Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Apropå det, jag skulle väldigt gärna vilja läsa den famösa utredningen”, sa Jerker Holmberg.

Bublanski mulnade.

”Ekström lade beslag på den i fredags och då jag bad att få tillbaka den så sa han att han skulle göra en kopia, vilket han dock aldrig gjorde. Istället ringde han tillbaka och sa att han hade pratat med Riksåklagaren och att det föreligger ett problem. Enligt RÅ innebär hemligstämpeln att utredningen inte får spridas och inte kopieras. Riksåklagaren har begärt in alla kopior till dess att saken är utredd. Det innebar att Sonja fick buda in den kopia hon hade.”

”Så vi har inte utredningen längre?”

”Nej.”

”Fan”, sa Holmberg. ”Det här känns inte bra.”

”Nej”, sa Bublanski. ”Men framför allt innebär det att någon agerar emot oss och dessutom agerar väldigt snabbt och effektivt. Utredningen var ju det som äntligen satte oss på rätt spår.”

”Och då måste vi avgöra vem som agerar mot oss”, sa Holmberg.

”Ett ögonblick”, sa Sonja Modig. ”Vi har Peter Teleborian också. Han har bidragit till vår egen utredning genom att profilera Lisbeth Salander.”

”Just det”, sa Bublanski med mörkare röst. ”Och vad sa han?”

”Han var väldigt orolig för hennes säkerhet och ville henne väl. Men när allt snack var över sa han att hon var livsfarlig och potentiellt skulle göra motstånd. Vi har baserat en hel del av vårt tänk på det han sa.”

”Och han jagade också upp Hans Faste en hel del”, sa Holmberg. ”Har vi hört något från Faste förresten?”

”Han har tagit ledigt”, svarade Bublanski kort. ”Frågan är nu hur vi går vidare.”

De ägnade de kommande två timmarna åt att diskutera möjligheter. Det enda praktiska beslut som fattades var att Sonja Modig skulle återvända till Göteborg nästkommande dag för att höra om Lisbeth Salander hade något att säga. När de slutligen bröt upp gjorde Sonja Modig och Curt Svensson sällskap ned till garaget.

”Jag kom bara att tänka på …” Curt Svensson hejdade sig.

”Ja?” undrade Modig.

”Det var bara det att när vi pratade med Teleborian så var du den enda i gruppen som ställde frågor och kom med invändningar.”

”Jaha.”

”Ja … alltså. Bra instinkt”, sa han.

Curt Svensson var inte känd för att sprida beröm omkring sig och det var definitivt första gången han sagt något positivt eller uppmuntrande till Sonja Modig. Han lämnade henne häpen vid hennes bil.

Mikael Blomkvist hade tillbringat lördagsnatten i säng med Erika Berger. De hade inte ägnat sig åt sex utan bara legat och pratat. En väsentlig del av samtalet hade gått åt till att reda ut detaljerna i Zalachenkohistorien. Sådant var förtroendet mellan Mikael och Erika att han inte för en sekund lät sig hejdas av att Erika skulle börja på en konkurrerande tidning. Och Erika själv hade inte minsta avsikt att sno historien. Det var Millennium s scoop och möjligen kände hon en viss frustration över att inte kunna vara redaktör för det numret. Det skulle ha varit ett nöjsamt sätt att avsluta åren på Millennium .

De talade även om framtiden och vad den nya situationen skulle innebära. Erika var fast besluten att behålla sitt delägarskap i Millennium och kvarstå i styrelsen. Däremot insåg de båda att hon självklart inte kunde ha någon insyn i det löpande redaktionella arbetet.

”Ge mig några år på draken … vem vet. Jag kanske återkommer till Millennium bortåt pensionen”, sa hon.

Och de diskuterade sitt eget komplicerade förhållande till varandra. De var överens om att i praktiken skulle inget förändras mer än att de naturligtvis inte skulle träffas fullt så ofta i fortsättningen. Det skulle bli som på 1980-talet innan Millennium hade startat och då de fortfarande hade skilda arbetsplatser.

