Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”… men eftersom jag vet att du kommer att säga nej så har jag en annan lösning. Malin. Du går in som tillförordnad chefredaktör från och med i dag.”

”Jag?!” sa Malin.

”Exakt du. Du har varit skitbra som redaktionssekreterare.”

”Men jag …”

”Gör ett försök. Jag städar mitt skrivbord i kväll. Du kan flytta in på måndag morgon. Majnumret är nästan klart – det har vi redan slitit med. I juni är det dubbelnummer och sedan är vi lediga en månad. Om det inte fungerar så får styrelsen hitta någon annan i augusti. Henry, du får gå upp på heltid och ersätta Malin som redaktionssekreterare. Sedan måste ni rekrytera någon ny medarbetare. Men det är ert och styrelsens val.”

Hon tystnade en kort stund och betraktade eftertänksamt församlingen.

”En sak till. Jag börjar på en annan tidning. SMP och Millennium är för all del inte konkurrenter i praktisk bemärkelse men det betyder att jag inte vill veta ett dugg mer än jag redan vet om innehållet i nästa nummer. Allt sådant tar ni med Malin från och med nu.”

”Hur gör vi med den här Salanderstoryn?” undrade Henry Cortez.

”Ta det med Mikael. Jag har kunskap om Salander, men jag lägger den storyn i malpåse. Den kommer inte att gå till SMP.”

Erika kände plötsligt en enorm lättnad.

”Det var allt”, sa hon och avslutade mötet, reste sig och gick tillbaka till sitt kontor utan övriga kommentarer.

Millennium s redaktion satt kvar i tystnad. Det var först en timme senare som Malin Eriksson knackade på dörren till Erikas rum.

”Hallå där.”

”Ja?” undrade Erika.

”Personalen vill säga något.”

”Vad?”

”Här utanför.”

Erika reste sig och gick till dörren. De hade dukat upp med tårta och fredagskaffe.

”Jag tänkte att vi får ha en riktig fest och fira av dig så småningom”, sa Christer Malm. ”Men tills vidare får kaffe och tårta duga.”

Erika Berger log för första gången den dagen.

Alexander Zalachenko hade varit vaken i åtta timmar då Sonja Modig och Marcus Erlander kom på besök vid sjutiden på kvällen. Han hade genomgått en tämligen omfattande operation vid vilken en väsentlig del av kindbenet justerats och fixerats med titanskruvar. Hans huvud var så inpaketerat att enbart hans vänstra öga syntes. En läkare hade förklarat att yxhugget hade krossat kindbenet och skadat pannbenet samt skalat loss en stor del av köttet på högra sidan av ansiktet och rubbat ögonhålan. Skadorna orsakade honom stor smärta. Zalachenko hade fått stora doser smärtstillande men var ändå någorlunda redig och kunde prata. Polisen fick dock inte trötta ut honom.

”God kväll, herr Zalachenko”, hälsade Sonja Modig. Hon presenterade sig och kollegan Erlander.

”Jag heter Karl Axel Bodin”, sa Zalachenko mödosamt mellan sammanpressade tänder. Hans röst var lugn.

”Jag vet precis vem du är. Jag har läst din meritförteckning hos Säpo.”

Vilket inte var helt sant eftersom Säpo ännu inte lämnat ut ett enda papper om Zalachenko.

”Det var länge sedan”, sa Zalachenko. ”Numera är jag Karl Axel Bodin.”

”Hur mår du?” fortsatte Modig. ”Är du i stånd att föra ett samtal?”

”Jag vill anmäla ett brott. Jag har blivit utsatt för mordförsök av min dotter.”

”Vi vet det. Den saken kommer i sinom tid att utredas”, sa Erlander. ”Men just nu har vi mer angelägna saker att tala om.”

”Vad kan vara mer angeläget än ett mordförsök?”

”Vi vill höra dig upplysningsvis om tre mord i Stockholm, minst tre mord i Nykvarn samt en kidnappning.”

”Jag känner inte till något om detta. Vem har blivit mördad?”

”Herr Bodin, vi misstänker på goda grunder att din kompanjon, 35-årige Ronald Niedermann, är skyldig till dessa handlingar”, sa Erlander. ”I natt mördade Niedermann dessutom en polis från Trollhättan.”

