Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Jag vet. Nu blev det istället så att du är den siste på redaktionen som får veta något. Jag ville få en chans att berätta det för dig så att du förstår vad som har hänt och inte tror att någon gått bakom ryggen på dig.”

”Det tror jag inte. Men jösses. Skitkul att hon fått jobbet om hon nu vill jobba åt SMP … men vad fan gör vi på redaktionen?”

”Vi gör Malin till tillförordnad chefredaktör från och med nästa nummer.”

”Malin?”

”Om inte du vill bli chefredaktör …”

”Nej, för helvete.”

”Jag trodde väl det. Alltså blir Malin chefredaktör.”

”Och vem ska bli redaktionssekreterare?”

”Henry Cortez. Han har varit hos oss i fyra år och är inte precis grön praktikant längre.”

Mikael övervägde förslagen.

”Har jag något att säga till om?” undrade han.

”Nä”, sa Christer Malm.

Mikael skrattade torrt.

”Okej. Det får bli som ni beslutat. Malin är tuff men osäker. Henry skjuter från höften lite för ofta. Vi får hålla ett öga på dem.”

”Vi får göra det.”

Mikael satt tyst. Han tänkte att det skulle bli jävligt tomt utan Erika och att han inte var säker på hur det skulle bli på tidningen i framtiden.

”Jag måste ringa till Erika och …”

”Nä, det tror jag inte att du behöver.”

”Hur så?”

”Hon sover på redaktionen. Gå och väck henne eller nåt.”

Mikael hittade en djupt sovande Erika Berger på bäddsoffan på hennes rum på redaktionen. Hon hade använt natten till att tömma bokhyllor och skrivbord på personliga tillhörigheter och papper hon ville spara. Hon hade fyllt fem flyttkartonger. Mikael betraktade henne en lång stund från dörröppningen innan han gick in och satte sig på sängkanten och väckte henne.

”Varför i herrans namn går du inte över till mig och sover om du nu ska sova på jobbet”, sa han.

”Hej, Mikael”, sa hon.

”Christer har berättat.”

Hon började säga något när han lutade sig ned och kysste henne på kinden.

”Är du arg?”

”Vanvettigt”, sa han torrt.

”Jag är ledsen. Jag kunde bara inte säga nej till erbjudandet. Men det känns helt fel och som om jag lämnar er andra på Millennium i skiten i ett väldigt jobbigt läge.”

”Jag är nog inte rätt person att kritisera dig för att överge skutan. För två år sedan gick jag härifrån och lämnade dig i skiten i ett läge som var betydligt jobbigare än i dag.”

”Det ena har inte med det andra att göra. Du tog en paus. Jag slutar för gott och jag har mörkat. Jag är så ledsen.”

Mikael var tyst en stund. Sedan log han blekt.

”När det är dags så är det dags. A woman’s gotta do what a woman’s gotta do and all that crap .”

Erika log. Det var de ord hon hade använt mot honom då han flyttat till Hedeby. Han sträckte fram handen och rufsade henne vänskapligt i håret.

”Att du vill sluta på det här dårhuset begriper jag, men att du vill bli chef på Sveriges mest knastertorra gubbtidning kommer ta ett tag att smälta.”

”Det finns rätt många tjejer som jobbar där.”

”Äsch. Kolla ledarsidan. Det är ju anno dazumal hela vägen. Du måste vara spritt språngande masochist. Ska vi gå och dricka kaffe?”

Erika satte sig upp.

”Jag måste få veta vad som har hänt i Göteborg i natt.”

”Jag håller på att skriva storyn”, sa Mikael. ”Men det kommer att bli rena rama kriget när vi publicerar.”

”Inte vi. Ni.”

”Jag vet. Vi kommer att publicera den i samband med rättegången. Men jag antar att du inte tänker ta storyn med dig till SMP. Faktum är att jag vill att du ska skriva en sak om Zalachenkohistorien innan du slutar på Millennium .”

”Micke, jag …”

”Din sista ledare. Du kan skriva den när du har lust. Den kommer förmodligen inte att publiceras före rättegången, när det nu kan bli.”

