Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Fälldin hade dock insisterat på att ytterligare en person i hans kansli, en handplockad statssekreterare, skulle informeras och fungera som kontaktperson i ärenden som rörde avhopparen. Med detta lät sig Gullberg nöja. Han skulle inte ha några problem att hantera en statssekreterare.

Chefen för RPS/Säk var nöjd. Zalachenkoärendet var nu konstitutionellt säkrat, vilket i detta fall innebar att chefen hade ryggen fri. Gullberg var också nöjd. Han hade lyckats skapa en karantän som innebar att han kontrollerade informationsflödet. Han, ensam, kontrollerade Zalachenko.

När Gullberg återkom till sitt tjänsterum på Östermalm satte han sig vid sitt skrivbord och upprättade för hand en lista över de personer som hade kunskap om Zalachenko. Listan bestod av honom själv, Gunnar Björck, den operative chefen på Sektionen Hans von Rottinger, biträdande chefen Fredrik Clinton, Sektionens sekreterare Eleanor Badenbrink samt två medarbetare som hade till uppgift att sammanställa och fortlöpande analysera den underrättelseinformation som Zalachenko kunde bidra med. Sammanlagt sju personer som under de kommande åren skulle utgöra en särskild Sektion inom Sektionen. Han tänkte på dem som Inre Gruppen.

Utanför Sektionen var kunskapen känd av chefen för RPS/Säk, biträdande chefen och kanslichefen. Därutöver var statsministern och en statssekreterare informerade. Sammanlagt tolv personer. Aldrig tidigare hade en hemlighet av denna dignitet varit känd av en så utvald skara.

Därefter mulnade Gullberg. Hemligheten var också känd av en trettonde person. Björck hade haft sällskap av juristen Nils Bjurman. Att göra Bjurman till medarbetare i Sektionen var uteslutet. Bjurman var inte en riktig säkerhetspolis – han var snart sagt inte mer än praktikant på RPS/Säk – och han förfogade inte över den kunskap och kompetens som erfordrades. Gullberg övervägde olika alternativ men valde därefter att försiktigt lotsa ut Bjurman ur historien. Han hotade med livstids fängelse för landsförräderi om Bjurman andades så mycket som en stavelse om Zalachenko, han använde mutor i form av löften om framtida uppdrag och slutligen smicker som ökade Bjurmans egen känsla av betydelse. Han såg till att Bjurman fick anställning på en välrenommerad advokatbyrå och därefter att han fick en ström av uppdrag som höll honom sysselsatt. Det enda problemet var att Bjurman var så medioker att han faktiskt inte förmådde utnyttja sina möjligheter. Han lämnade advokatbyrån efter tio år och öppnade egen praktik, vilken så småningom blev ett advokatkontor med en anställd vid Odenplan.

Under de kommande åren höll Gullberg Bjurman under diskret men ständig övervakning. Det var först i slutet av 1980-talet han släppte bevakningen av Bjurman, då Sovjetunionen var på väg att falla och Zalachenko inte längre var ett prioriterat ärende.

För sektionen hade Zalachenko först varit ett löfte om ett genombrott i gåtan Palme, ett ärende som ständigt sysselsatte Gullberg. Palme hade följaktligen varit ett av de första ämnen Gullberg ventilerat i den långa debriefingen.

Förhoppningarna hade dock snart grusats eftersom Zalachenko aldrig hade opererat i Sverige och inte hade någon riktig kunskap om landet. Däremot hade Zalachenko hört rykten om en ”Röd springare”, en högt uppsatt svensk eller möjligen skandinavisk politiker som arbetade för KGB.

Gullberg upprättade en lista av namn som fogades till Palme. Där fanns Carl Lidbom, Pierre Schori, Sten Andersson, Marita Ulvskog och ytterligare ett antal personer. I resten av sitt liv skulle Gullberg gång på gång återkomma till den listan och alltid bli svaret skyldig.

Gullberg var plötsligt en spelare bland de stora pojkarna. Han hälsades med respekt i den exklusiva klubb av utvalda krigare som alla kände varandra och där kontakterna gick via personlig vänskap och förtroende – inte genom officiella kanaler och byråkratiska regler. Han fick träffa självaste James Jesus Angleton och han fick dricka whisky på en diskret klubb i London med chefen för MI-6. Han blev en av de stora.

