Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Han duschade och bytte kläder medan Waltari tålmodigt väntade i köket. Därefter promenerade de drygt 150 meter in i skogen bakom Nieminens gård och skrapade bort jordlagret som täckte en ytligt begravd kista innehållande sex handeldvapen, varav en AK5, en större mängd ammunition och drygt två kilo sprängämnen. Det var Nieminens lilla vapenförråd. Två av vapnen i kistan var polska P-83 Wanader. De stammade från samma parti som det vapen Lisbeth Salander hade tagit från Nieminen i Stallarholmen.

Nieminen sköt ifrån sig tanken på Lisbeth Salander. Det var ett obehagligt ämne. I cellen i polishuset i Södertälje hade han gång på gång för sitt inre spelat upp scenen då han och Magge Lundin hade anlänt till Nils Bjurmans sommarstuga och hittat Salander på gårdsplanen.

Händelseutvecklingen hade varit helt oförutsägbar. Han hade åkt ut tillsammans med Magge Lundin för att bränna ned advokat Bjurmans förbannade sommarstuga. De hade åkt på instruktion av den där förbannade blonde jäveln. Och de hade snubblat över den förbannade Salander – ensam, 150 centimeter lång och mager som en sticka. Nieminen undrade hur många kilo hon egentligen vägde. Sedan hade allt gått på tok och exploderat i en våldsorgie som ingen av de två hade varit förberedd på.

Rent tekniskt kunde han förklara händelseförloppet. Salander hade haft en tårgaspatron som hon tömt i Magge Lundins ansikte. Magge borde ha varit förberedd men var inte det. Hon sparkade honom två gånger och det behövs inte särskilt mycket muskelstyrka för att sparka av ett käkben. Hon överrumplade honom. Det kunde förklaras.

Men sedan tog hon även honom, Sonny Nieminen, mannen som fullvuxna och vältränade karlar tvekade att ge sig in i ett bråk med. Hon rörde sig så snabbt. Han hade kämpat för att få fram sitt vapen. Hon hade slagit ut honom lika förnedrande lättsamt som om hon vispat en mygga åt sidan. Hon hade en elpistol. Hon hade …

Han mindes nästan ingenting när han vaknade, Magge Lundin var skjuten i foten och polisen anlände. Efter en viss palaver mellan Strängnäs och Södertälje hamnade han i finkan i Södertälje. Och hon hade stulit Magge Lundins Harley-Davidson. Hon hade skurit bort Svavelsjö MC:s logga från hans skinnjacka – själva den symbol som gjorde att folk vek åt sidan i krogkön och som gav honom en status som en vanlig Svensson inte ens kunde begripa. Hon hade förnedrat honom.

Sonny Nieminen kokade plötsligt inombords. Han hade tigit sig igenom polisförhören. Han skulle aldrig någonsin kunna berätta om vad som hade hänt i Stallarholmen. Fram till det ögonblicket hade Lisbeth Salander inte betytt ett dugg för honom. Hon var ett litet sidoprojekt som Magge Lundin sysslade med – återigen på uppdrag av den förbannade Niedermann. Nu hatade han henne med en passion som förvånade honom. Han brukade vara kylig och analyserande men han visste att någon gång i framtiden skulle han få möjlighet att ge igen och utplåna skamfläcken. Men först måste han få ordning i det kaos som Salander och Niedermann tillsammans åstadkommit för Svavelsjö MC.

Nieminen plockade upp de bägge kvarvarande polska vapnen, laddade och gav det ena till Waltari.

”Har vi någon plan?”

”Vi ska åka och ta ett prat med Niedermann. Han är inte en av oss och han har aldrig varit gripen av polisen tidigare. Jag vet inte hur han kommer att reagera om han grips, men om han pratar så kan han sätta dit oss alla. Då åker vi in så det visslar om det.”

”Du menar att vi ska …”

Nieminen hade redan bestämt sig för att Niedermann måste bort, men insåg att det inte var läge att skrämma upp Waltari förrän de var på plats.

”Jag vet inte. Men vi måste känna honom på pulsen. Om han har en plan och kan försvinna utomlands snabbt som fan så kan vi hjälpa honom på traven. Men så länge han riskerar att gripas av polisen är han ett hot mot oss.”

Det var mörkt på Viktor Göranssons gård utanför Järna då Nieminen och Waltari i skymningen styrde upp på gårdsplanen. Redan detta var olycksbådande. De satt kvar i bilen och avvaktade en stund.

