Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Du ska få en garanti av mig. Ni ska se till att det här försvinner.” Han slog ut med handen. ”Niedermann är er syndabock och jag garanterar att han inte kommer att hittas.”

”Det finns teknisk bevisning som …”

”Skit i den tekniska bevisningen. Det är en fråga om hur utredningen görs och hur fakta presenteras. Min garanti är följande … om ni inte trollar bort det här så kommer jag att bjuda in media till en presskonferens. Jag kan namn, datum, händelser. Jag behöver väl inte påminna dig om vem jag är.”

”Du förstår inte …”

”Jag förstår mycket väl. Du är en springpojke. Hälsa din chef vad jag har sagt. Han kommer att förstå. Hälsa honom att jag har kopior på … allt. Jag kan sänka er.”

”Vi måste försöka komma överens.”

”Det här samtalet är slut. Spring iväg härifrån. Och säg åt dem att nästa gång ska de skicka en vuxen karl som jag kan diskutera med.”

Zalachenko vred huvudet så att han förlorade ögonkontakten med sin besökare. Jonas Sandberg betraktade Zalachenko ett kort ögonblick. Sedan ryckte han på axlarna och reste sig. Han var nästan framme vid dörren då han hörde Zalachenkos röst igen.

”En sak till.”

Sandberg vände sig om.

”Salander.”

”Vad är det med henne?”

”Hon måste bort.”

”Hur menar du?”

Sandberg såg för en sekund så orolig ut att Zalachenko måste le trots att smärtan skar genom käken.

”Jag begriper att ni sillmjölkar är för finkänsliga för att döda henne och att ni inte har resurser att klara av det heller. Vem skulle göra det … du? Men hon måste bort. Hennes vittnesmål måste ogiltigförklaras. Hon ska in på anstalt på livstid.”

Lisbeth Salander hörde fotstegen i korridoren utanför sitt rum. Hon kunde inte uppfatta namnet Jonas Sandberg och hade aldrig tidigare hört hans fotsteg.

Däremot hade hennes dörr stått öppen hela kvällen då sköterskorna besökte henne med ungefär tio minuters mellanrum. Hon hade hört honom anlända och förklara för en sköterska, strax utanför hennes dörr, att han måste träffa herr Karl Axel Bodin i ett brådskande ärende. Hon hade hört honom legitimera sig men inga ord hade växlats som gav någon ledtråd till hans namn eller vari legitimationen bestod.

Sköterskan hade bett honom vänta medan hon gick och kontrollerade om herr Karl Axel Bodin var vaken. Lisbeth Salander drog slutsatsen att legitimationen måste vara övertygande.

Hon konstaterade att sköterskan gick till vänster i korridoren och att hon behövde ta sjutton steg för att nå fram till sin destination och att den manlige besökaren kort därefter behövde fjorton steg för att avverka samma sträcka. Det gav ett medianvärde på 15,5 steg. Hon uppskattade steglängden till 60 centimeter, vilket multiplicerat med 15,5 betydde att Zalachenko befann sig i ett rum som låg 930 centimeter till vänster i korridoren. Okej, låt säga drygt tio meter. Hon uppskattade att bredden på hennes rum var ungefär fem meter, vilket skulle betyda att Zalachenko befann sig två dörrar bort från henne.

Enligt de gröna siffrorna i digitalklockan på nattduksbordet varade besöket i ganska precis nio minuter.

Zalachenko låg vaken länge efter att Jonas Sandberg hade lämnat honom. Han antog att det inte var hans verkliga namn eftersom svenska amatörspioner enligt hans erfarenhet hade en särskild fixering vid att använda täcknamn även då detta inte var det minsta nödvändigt. I vilket fall var Jonas (eller vad han nu hette) den första indikationen på att Sektionen hade tagit notis om hans belägenhet. Med tanke på den mediala uppmärksamheten torde det ha varit svårt att undgå. Besöket var dock även en bekräftelse på att situationen utgjorde en källa till oro. Vilket den borde göra.