Sonja Modig blev lite överraskad över att Erlander gjorde Zalachenko till viljes genom att använda namnet Bodin. Zalachenko vred huvudet en aning så att han kunde se Erlander. Hans röst mjuknade en aning.

”Det var … tråkigt att höra. Jag vet inget om vad Niedermann sysslar med. Jag har inte mördat någon polis. Jag blev själv utsatt för ett mordförsök i natt.”

”Ronald Niedermann är för närvarande efterspanad. Har du någon aning om var han skulle kunna tänkas gömma sig?”

”Jag vet inte i vilka kretsar han rör sig. Jag …” Zalachenko tvekade några sekunder. Hans röst blev förtrolig. ”Jag måste erkänna … oss emellan … att jag ibland varit orolig över Niedermann.”

Erlander böjde sig fram en aning.

”Hur menar du?”

”Jag har upptäckt att han kan vara en våldsam person. Jag är faktiskt rädd för honom.”

”Du menar att du känt dig hotad av Niedermann?” undrade Erlander.

”Just precis. Jag är en gammal man. Jag kan inte försvara mig.”

”Kan du förklara din relation till Niedermann?”

”Jag är handikappad.” Zalachenko pekade på sin fot. ”Det här är andra gången min dotter försöker mörda mig. Jag anlitade Niedermann som hjälpreda för många år sedan. Jag trodde att han kunde skydda mig … men i själva verket har han tagit över mitt liv. Han kommer och går som han vill, jag har inget att säga till om.”

”Och vad hjälper han dig med?” bröt Sonja Modig in. ”Att göra sådant som du själv inte klarar av?”

Zalachenko gav Sonja Modig en lång blick med sitt enda synliga öga.

”Jag har förstått att hon kastade in en brandbomb i din bil för över tio år sedan”, sa Sonja Modig. ”Kan du förklara vad som gav henne impulsen att göra det?”

”Det får du fråga min dotter om. Hon är sinnessjuk.”

Hans röst var åter fientlig.

”Du menar att du inte kan tänka dig något skäl till att Lisbeth Salander angrep dig 1991.”

”Min dotter är sinnessjuk. Det finns dokumentation på det.”

Sonja Modig lade huvudet på sned. Hon noterade att Zalachenko svarade betydligt mera aggressivt och fientligt då hon ställde frågorna. Hon blev medveten om att Erlander hade noterat samma sak. Okej … Good cop, bad cop. Sonja Modig höjde rösten.

”Du tror inte att hennes handlande kunde ha något att göra med att du hade misshandlat hennes mor så allvarligt att modern fick bestående hjärnskador?”

Zalachenko betraktade Sonja Modig med ett lugnt ansiktsuttryck.

”Det där är bara skitprat. Hennes mor var en hora. Det var förmodligen någon av hennes kunder som spöade henne. Jag råkade bara komma förbi.”

Sonja Modig höjde ögonbrynen.

”Så du är helt oskyldig?”

”Naturligtvis.”

”Zalachenko … låt mig se om jag har förstått dig rätt. Du förnekar alltså att du misshandlade din dåvarande flickvän Agneta Sofia Salander, Lisbeth Salanders mor, trots att det är föremål för en mångordig hemligstämplad utredning av din dåvarande handledare på Säpo, Gunnar Björck.”

”Jag har aldrig blivit dömd för något. Jag har inte ens varit åtalad. Jag kan inte rå för vad någon stolle på Säkerhetspolisen fantiserar om i sina rapporter. Om jag var misstänkt borde det väl åtminstone ha hållits ett förhör med mig.”

Sonja Modig satt mållös. Zalachenko såg faktiskt ut som om han log bakom bandagen.

”Jag vill alltså lämna en anmälan mot min dotter. Hon har försökt döda mig.”

Sonja Modig suckade.

”Jag börjar plötsligt förstå varför Lisbeth Salander känner ett behov av att drämma en yxa i skallen på dig.”

Erlander harklade sig.

”Förlåt, herr Bodin … vi kanske skulle återgå till vad du vet om Ronald Niedermanns förehavanden.”