Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Så fort han kommit upp på rummet uppsökte han toaletten. Han hade kommit till den ålder då han var tvungen att uppsöka toaletten titt som tätt. Det var flera år sedan han sovit en hel natt utan att vakna och behöva gå upp och kissa.

Efter toalettbesöket tog han av sig hatten, en smalbrättad mörkgrön engelsk filthatt, och lossade på slipsknuten. Han var 184 centimeter lång och vägde sextioåtta kilo, vilket innebar att han var mager och spensligt byggd. Han var klädd i en pepitarutig kavaj och mörkgrå byxor. Han öppnade den bruna portföljen och packade upp två skjortor, en reservslips och underkläder, vilka han placerade i byrån på rummet. Därefter hängde han upp ytterrocken och kavajen på hängaren i skåpet bakom rumsdörren.

Det var för tidigt för att gå och lägga sig. Det var för sent för att han skulle orka ge sig ut på någon kvällspromenad, en sysselsättning som han i vilket fall inte skulle finna trivsam. Han satte sig i den obligatoriska stolen på hotellrummet och tittade sig omkring. Han knäppte på TV:n men vred ned volymen så att han inte behövde höra ljud. Han funderade på att ringa till receptionen och beställa kaffe men beslutade sig för att det var för sent. Istället öppnade han barskåpet och hällde upp en miniatyrflaska Johnny Walker med några droppar vatten. Han öppnade kvällstidningarna och läste noga allt som skrivits under dagen om jakten på Ronald Niedermann och fallet Lisbeth Salander. Efter en stund plockade han fram ett anteckningsblock med skinnpärm och gjorde några minnesanteckningar.

Före detta byrådirektören vid Säkerhetspolisen Evert Gullberg var 78 år gammal och hade officiellt varit pensionär i fjorton år. Men så är det med gamla spioner. De dör aldrig, de glider bara in i skuggorna.

Strax efter krigsslutet, då Gullberg var 19 år, hade han sökt sig till en karriär i flottan. Han gjorde sin militärtjänst som befälselev och blev därefter antagen till officersutbildning. Men istället för en traditionell placering till sjöss, som han hade förväntat sig, placerades han i Karlskrona som signalspanare vid flottans underrättelsetjänst. Han hade inga svårigheter att förstå behovet av signalspaning, som alltså handlade om att lista ut vad som pågick på andra sidan Östersjön. Däremot uppfattade han arbetet som långtråkigt och ointressant. Genom försvarets tolkskola fick han dock lära sig ryska och polska. Dessa språkkunskaper var en av anledningarna till att han 1950 rekryterades till Säkerhetspolisen. Det var på den tid då den oklanderligt korrekte Georg Thulin basade över statspolisens tredje rotel. Då han började uppgick hemliga polisens sammanlagda budget till 2,7 miljoner kronor och den totala personalstyrkan var noga räknat nittiosex personer.

När Evert Gullberg formellt gick i pension 1992 uppgick Säkerhetspolisens budget till lite mer än 350 miljoner kronor, och han visste inte hur många anställda Firman hade.

Gullberg hade tillbringat sitt liv i hans majestäts hemliga tjänst, eller möjligen i det socialdemokratiska folkhemmets hemliga tjänst. Vilket var ironiskt eftersom han troget val efter val alltid hade röstat på moderaterna, förutom år 1991 då han medvetet röstade mot moderaterna eftersom han ansåg att Carl Bildt var en realpolitisk katastrof. Det året hade han istället modlöst röstat på Ingvar Carlsson. Åren med Sveriges bästa regering hade också besannat hans värsta farhågor. Moderatregeringen hade tillträtt i en tid då Sovjetunionen kollapsat, och enligt hans mening hade knappast någon regim varit sämre rustad att möta och fånga upp de nya politiska möjligheter inom spionagets konst som framträdde i Österled. Bildtregeringen hade tvärtom av ekonomiska skäl skurit ned Sovjetbyrån och istället satsat på internationellt tjafs i Bosnien och Serbien – precis som om Serbien någonsin skulle hota Sverige. Resultatet blev att möjligheten att långsiktigt plantera informatörer i Moskva hade gått om intet, och den dag klimatet än en gång skulle hårdna – vilket enligt Gullberg var ofrånkomligt – så skulle återigen orimliga politiska krav ställas på Säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten, precis som om de kunde trolla fram agenter efter behov.