”Det är kanske ingen bra idé. Vad ska den handla om?”

”Moral”, sa Mikael Blomkvist. ”Och storyn om att en av våra medarbetare mördades därför att staten inte gjorde sitt jobb för femton år sedan.”

Han behövde inte förklara mer. Erika Berger visste exakt vilken ledare han ville ha. Hon övervägde saken en kort stund. Hon hade faktiskt varit kapten på skutan då Dag Svensson mördats. Hon kände sig plötsligt mycket bättre till mods.

”Okej”, sa hon. ”Den sista ledaren.”

Klockan ett på lördagseftermiddagen hade åklagare Martina Fransson i Södertälje funderat färdigt. Skogskyrkogården i Nykvarn var en eländig soppa och kriminalavdelningen hade ackumulerat en oerhörd mängd övertid sedan onsdagen då Paolo Roberto hade haft sin boxningsmatch med Ronald Niedermann i lagerbyggnaden där. Det handlade om minst tre mord på personer som blivit nedgrävda i terrängen, grovt människorov och grov misshandel av Lisbeth Salanders väninna Miriam Wu och slutligen mordbrand. Till Nykvarn kopplades incidenten i Stallarholmen, som egentligen låg i Strängnäs polisdistrikt i Södermanlands län, men där Carl-Magnus Lundin från Svavelsjö MC var en nyckelperson. Lundin låg för närvarande på sjukhuset i Södertälje med gipsad fot och stålskena i käken. Och i vilket fall gick samtliga brott under länspolisen, vilket innebar att det var Stockholm som skulle få sista ordet.

Under fredagen hade häktningsförhandling hållits. Lundin var med säkerhet kopplad till Nykvarn. Sent omsider hade det klarlagts att lagret ägdes av företaget Medimport, som i sin tur ägdes av en Anneli Karlsson, 52 år och bosatt i Puerto Banus, Spanien. Hon var kusin till Magge Lundin, saknade brottsregister och tycktes i sammanhanget närmast fungera som målvakt.

Martina Fransson slog ihop mappen med förundersökningen. Den var fortfarande i begynnelsestadiet och skulle kompletteras med åtskilliga hundra sidor innan det var dags för rättegång. Men redan nu måste Martina Fransson fatta beslut i några frågor. Hon tittade på kollegorna från polisen.

”Vi har tillräckligt för att väcka åtal mot Lundin för delaktighet i kidnappningen av Miriam Wu. Paolo Roberto har identifierat honom som mannen som körde skåpbilen. Jag kommer också att häkta honom som på sannolika skäl delaktig i mordbranden. Vi avvaktar med åtalen om delaktighet i morden på de tre personer vi grävt upp på tomten, åtminstone till dess att alla är identifierade.”

Poliserna nickade. Det var det besked de hade väntat sig.

”Hur gör vi med Sonny Nieminen?”

Martina Fransson bläddrade upp Nieminen i dokumentationen på skrivbordet.

”Det är en herre med en imponerande meritförteckning. Rån, olaga vapeninnehav, misshandel, grov misshandel, dråp och narkotikabrott. Han greps alltså tillsammans med Lundin vid Stallarholmen. Jag är fullständigt övertygad om att han är inblandad – det vore osannolikt om han inte var det. Men problemet är att vi inte har något som vi kan fästa på honom.”

”Han säger att han aldrig har varit i lagret i Nykvarn och att han bara följde med Lundin på en tur med motorcyklarna”, sa den kriminalinspektör som hållit i Stallarholmen för Södertäljes räkning. ”Han påstår att han inte hade en aning om vad Lundin hade för ärende till Stallarholmen.”

Martina Fransson undrade om hon på något sätt kunde peta över ärendet till åklagare Richard Ekström i Stockholm.

”Nieminen vägrar uttala sig om vad som hände men förnekar kraftigt att han varit delaktig i brott”, fortsatte kriminalinspektören.

”Nej, det verkar ju snarast som om han och Lundin var brottsoffer i Stallarholmen”, sa Martina Fransson och trummade irriterat med fingertopparna.