Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Systern var alltså din informatör?”

”Camilla Salander var livrädd för sin syster. I vilket fall väckte Lisbeth Salander uppmärksamhet på andra håll också. Hon hade flera gräl med folk från socialnämnden och vi gjorde bedömningen att hon fortfarande utgjorde ett hot mot Zalachenkos anonymitet. Sedan skedde den där incidenten i tunnelbanan.”

”Hon angrep en pedofil …”

”Just. Hon var uppenbarligen våldsbenägen och psykiskt störd. Vi tyckte att det skulle vara lugnast för alla parter om hon försvann in på något vårdhem igen och tog så att säga tillfället i akt. Det var Fredrik Clinton och von Rottinger som agerade. De anlitade Peter Teleborian igen och drev en strid genom ombud i tingsrätten för att åter få henne institutionaliserad. Holger Palmgren var Salanders ombud och mot alla odds valde domstolen att gå på hans linje – mot att hon ställdes under förvaltarskap.”

”Men hur blev Bjurman inblandad?”

”Palmgren fick en stroke hösten 2002. Salander är fortfarande ett ärende som vi flaggar bevakning på då hon dyker upp i något dataregister, och jag såg till att Bjurman blev hennes nye förvaltare. Notera – han hade ingen aning om att hon var Zalachenkos dotter. Avsikten var helt enkelt att om hon började dilla om Zalachenko så skulle han reagera och slå larm.”

”Bjurman var en idiot. Han skulle aldrig ha haft något med Zalachenko att göra och än mindre med hans dotter.” Gullberg tittade på Wadensjöö. ”Det var ett allvarligt misstag.”

”Jag vet”, sa Wadensjöö. ”Men det kändes helt rätt då och jag kunde ju inte drömma om …”

”Var finns systern i dag? Camilla Salander?”

”Vi vet inte. När hon var 19 år packade hon en väska och lämnade fosterfamiljen. Vi har inte hört ett ljud från henne sedan dess. Hon är försvunnen.”

”Okej, fortsätt …”

”Jag har en källa inom den öppna polisen som har pratat med åklagare Richard Ekström”, sa Sandberg. ”Han som håller i utredningen, kriminalinspektör Bublanski, tror att Bjurman våldtog Salander.”

Gullberg betraktade Sandberg med oförställd häpnad. Sedan strök han sig eftertänksamt över hakan.

”Våldtog?” sa han.

”Bjurman hade en tatuering tvärs över magen med texten ’Jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman’.”

Sandberg lade en färgbild från obduktionen på bordet. Gullberg betraktade storögt Bjurmans mage.

”Och den skulle alltså Zalachenkos dotter ha gett honom?”

”Det är svårt att förklara situationen annars. Men hon är uppenbarligen inte ofarlig. Hon spöade skiten ur de två huliganerna från Svavelsjö MC.”

”Zalachenkos dotter”, upprepade Gullberg. Han vände sig till Wadensjöö. ”Vet du vad, jag tycker att du ska ta och rekrytera henne.”

Wadensjöö såg så häpen ut att Gullberg var tvungen att tillägga att han skämtade.

”Okej. Låt oss ha det som arbetshypotes att Bjurman våldtog henne och att hon hämnades. Vad mer?”

”Den ende som kan svara på exakt vad som hände är förstås Bjurman själv och det blir lite svårt eftersom han är död. Men saken är alltså den att han inte borde ha haft en aning om att hon var Zalachenkos dotter, det framgår ju inte i något offentligt register. Men någonstans under resans gång upptäckte Bjurman kopplingen.”

”Men för helvete, Wadensjöö, hon kände ju till vem som var hennes pappa och kunde ha berättat det för Bjurman när som helst.”

”Jag vet. Vi … jag tänkte helt enkelt snett i det ärendet.”

”Det är oförlåtligt inkompetent”, sa Gullberg.

”Jag vet. Och jag har sparkat mig själv i ändan ett dussin gånger. Men Bjurman var en av de få som kände till Zalachenkos existens och min tanke var att det var bättre om han upptäckte att hon var Zalachenkos dotter än att en helt okänd förvaltare gjorde samma upptäckt. Hon kunde ju i praktiken ha berättat det för vem som helst.”

Gullberg drog sig i örsnibben.

”Nåja … fortsätt.”

