Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Mikael nickade.

”Det är den story jag kommer att publicera”, sa han.

”Den storyn kommer inte att bli populär i vissa läger.”

Hon tvekade ytterligare en stund. Mikael avvaktade.

”Jag pratade med Bublanski för en halvtimme sedan. Han säger inte så mycket, men förundersökningen mot Salander för morden på dina vänner tycks vara nedlagd. Fokus har flyttats till Niedermann.”

”Vilket betyder att …”

Han lät frågan sväva mellan dem. Sonja Modig ryckte på axlarna.

”Vem kommer att ha hand om utredningen av Salander?”

”Det vet jag inte. Historien i Gosseberga ligger väl i första hand på Göteborg. Men jag skulle gissa att någon i Stockholm får i uppdrag att sammanställa allt material inför ett åtal.”

”Jag förstår. Ska vi slå vad om att utredningen kommer att överföras till Säpo.”

Hon skakade på huvudet.

Strax före Alingsås lutade sig Mikael fram mot henne.

”Sonja … jag tror att du förstår vartåt det barkar. Om Zalachenkohistorien blir offentlig kommer det att bli en skandal av stora mått. Säpo-aktivister har samverkat med en psykiatriker för att spärra in Salander på dårhus. Det enda de kan göra är att benhårt hävda att Lisbeth Salander faktiskt är sinnessjuk och att tvångsomhändertagandet 1991 var befogat.”

Sonja Modig nickade.

”Jag kommer att göra allt för att sätta krokben för sådana planer. Jag menar att Lisbeth Salander är lika klok som du och jag. Udda, javisst, men hennes förståndsgåvor kan inte ifrågasättas.”

Sonja Modig nickade. Mikael gjorde en paus och lät det han sagt sjunka in.

”Jag skulle ha behov av någon på insidan som jag kan lita på”, sa han.

Hon mötte hans blick.

”Jag är inte kompetent att avgöra om Lisbeth Salander är psykiskt sjuk”, svarade hon.

”Nej, men du är kompetent att bedöma om hon utsätts för ett rättsövergrepp eller inte.”

”Vad är det du föreslår?”

”Jag säger inte att du ska tjalla på kollegorna, men jag vill att du ger mig information om du upptäcker att Lisbeth håller på att utsättas för ett nytt rättsövergrepp.”

Sonja Modig var tyst.

”Jag vill inte att du ska skvallra om utredningstekniska detaljer eller något sådant. Använd ditt eget omdöme. Men jag behöver veta vad som händer med åtalet mot Lisbeth Salander.”

”Det låter som ett bra sätt att få sparken.”

”Du är en källa. Jag kommer aldrig någonsin att namnge dig eller sätta dig i klistret.”

Han plockade upp en anteckningsbok och skrev en e-postadress.

”Det här är en anonym hotmailadress. Om du vill berätta något kan du använda den adressen. Du bör inte använda din vanliga offentliga adress. Du bör skapa ett eget tillfälligt konto på hotmail.”

Hon tog emot adressen och stoppade den i innerfickan på sin kavaj. Hon lovade ingenting.

Kriminalinspektör Marcus Erlander vaknade klockan sju på lördagsmorgonen av att telefonen ringde. Han hörde röster från TV:n och kände doften av kaffe från köket där hans hustru kommit igång med morgonbestyren. Han hade kommit hem till lägenheten i Mölndal ett på natten och sovit i drygt fem timmar. Dessförinnan hade han varit igång i nästan precis tjugotvå timmar. Han var följaktligen långt ifrån utsövd då han sträckte sig efter telefonluren.

”Mårtensson, span, nattjouren. Har du hunnit vakna?”

”Nej”, svarade Erlander. ”Jag har knappt hunnit somna. Vad har hänt?”

”Nyheter. Anita Kaspersson har hittats.”

”Var?”

”Alldeles utanför Seglora söder om Borås.”

Erlander visualiserade en karta i huvudet.

”Söderut”, sa han. ”Han tar småvägar. Han måste ha kört riksväg 180 över Borås och svängt söderut. Har vi larmat Malmö?”

