Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Gullberg suckade. Zalachenkogruppen hade fått rollen som städpatrull. Det gick inte att förneka. Zalachenko visste att han kunde ta sig friheter och att de snällt skulle reda ut problemen efter honom. Och när det gällde Agneta Sofia Salander utnyttjade han dessa möjligheter bortom bristningsgränsen.

Det saknades inte varningar. Då Lisbeth Salander nyss hade fyllt tolv år hade hon knivhuggit Zalachenko. Skadorna var inte allvarliga men han fördes till S:t Görans sjukhus och Zalachenkogruppen var tvungna att utföra ett omfattande städarbete. Den gången hade Gullberg haft ett Mycket Allvarligt Samtal med Zalachenko. Han hade gjort fullständigt klart att Zalachenko aldrig någonsin fick ta kontakt med familjen Salander igen, och Zalachenko hade lovat. Han hade hållit löftet i mer än ett halvår innan han åkte hem till Agneta Sofia Salander och misshandlade henne så grovt att hon hamnade på vårdhem resten av livet.

Att Lisbeth Salander var en mordlysten psykopat som skulle tillverka en brandbomb var dock något som Gullberg inte hade kunnat föreställa sig. Den dagen hade varit ett kaos. En labyrint av utredningar hägrade och hela Operation Zalachenko – rentav hela Sektionen – hade hängt på en mycket skör tråd. Om Lisbeth Salander pratade så riskerade Zalachenko att avslöjas. Om Zalachenko avslöjades så skulle dels en rad operationer i Europa under de gångna femton åren riskera att haverera, dels skulle Sektionen riskera att utsättas för en offentlig granskning. Vilket till varje pris måste förhindras.

Gullberg var orolig. En offentlig granskning skulle få IB-affären att framstå som en dokusåpa. Om Sektionens arkiv öppnades skulle en rad omständigheter som inte var helt förenliga med konstitutionen blottläggas, för att inte tala om deras mångåriga övervakning av Palme och andra kända socialdemokrater. Det var ett känsligt ämne bara några år efter Palmemordet. Det skulle ha resulterat i brottsutredningar mot Gullberg och flera andra anställda inom Sektionen. Än värre – galna journalister skulle utan minsta tvekan lansera teorin att Sektionen låg bakom Palmemordet, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare en labyrint av avslöjanden och anklagelser. Det värsta var att Säkerhetspolisens ledning hade förändrats så kraftigt att inte ens högsta chefen för RPS/Säk kände till Sektionens existens. Alla kontakter med RPS/Säk stannade det året på den nye biträdande kanslichefens bord, och denne var sedan tio år fast medlem i Sektionen.

Det hade rått en stämning av panik och ångest bland medarbetarna i Zalachenkogruppen. Det var faktiskt Gunnar Björck som kommit med lösningen i form av en psykiatriker vid namn Peter Teleborian.

Teleborian hade knutits till RPS/Säk:s avdelning för kontraspionage i ett helt annat ärende, nämligen för att fungera som konsult i samband med att kontraspionaget granskade en misstänkt industrispion. Det hade funnits skäl att i ett känsligt skede i utredningen försöka avgöra hur personen ifråga skulle agera i händelse av att han utsattes för stress. Teleborian var en ung lovande psykiatriker som inte talade mumbo jumbo utan som kom med konkreta och handfasta råd. Dessa råd ledde till att Säk kunde avstyra ett självmord och att spionen i fråga kunde vändas till en dubbelagent som skickade desinformation till sina uppdragsgivare.

Efter Salanders attack mot Zalachenko hade Björck försiktigt knutit Teleborian som extraordinär konsult till Sektionen. Och nu behövdes han mer än någonsin.

Lösningen på problemet hade ju varit så enkel. Karl Axel Bodin kunde försvinna in i rehabiliteringsvården. Agneta Sofia Salander försvann in på långvården, obotligt hjärnskadad. Alla polisiära utredningar samlades på RPS/Säk och överfördes via biträdande kanslichefen till Sektionen.