”Allt är hypoteser”, sa Georg Nyström milt. ”Men vår gissning är att Bjurman förgrep sig på Salander och att hon slog tillbaka och ordnade den där …” Han pekade på tatueringen på obduktionsbilden.

”Sin pappas dotter”, sa Gullberg. Han hade ett stänk av beundran i rösten.

”Med resultatet att Bjurman tog kontakt med Zalachenko för att hantera dottern. Zalachenko har ju som bekant orsak att hata Lisbeth Salander mer än de flesta. Och Zalachenko lade i sin tur ut ärendet på entreprenad hos Svavelsjö MC och den här Niedermann som han umgås med.”

”Men hur fick Bjurman kontakt …” Gullberg tystnade. Svaret var uppenbart.

”Björck”, sa Wadensjöö. ”Den enda förklaringen till hur Bjurman kunde hitta Zalachenko är att Björck gav honom den informationen.”

”Helvete”, sa Gullberg.

Lisbeth Salander kände ett växande obehag förenat med stark irritation. På morgonen hade två sköterskor kommit och bäddat om åt henne. De hade omedelbart hittat blyertspennan.

”Hoppsan. Hur har den hamnat här”, sa en av sköterskorna och stoppade pennan i sin ficka medan Lisbeth betraktade henne med mord i blicken.

Lisbeth var åter vapenlös och dessutom så kraftlös att hon inte orkade protestera.

Hon hade tillbringat helgen med att må dåligt. Hon hade en fruktansvärd huvudvärk och fick kraftigt smärtstillande medel. Hon hade en dov smärta i skuldran som plötsligt kunde skära som en kniv då hon rörde sig oförsiktigt eller flyttade kroppsvikten. Hon låg på rygg och med stödkrage runt nacken. Stödkragen skulle sitta kvar i ytterligare några dygn till dess att såret i huvudet hade börjat läka. Under söndagen hade hon feber uppgående till som mest 38,7 grader. Doktor Helena Endrin konstaterade att hon hade en infektion i kroppen. Hon var med andra ord inte frisk. Vilket Lisbeth inte behövde en termometer för att räkna ut.

Hon konstaterade att hon återigen låg fjättrad i en statlig bädd, även om det denna gång saknades en sele som höll henne på plats. Vilket hade varit överflödigt. Hon orkade inte ens sätta sig upp, än mindre dra iväg på någon utflykt.

Vid lunchtid på måndagen fick hon besök av doktor Anders Jonasson. Han såg bekant ut.

”Hej. Kommer du ihåg mig?”

Hon skakade på huvudet.

”Du var rätt omtöcknad, men det var jag som väckte dig efter operationen. Och det var jag som opererade dig. Jag ville bara höra hur du mår och om allting är bra.”

Lisbeth Salander betraktade honom med stora ögon. Att allting inte var bra borde vara uppenbart.

”Jag hörde att du tog av dig nackstödet i natt.”

Hon nickade.

”Vi hade ju inte satt på kragen för skojs skull utan för att du skulle hålla huvudet i stillhet medan läkningsprocessen kom igång.”

Han betraktade den tystlåtna flickan.

”Okej”, sa han slutligen. ”Jag ville bara titta till dig.”

Han var framme vid dörren då han hörde hennes röst.

”Jonasson, var det va?”

Han vände sig om och log häpet mot henne.

”Det stämmer. Om du kommer ihåg mitt namn så måste du ha varit mer alert än jag trodde.”

”Och det var du som opererade ut kulan?”

”Det stämmer.”

”Kan du berätta för mig hur jag mår? Jag får inget vettigt svar från någon.”

Han gick tillbaka till hennes säng och såg henne i ögonen.

”Du har haft tur. Du blev skjuten i huvudet men tycks inte ha skadat något vitalt område. Den risk du löper just nu är att du får blödningar i hjärnan. Det är därför vi vill att du ska hålla dig i stillhet. Du har en infektion i kroppen. I det fallet tycks det vara såret i skuldran som är boven i dramat. Det är möjligt att vi måste operera på nytt om vi inte kan häva infektionen med antibiotika. Du kommer att ha en smärtsam tid framför dig medan läkningsprocessen pågår. Men som det ser ut nu har jag gott hopp om att du kommer att bli helt återställd.”