”De kanske är ute”, föreslog Waltari.

”Visst. De har gått på krogen med Niedermann”, sa Nieminen och öppnade bildörren.

Ytterdörren var olåst. Nieminen tände takbelysningen. De gick från rum till rum. Det var välstädat och prydligt, vilket förmodligen var hennes förtjänst, vad hon nu hette, kvinnan som Göransson bodde ihop med.

De hittade Viktor Göransson och hans sambo i källaren, instuvade i ett tvättutrymme.

Nieminen böjde sig ned och betraktade liken. Han sträckte fram ett finger och kände på kvinnan vars namn han inte kom ihåg. Hon var iskall och likstel. Det betydde att de hade varit döda i kanske tjugofyra timmar.

Nieminen behövde inget utlåtande från patologen för att avgöra hur de hade dött. Hennes nacke hade knäckts genom att huvudet vridits 180 grader. Hon var fullt påklädd i t-tröja och jeans och hade inga övriga skador som Nieminen kunde se.

Viktor Göransson var däremot endast iklädd kalsonger. Han var ohyggligt sönderslagen och hade blånader och blodsutgjutelser över hela kroppen. Bägge hans armar var knäckta och spretade som förvridna grankvistar i alla riktningar. Han hade utsatts för en långdragen misshandel som definitionsmässigt var att betrakta som tortyr. Han hade slutligen dödats med, så vitt Nieminen kunde bedöma, ett kraftigt slag mot strupen. Struphuvudet var djupt intryckt i halsen.

Sonny Nieminen reste sig och gick uppför källartrappan och ut genom ytterdörren. Waltari följde efter. Nieminen gick tvärs över gårdsplanen och till ladugården femtio meter bort. Han sköt upp haspen och öppnade dörren.

Han hittade en mörkblå Renault av årsmodell 1991.

”Vad har Göransson för bil?” undrade Nieminen.

”Han kör en Saab.”

Nieminen nickade. Han fiskade upp nycklar från jackfickan och öppnade en dörr längst inne i ladugården. Han behövde bara kasta en blick omkring sig för att veta att han var för sent ute. Ett tungt vapenskåp stod vidöppet.

Nieminen gjorde en grimas.

”Drygt 800 000 kronor”, sa han.

”Vad?” undrade Waltari.

”Drygt 800 000 kronor hade Svavelsjö MC i det där skåpet. Våra pengar.”

Tre personer hade känt till var Svavelsjö MC förvarade handkassan i väntan på investeringar och tvätt. Viktor Göransson, Magge Lundin och Sonny Nieminen. Niedermann var på flykt. Han behövde kontanter. Han visste att det var Göransson som tog hand om pengarna.

Nieminen drog igen dörren och gick långsamt ut ur ladugården. Han grubblade intensivt medan han försökte överblicka katastrofen. En del av Svavelsjö MC:s tillgångar fanns i form av värdepapper som han själv kunde komma åt och ytterligare en del kunde rekonstrueras med hjälp av Magge Lundin. Men en stor del av placeringarna fanns bara i Göranssons huvud, om han inte hade gett tydliga instruktioner till Magge Lundin. Vilket Nieminen tvivlade på – Magge hade aldrig varit någon ekonominisse. Nieminen uppskattade mellan tummen och pekfingret att Svavelsjö MC hade förlorat uppåt sextio procent av sina tillgångar i och med Göranssons frånfälle. Det var ett förödande slag. Framför allt behövdes kontanterna för att sköta de dagliga utgifterna.

”Vad gör vi nu?” undrade Waltari.

”Nu går vi och tipsar polisen om vad som har hänt här.”

”Tipsar polisen?”

”Ja, för fan. Mina fingeravtryck finns inne i huset. Jag vill att Göransson och hans fitta hittas så snabbt som möjligt så att rättsmedicin kan fastställa att de dog medan jag satt häktad.”

”Jag förstår.”

”Bra. Leta rätt på Benny K. Jag vill prata med honom. Om han fortfarande lever, vill säga. Och sedan ska vi leta rätt på Ronald Niedermann. Varenda kontakt vi har i klubbarna runt om i Norden ska hålla ögonen öppna efter honom. Jag vill ha den jävelns huvud på ett fat. Han åker förmodligen omkring i Göranssons Saab. Skaffa fram registreringsnumret.”