Yrkets baksida var att han aldrig skulle kunna berätta om sina framgångar, inte ens i postuma memoarer. Och ständigt närvarande fanns rädslan att Fienden skulle notera hans resor och att han skulle få ögonen på sig – att han själv ofrivilligt skulle leda ryssarna till Zalachenko.

I det avseendet var Zalachenko sin egen värste fiende.

Under det första året hade Zalachenko varit bosatt i en anonym lägenhet som ägdes av Sektionen. Han existerade inte i något register eller i någon offentlig handling, och inom Zalachenkogruppen hade de trott att de hade gott om tid innan de måste planera hans framtid. Först våren 1978 fick han ett pass i namnet Karl Axel Bodin och en mödosamt skapad legend – en fiktiv men verifierbar bakgrund i svenska register.

Då var det redan för sent. Zalachenko hade gått ut och knullat den där jävla horan Agneta Sofia Salander, född Sjölander, och han hade obekymrat presenterat sig under sitt verkliga namn – Zalachenko. Gullberg ansåg att det inte stod riktigt rätt till i huvudet på Zalachenko. Han misstänkte att den ryske avhopparen snarast ville bli avslöjad. Det var som om han behövde en estrad. Det var svårt att annars förklara hur han kunde vara så in i helvete korkad.

Det var horor, det var perioder av överdrivet alkoholbruk och det var incidenter av våld och bråk med krogvakter och andra. Vid tre tillfällen greps Zalachenko av svensk polis för fylleri och vid två tillfällen i samband med krogbråk. Och varje gång fick Sektionen diskret gripa in och kvittera ut honom och se till att papper försvann och att diarier ändrades. Gullberg satte Gunnar Björck som överrock. Björcks jobb bestod i att nästan dygnet runt dadda avhopparen. Det var svårt, men det fanns inga alternativ.

Allt hade kunnat gå bra. I början av 1980-talet hade Zalachenko lugnat sig och börjat anpassa sig. Men han gav aldrig upp horan Salander – och än värre, han hade blivit pappa till Camilla och Lisbeth Salander.

Lisbeth Salander.

Gullberg uttalade namnet med en känsla av obehag.

Redan när flickorna var i 9–10-årsåldern hade Gullberg haft en känsla i maggropen om Lisbeth Salander. Att hon inte var normal behövde han inte vara psykiatriker för att begripa. Gunnar Björck hade rapporterat att hon var trotsig, våldsam och aggressiv mot Zalachenko och att hon dessutom inte verkade vara det minsta rädd för honom. Hon sa sällan något, men hon markerade på tusen andra sätt sitt missnöje med sakernas tillstånd. Hon var ett problem i vardande, men exakt hur gigantiskt detta problem skulle bli kunde inte Gullberg föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det han fruktade mest var att situationen i familjen Salander skulle leda till en social utredning som skulle fokusera på Zalachenko. Gång på gång vädjade han till Zalachenko att bryta med familjen och försvinna ur deras närhet. Zalachenko lovade men bröt alltid sitt löfte. Han hade andra horor. Han hade gott om horor. Men efter några månader var han alltid tillbaka hos Agneta Sofia Salander.

Förbannade Zalachenko. En spion som lät kuken styra sitt känsloliv var naturligtvis ingen bra spion. Men det var som om Zalachenko stod över alla normala regler, eller åtminstone ansåg att han stod över reglerna. Om han åtminstone hade kunnat dra över horan utan att nödvändigtvis också behöva puckla på henne varenda gång de träffades så hade det väl varit en sak, men som saken nu utvecklades så utövade Zalachenko upprepad grov misshandel av sin flickvän. Han tycktes till och med ta det som en roande utmaning mot sina övervakare i Zalachenkogruppen att spöa henne bara för att retas och se dem våndas.

Att Zalachenko var en sjuk jävel hyste Gullberg inga tvivel om, men han befann sig inte i den situationen att han kunde välja och vraka bland avhoppade GRU-agenter. Han hade bara en enda avhoppare, och han var dessutom medveten om sin betydelse för Gullberg.