Han vägde för- och nackdelar, radade upp möjligheter och förkastade alternativ. Han var fullt på det klara med att saker och ting hade gått fullständigt på tok. I en idealisk tillvaro skulle han i detta ögonblick befinna sig i sitt hem i Gosseberga, Ronald Niedermann vara i trygghet utomlands och Lisbeth Salander ligga nedgrävd i ett hål i marken. Även om han rationellt begrep vad som hade hänt, kunde han för sitt liv inte begripa hur hon hade klarat av att gräva sig upp ur graven, ta sig till hans gård och förstöra hans tillvaro med två yxhugg. Hon var sanslöst resursstark.

Däremot förstod han mycket väl vad som hade hänt med Ronald Niedermann och varför han hade sprungit för sitt liv istället för att göra processen kort med Salander. Han visste att någonting inte var riktigt rätt i Niedermanns huvud, att han såg syner – spöken. Mer än en gång hade han fått ingripa vid tillfällen då Niedermann agerat irrationellt och legat hopkurad i skräck.

Detta oroade Zalachenko. Han var övertygad om att eftersom Ronald Niedermann ännu inte hade gripits så hade han fungerat rationellt under dygnen efter flykten från Gosseberga. Förmodligen skulle han söka sig till Tallinn, där han kunde söka skydd bland kontakter i Zalachenkos kriminella imperium. Det som oroade honom var att han aldrig kunde förutsäga när Niedermann skulle paralyseras. Om det skedde under flykten skulle han begå misstag och begick han misstag skulle han åka dit. Han skulle inte ge sig frivilligt och det innebar att poliser skulle dö och sannolikt att Niedermann själv skulle dö.

Denna tanke bekymrade Zalachenko. Han ville inte att Niedermann skulle dö. Niedermann var hans son. Å andra sidan var det ett beklagligt faktum att Niedermann inte fick gripas levande. Niedermann hade aldrig tidigare varit häktad och Zalachenko kunde inte förutspå hur han skulle reagera i en förhörssituation. Han misstänkte att Niedermann dessvärre inte skulle klara av att hålla tyst. Följaktligen var det en fördel om han dödades av polisen. Han skulle sörja sin son men alternativet var värre. Det innebar att Zalachenko själv skulle tillbringa återstoden av sitt liv i fängelse.

Men det var nu fyrtioåtta timmar sedan Niedermann inlett flykten och han hade ännu inte gripits. Det var bra. Det var en indikation på att Niedermann fungerade och en Niedermann som fungerade var oslagbar.

Långsiktigt fanns en annan oro. Han undrade hur Niedermann skulle klara sig på egen hand om hans far inte fanns där för att leda honom framåt i tillvaron. Under åren hade han noterat att om han slutade att ge instruktioner eller gav Niedermann alltför fria tyglar att själv fatta beslut så kunde han glida in i en håglöst passiv tillvaro av obeslutsamhet.

Zalachenko konstaterade – för vilken gång i ordningen visste han inte – att det var synd och skam att hans son hade dessa egenheter. Ronald Niedermann var utan tvekan en mycket begåvad människa som ägde de fysiska egenskaper som gjorde honom till en formidabel och fruktad människa. Han var dessutom en utmärkt och kallsinnig organisatör. Hans problem var att han helt saknade ledarinstinkt. Han behövde ständigt någon som talade om för honom vad han skulle organisera.

Men allt detta låg för ögonblicket utanför hans kontroll. Nu handlade det om Zalachenko själv. Hans belägenhet var prekär, kanske mer prekär än någonsin tidigare.

Han hade inte upplevt advokat Thomassons besök tidigare under dagen som särskilt betryggande. Thomasson var och förblev en företagsjurist och hur effektiv han än var i det avseendet så var han inte mycket att luta sig emot i det här läget.

Det andra var Jonas Sandbergs besök. Sandberg utgjorde en väsentligt starkare livlina. Men den livlinan kunde också vara en snara. Han måste spela sina kort väl och han måste ta kontroll över situationen. Kontroll betydde allt.

Och slutligen hade han sina egna resurser att lita till. För ögonblicket behövde han läkarvård. Men om ett par dagar, kanske en vecka, skulle han ha återhämtat sig. Om saker och ting ställdes på sin spets så hade han kanske bara sig själv att lita till. Det innebar att han måste försvinna, mitt framför näsan på de poliser som kretsade runt honom. Han skulle behöva ett gömställe, pass och kontanter. Allt detta kunde Thomasson förse honom med. Men först måste han bli frisk nog att orka fly.