”Vi får väl helt enkelt börja boka tid”, konstaterade Erika med ett svagt leende.

på söndagsmorgonen tog de ett hastigt avsked innan Erika åkte hem till sin man Greger Backman.

”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Erika. ”Men jag känner igen alla tecken på att du är mitt inne i en story och att allt annat kommer i andra hand. Vet du om att du beter dig som en psykopat då du jobbar.”

Mikael log och gav henne en kram.

När hon hade gått ägnade han morgonen åt att ringa Sahlgrenska sjukhuset och försöka få ett besked om Lisbeth Salanders tillstånd. Ingen ville berätta något för honom, och till sist ringde han kriminalinspektör Marcus Erlander som förbarmade sig och förklarade att Lisbeths tillstånd efter omständigheterna var gott och att läkarna var försiktigt optimistiska. Han frågade om han fick besöka henne. Erlander svarade att Lisbeth Salander var häktad på åklagarbeslut och att hon inte fick ta emot besök, men att frågan ännu var akademisk. Hennes tillstånd var sådant att hon ännu inte ens kunnat förhöras. Mikael utverkade ett löfte från Erlander att denne skulle ringa honom om hennes tillstånd försämrades.

Då Mikael kontrollerade samtalslistan på sin mobil kunde han konstatera att han hade fyrtiotvå obesvarade samtal och sms från olika journalister som desperat försökt få tag på honom. Nyheten att det var han som hade hittat Lisbeth Salander och larmat Räddningstjänsten och att han därmed var intimt förknippad med händelseutvecklingen hade det senaste dygnet varit föremål för dramatiska spekulationer i media.

Mikael raderade alla meddelanden från reportrarna. Istället ringde han till sin syster Annika Giannini och bokade söndagslunch.

Därefter ringde han till Dragan Armanskij, verkställande direktör och operativ chef för säkerhetsföretaget Milton Security. Han nådde honom på mobilen i bostaden på Lidingö.

”Du har i varje fall en förmåga att skapa rubriker”, sa Armanskij torrt.

”Förlåt att jag inte ringde dig tidigare i veckan. Jag fick ett meddelande om att du sökte mig men jag hade inte riktigt tid …”

”Vi har haft en egen utredning igång på Miltons. Och jag förstod från Holger Palmgren att du hade information. Men det verkar som om du låg några mil före oss.”

Mikael tvekade en stund om hur han skulle formulera sig.

”Kan jag lita på dig?” frågade han.

Armanskij tycktes häpen över frågan.

”I vilket avseende menar du?”

”Står du på Salanders sida eller inte? Kan jag lita på att du vill hennes bästa?”

”Jag är hennes vän. Som du vet är det inte med nödvändighet samma sak som att hon är min vän.”

”Jag vet. Men vad jag frågar är om du är beredd att ställa dig i hennes ringhörna och ta en sluggermatch med hennes fiender. Det kommer att bli åtskilliga ronder i den här fighten.”

Armanskij tänkte över saken.

”Jag står på hennes sida”, svarade han.

”Kan jag ge dig information och diskutera saker med dig utan att behöva frukta att det läcker vidare till polisen eller någon annan?”

”Jag kan inte bli inblandad i något kriminellt”, sa Armanskij.

”Det var inte det jag frågade om.”

”Du kan absolut lita på mig så länge du inte avslöjar att du bedriver brottslig verksamhet eller något sådant.”

”Gott nog. Vi måste träffas.”

”Jag kommer in till stan i kväll. Middag?”

”Nej, jag har inte tid. Däremot skulle jag vara tacksam om vi kunde träffas i morgon kväll. Du och jag och kanske ytterligare några personer skulle behöva slå oss ned och prata.”

”Du är välkommen upp på Miltons. Ska vi säga klockan 18.00?”

”En sak till … jag ska träffa min syster Annika Giannini om två timmar. Hon överväger att åta sig att vara Lisbeths advokat, men hon kan självfallet inte jobba gratis. Jag kan betala en del av hennes arvode ur egen ficka. Kan Milton Security bidra?”