Gullberg hade börjat sin karriär på ryssbyrån på statspolisens tredje rotel och efter två år bakom ett skrivbord hade han gjort sina första trevande fältstudier som flygattaché med kaptens rang vid svenska ambassaden i Moskva 1952–1953. Märkligt nog följde han en annan känd spion i fotspåren. Några år tidigare hade hans post varit besatt av den inte helt obekante flygofficeren överste Stig Wennerström.

Tillbaka i Sverige hade Gullberg arbetat för kontraspionaget och tio år senare var han en av de yngre säkerhetspoliserna som under den operative chefen Otto Danielsson grep Wennerström och förde honom till ett livstidsstraff på Långholmen.

När hemliga polisen omorganiserades under Per Gunnar Vinge 1964 och blev Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, RPS/Säk, hade personalökningen inletts. Då hade Gullberg arbetat på Säkerhetspolisen i fjorton år och blivit en av de betrodda veteranerna.

Gullberg hade aldrig någonsin använt beteckningen Säpo om Säkerhetspolisen. Han använde uttrycket RPS/Säk i formella sammanhang och enbart Säk i informella sammanhang. Bland kollegor kunde han också referera till verksamheten som Företaget eller Firman eller rätt och slätt Avdelningen – men aldrig någonsin som Säpo. Orsaken var enkel. Firmans viktigaste uppgift var under många år så kallad personalkontroll, det vill säga undersökningar och registrering av svenska medborgare som kunde misstänkas hysa kommunistiska och landsförrädiska åsikter. På Firman användes begreppen kommunist och landsförrädare synonymt. Det sedermera vedertagna begreppet Säpo var faktiskt något som den potentiellt landsförrädiska kommunisttidningen Clarté hade myntat som ett skällsord för polisens kommunistjägare. Och följaktligen använde varken Gullberg eller någon annan veteran uttrycket Säpo. Han kunde för sitt liv inte begripa varför hans forne chef P.G. Vinge hade döpt sina memoarer till just Säpochef 1962–70 .

Det var omorganiseringen 1964 som kom att avgöra Gullbergs framtida karriär.

RPS/Säk innebar att hemliga statspolisen förvandlades till vad som i promemoriorna från justitiedepartementet beskrevs som en modern polisorganisation. Detta innebar nyanställningar. Det ständiga behovet av ny personal innebar oändliga inkörningsproblem, vilket i en expanderande organisation innebar att Fienden fick dramatiskt förbättrade möjligheter att placera agenter inom avdelningen. Detta innebar i sin tur att den interna säkerhetskontrollen måste skärpas – hemliga polisen kunde inte längre vara en intern klubb bestående av före detta officerare där alla kände alla och där den vanligaste meriten vid nyrekrytering var att fadern var officer.

1963 hade Gullberg överförts från kontraspionaget till personalkontrollen, vilken fått ökad betydelse i kölvattnet av avslöjandet av Stig Wennerström. Under den tiden lades grunden till det åsiktsregister som mot 1960-talets slut omfattade drygt 300 000 svenska medborgare med olämpliga politiska sympatier. Men personalkontrollen av svenska medborgare i allmänhet var en sak – frågan var hur säkerhetskontrollen på RPS/Säk egentligen skulle utformas.

Wennerström hade utlöst en lavin av interna bryderier hos hemliga statspolisen. Om en överste på Försvarsstaben kunde arbeta för ryssarna – han var dessutom regeringens rådgivare i ärenden som rörde kärnvapen och säkerhetspolitik – kunde man då vara säker på att ryssarna inte hade en lika centralt placerad agent inom Säkerhetspolisen? Vem skulle garantera att chefer och mellanchefer på Firman inte egentligen arbetade för ryssarna. Kort sagt – vem skulle spionera på spionerna?