”Och Helsingborg, Landskrona och Trelleborg. Och Karlskrona. Jag tänker på färjan österut.”

Erlander reste sig och gnuggade sig i nacken.

”Han har nästan ett dygns försprång nu. Han kan redan vara ute ur landet. Hur hittades Kaspersson?”

”Hon bankade på en dörr till en villa vid infarten till Seglora.”

”Vad?”

”Hon bankade …”

”Jag hörde. Du menar att hon lever?”

”Förlåt. Jag är trött och uttrycker mig inte helt koncentrerat. Anita Kaspersson snubblade in i Seglora klockan 03.10 i morse och sparkade på dörren till en villa och skrämde upp en barnfamilj som låg och sov. Hon var barfota, kraftigt nedkyld och hade händerna bundna på ryggen. Hon befinner sig just nu på sjukhuset i Borås där hon återförenats med sin make.”

”Det var som fan. Jag tror att vi alla hade utgått från att hon inte längre befann sig i livet.”

”Ibland blir man överraskad.”

”Positivt överraskad.”

”Då är det dags för de tråkiga nyheterna. Biträdande länspolismästare Spångberg har varit här sedan fem i morse. Hon beordrar dig att skyndsamt vakna och åka till Borås och förhöra Kaspersson.”

eftersom det var lördag morgon antog Mikael att Millenniums redaktion skulle vara obefolkad. Han ringde Christer Malm då X2000 passerade Årstabron och frågade vad som föranlett hans sms.

”Har du fått frukost?” undrade Christer Malm.

”Tågfrukost.”

”Okej. Kom hem till mig så ska jag fixa något stadigare.”

”Vad handlar det om?”

”Jag berättar då du kommer.”

Mikael tog tunnelbanan till Medborgarplatsen och promenerade till Allhelgonagatan. Det var Christers pojkvän Arnold Magnusson som öppnade. Hur mycket Mikael än försökte kunde han aldrig frigöra sig från känslan att han tittade på en reklamaffisch för något. Arnold Magnusson hade en bakgrund på Dramaten och var en av Sveriges mest eftertraktade skådespelare. Det var alltid lika störande att möta honom i verkligheten. Mikael brukade inte vara imponerad av kändisar, men just Arnold Magnusson hade ett så karaktäristiskt utseende och var så förknippad med vissa roller i filmer och TV, särskilt rollen som den koleriske men rättrådige kriminalkommissarie Gunnar Frisk i en omåttligt populär TV-serie, att Mikael ständigt förväntade sig att han skulle bete sig som Gunnar Frisk.

”Tjena Micke”, sa Arnold.

”Hej”, sa Mikael.

”Köket”, sa Arnold och släppte in honom.

Christer Malm serverade nygräddade våfflor med hjortronsylt och nybryggt kaffe. Det vattnades i munnen på Mikael redan innan han hunnit sätta sig och han kastade sig över fatet. Christer Malm frågade vad som hade hänt i Gosseberga. Mikael rekapitulerade detaljerna. Han var inne på tredje våfflan innan han kom sig för att fråga vad som var på gång.

”Vi har fått ett litet problem på Millennium medan du varit i Göteborg”, sa han.

Mikael höjde ögonbrynen.

”Vad då?”

”Inget allvarligt. Men Erika Berger har blivit chefredaktör på Svenska Morgon-Posten . Hon gick sin sista arbetsdag på Millennium i går.”

Mikael blev sittande med en våffla halvvägs till munnen. Det tog flera sekunder innan vidden av budskapet helt hade sjunkit in.

”Varför har hon inte berättat det tidigare?” undrade han slutligen.

”Därför att hon ville berätta det för dig först av alla och du har sprungit omkring och varit oanträffbar i flera veckor nu. Förmodligen ansåg hon att du hade tillräckligt med problem med Salanderhistorien. Eftersom hon ville berätta för dig först av alla har hon följaktligen inte berättat något för oss andra heller och dagarna har lagts till varandra … Tja. Helt plötsligt satt hon i en situation av rekorddåligt samvete och mådde jävligt illa. Och vi har inte märkt ett dugg.”

Mikael blundade.

”Fan”, sa han.