inga riktiga anmärkningar i protokollet. Ett proffs. Men han är svår att ha att göra med. Och det verkar som om bråket med Bublanski handlar om Lisbeth Salander.”

”Hur?”

”Faste verkar ha snöat in på storyn om en lesbisk satanistliga som tidningarna skrivit om. Han gillar verkligen inte Salander och tycks ta det som en personlig förolämpning att hon existerar. Han står förmodligen bakom hälften av ryktena. Jag hörde från en tidigare kollega att han har svårt att samarbeta med kvinnor i allmänhet.”

”Intressant”, sa Gullberg. Han funderade en stund. ”Eftersom tidningarna redan har skrivit om en lesbisk liga kan det finnas orsak att spinna vidare på den tråden. Det bidrar ju inte precis till att stärka Salanders trovärdighet.

”Poliserna som läst Björcks utredning är alltså ett problem. Kan vi isolera dem på något sätt?” undrade Sandberg.

Wadensjöö tände en ny cigarill.

”Det är ju Ekström som är förundersökningsledare …”

”Men det är Bublanski som styr”, sa Nyström.

”Jo, men han kan inte gå emot administrativa beslut.” Wadensjöö såg fundersam ut. Han tittade på Gullberg. ”Du har större erfarenhet än jag, men hela den här historien har så många trådar och utlöpare … Det tycks mig som om det vore en klok sak att få bort Bublanski och Modig från Salander.”

”Det är bra, Wadensjöö”, sa Gullberg. ”Och det är exakt vad vi ska göra. Bublanski är spaningsledare i utredningen om mordet på Bjurman och det där paret i Enskede. Salander är inte längre aktuell i det sammanhanget. Nu handlar det om den här tysken Niedermann. Alltså får Bublanski och hans team fokusera på att jaga Niedermann.”

”Okej.”

”Salander är inte längre deras ärende. Sedan har vi utredningen om Nykvarn … det är ju tre äldre mord. Där finns en koppling till Niedermann. Utredningen ligger nu nere i Södertälje men bör slås ihop till en enda utredning. Alltså bör Bublanski ha händerna fulla ett tag. Vem vet … han kanske griper den här Niedermann.”

”Hmm.”

”Den här Faste … kan han förmås komma tillbaka i tjänst? Han låter som en lämplig person att utreda misstankarna mot Salander.”

”Jag förstår hur du tänker”, sa Wadensjöö. ”Det handlar alltså om att förmå Ekström att separera de två ärendena. Men det här förutsätter att vi kan kontrollera Ekström.”

”Det borde inte vara ett så stort problem”, sa Gullberg. Han sneglade på Nyström som nickade.

”Jag kan ta hand om Ekström”, sa Nyström. ”Jag gissar att han sitter och önskar att han aldrig hört talas om Zalachenko. Han lämnade ifrån sig Björcks rapport så fort Säk bad om det och har redan sagt att han naturligtvis kommer att hörsamma alla aspekter som har någon bäring på rikets säkerhet.”

”Vad tänker du göra?” undrade Wadensjöö misstänksamt.

”Låt mig bygga upp ett scenario”, sa Nyström. ”Jag antar att vi helt enkelt på ett fint sätt förklarar för honom vad han måste göra om han vill undvika att hans karriär får ett abrupt slut.”

”Det är den tredje biten som är det allvarliga problemet”, sa Gullberg. ”Polisen hittade inte Björcks utredning på egen hand … de fick den av en journalist. Och media är som ni alla förstår ett problem i det här sammanhanget. Millennium .”

Nyström slog upp sitt anteckningsblock.

”Mikael Blomkvist”, sa han.

Alla vid bordet hade hört talas om Wennerströmaffären och kände till namnet Mikael Blomkvist.

”Dag Svensson, journalisten som mördades, arbetade åt Millennium . Han höll på med en story om trafficking. Det var så han zoomade in på Zalachenko. Det var Mikael Blomkvist som hittade honom mördad. Dessutom känner han Lisbeth Salander och har trott på hennes oskuld hela tiden.”

”Hur fan kan han känna Zalachenkos dotter … det verkar vara en alltför stor slump.”

”Vi tror inte att det är en slump”, sa Wadensjöö. ”Vi tror att Salander på något sätt är länken mellan dem alla. Vi kan inte riktigt förklara hur, men det är det enda rimliga.”

Gullberg satt tyst och ritade några koncentriska ringar i sitt block. Till sist tittade han upp.

”Jag måste få fundera på det här en stund. Jag tar en promenad. Vi träffas igen om en timme.”

Gullbergs utflykt varade i nästan fyra timmar och inte i en timme som han begärt. Han promenerade bara i drygt tio minuter innan han hittade ett café som serverade en massa konstiga former av kaffe. Han beställde en vanlig slät kopp svart bryggmalet och satte sig vid ett hörnbord nära entrén. Han grubblade intensivt och försökte bena upp de olika aspekterna av problemet. Med jämna mellanrum antecknade han något enstaka minnesord i en kalender.

Efter halvannan timme hade en plan börjat ta form.

Det var ingen bra plan, men efter att han vridit och vänt på alla möjligheter insåg han att problemet fordrade drastiska åtgärder.

Som tur var fanns de mänskliga resurserna tillgängliga. Det var genomförbart.

Han reste sig och hittade en telefonkiosk och ringde Wadensjöö.

”Vi får skjuta upp mötet ett tag till”, hälsade han. ”Jag måste göra ett ärende. Kan vi återsamlas klockan fjorton noll noll?”

Därefter gick Gullberg ned till Stureplan och viftade på en taxi. Han hade egentligen inte råd med sådan lyx på sin magra statstjänstemannapension, men å andra sidan befann han sig i en ålder då han inte längre hade orsak att spara till några utsvävningar. Han angav en adress i Bromma.

När han så småningom hade blivit avsläppt på den adress han uppgett promenerade han ett kvarter söderut och ringde på dörren till ett mindre egnahem. En kvinna i 40-årsåldern öppnade.

”God dag. Jag söker Fredrik Clinton.”

”Vem får jag hälsa från?”

”En gammal kollega.”

Kvinnan nickade och visade in honom i vardagsrummet där Fredrik Clinton långsamt reste sig från en soffa. Han var bara 68 år men såg ut att vara väsentligt äldre. Diabetes och problem med kranskärl hade satt sina tydliga spår.