Peter Teleborian hade nyligen fått en tjänst som biträdande överläkare på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Allt som behövdes var en rättspsykiatrisk utredning som Björck och Teleborian författade tillsammans och därefter ett kort och inte särskilt kontroversiellt beslut i en tingsrätt. Det handlade bara om hur allt presenterades. Konstitutionen hade inget med saken att göra. Det handlade trots allt om rikets säkerhet. Det måste folk förstå.

Och att Lisbeth Salander var sinnessjuk var ju uppenbart. Några år på en sluten psykiatrisk anstalt skulle säkert bara göra henne gott. Gullberg hade nickat och gett klartecken till operationen.

Alla pusselbitar hade fallit på plats och det hade skett i en tid då Zalachenkogruppen i vilket fall var på väg att upplösas. Sovjetunionen hade upphört att existera och Zalachenkos storhetstid var definitivt en del av det förflutna. Han hade ett bäst före-datum som med marginal redan passerats.

Zalachenkogruppen hade istället utverkat ett generöst avgångsvederlag ur en av Säkerhetspolisens fonder. De hade gett honom bästa tänkbara rehabiliteringsvård och med en suck av lättnad ett halvår senare kört Karl Axel Bodin till Arlanda och gett honom en enkelbiljett till Spanien. De hade gjort klart för honom att från det ögonblicket gick Zalachenko och Sektionen skilda vägar. Det hade varit ett av Gullbergs allra sista ärenden. En vecka senare gick han med ålderns rätt i pension och överlät sin plats till tronföljaren Fredrik Clinton. Gullberg anlitades endast som konsult och rådgivare i känsliga frågor. Han hade stannat i Stockholm i ytterligare tre år och nästan dagligen arbetat på Sektionen, men uppdragen blev färre och han avvecklade långsamt sig själv. Han hade återvänt till sin hemstad Laholm och gjort en del arbeten på distans. De första åren hade han regelbundet rest till Stockholm, men även dessa resor blev mer och mer sällsynta.

Han hade slutat tänka på Zalachenko. Ända till den morgon han vaknade och hittade Zalachenkos dotter på varenda löpsedel, misstänkt för trippelmord.

Gullberg hade följt nyhetsrapporteringen med en känsla av förvirring. Han begrep mycket väl att det knappast var någon slump att Salander hade haft Bjurman som övervakare, men han kunde inte se någon omedelbar fara för att den gamla Zalachenkohistorien skulle komma upp till ytan. Salander var sinnessjuk. Att hon iscensatt en mordorgie förvånade honom inte. Däremot hade han inte ens reflekterat över att Zalachenko kunde ha en koppling till spelet förrän han satt på morgonnyheterna och fått händelserna i Gosseberga serverade. Det var då han hade börjat ringa samtal och slutligen löst en tågbiljett till Stockholm.

Sektionen stod inför sin allra värsta kris sedan den dag han grundat organisationen. Allt hotade att rämna.

Zalachenko släpade sig till toaletten och urinerade. Sedan Sahlgrenska sjukhuset hade försett honom med kryckor kunde han röra sig. Han hade ägnat söndagen och måndagen åt korta träningspass. Han hade fortfarande djävulskt ont i käken och kunde endast inta flytande föda, men han kunde nu resa sig upp och gå kortare sträckor.

Han var van vid kryckor efter att ha levt med en protes i snart femton år. Han övade sig i konsten att förflytta sig ljudlöst med kryckorna och vandrade fram och tillbaka i rummet. Varje gång hans högerfot nuddade i golvet sköt en intensiv smärta genom benet.

Han bet ihop tänderna. Han tänkte på att Lisbeth Salander befann sig i ett rum i hans omedelbara närhet. Det hade tagit honom hela dagen att lista ut att hon befann sig två dörrar till höger om hans rum.

Vid två på natten, tio minuter efter nattsköterskans senaste besök, var allt tyst och stilla. Zalachenko reste sig mödosamt och famlade efter sina kryckor. Han gick bort till dörren och lyssnade men kunde inte höra något. Han sköt upp dörren och gick ut i korridoren. Han hörde svag musik från sköterskeexpeditionen. Han förflyttade sig ända bort till utgången i slutet av korridoren och sköt upp dörren och spanade ut i trapphuset. Där fanns hissar. Han gick tillbaka genom korridoren. Då han passerade Lisbeth Salanders rum stannade han och vilade mot kryckorna i en halv minut.