Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Det är nu drygt tio timmar sedan kollegan Gunnar Andersson mördades på Nossebrovägen. Vi känner till namnet på mördaren, Ronald Niedermann, men vi saknar ännu bild på personen i fråga.”

”Vi har en drygt tjugo år gammal bild på honom i Stockholm. Vi har fått den av Paolo Roberto, men den är nästan oanvändbar”, sa Jerker Holmgren.

”Okej. Den polisbil som han tillgrep hittades som bekant i Alingsås i morse. Den stod parkerad på en tvärgata ungefär 350 meter från järnvägsstationen. Vi har inte fått in några rapporter om bilstölder i området på morgonen.”

”Spaningsläget?”

”Vi har span på tåg som anländer till Stockholm och Malmö. Vi har gått ut med rikslarm och vi har informerat polisen i Norge och Danmark. Vi har just nu ungefär trettio poliser som arbetar direkt med utredningen och naturligtvis håller hela kåren ögonen öppna.”

”Inga spår?”

”Nej. Inte ännu. Men en person med Niedermanns särpräglade utseende bör inte vara omöjlig att få korn på.”

”Är det någon som vet hur det står till med Fredrik Torstensson?” frågade en av kriminalinspektörerna från våldet.

”Han ligger på Sahlgrenska. Han är svårt skadad ungefär som efter en bilolycka. Det är svårt att tro att en människa kunnat åstadkomma sådana skador med händerna. Förutom benbrott och krossade revben så har han en skadad nackkota och det finns en risk för att han kan komma att bli delvis förlamad.”

Alla begrundade kollegans belägenhet under några sekunder innan Spångberg åter tog till orda. Hon vände sig till Erlander.

”Vad hände egentligen i Gosseberga?”

”Thomas Paulsson hände i Gosseberga.”

Ett samfällt stönande hördes från flera av deltagarna i mötet.

”Kan ingen pensionera honom. Han är ju en jävla vandrande katastrof.”

”Jag känner mycket väl till Paulsson”, sa Monica Spångberg skarpt. ”Men jag har inte hört några klagomål på honom det senaste … tja, inte på två år.”

”Polismästaren däruppe är ju gammal bekant till Paulsson och har väl försökt hjälpa till genom att hålla en skyddande hand över honom. I all välmening, vill säga, och det är ingen kritik mot honom. Men i natt betedde sig Paulsson så besynnerligt att flera kollegor rapporterade saken.”

”På vilket sätt?”

Marcus Erlander sneglade på Sonja Modig och Jerker Holmberg. Han var uppenbart generad över att skylta med brister i organisationen inför kollegorna från Stockholm.

”Det mest besynnerliga var väl att han satte en kollega från tekniska att göra en inventering av vad som fanns i vedboden där vi hittade den här Zalachenko.”

”Inventering av vedboden?” undrade Spångberg.

”Ja … alltså … han ville veta exakt hur många vedträn som fanns där. För att rapporten skulle bli korrekt.”

En pregnant tystnad uppstod runt konferensbordet innan Erlander hastigt fortsatte.

”Nu på morgonen har det framkommit att Paulsson går på åtminstone två psykofarmaka som heter Xanor och Efexor. Han borde egentligen ha varit sjukskriven men har mörkat sitt tillstånd för kollegorna.”

”Vilket tillstånd?” frågade Spångberg skarpt.

”Exakt vad han lider av vet jag förstås inte – läkaren har ju tystnadsplikt – men den psykofarmaka han äter är dels kraftigt ångestdämpande och dels uppiggande. Han var helt enkelt på lyset under natten.”

”Herregud”, sa Spångberg med eftertryck. Hon såg ut som det åskväder som dragit över Göteborg under morgontimmarna. ”Jag vill ha hit Paulsson för ett samtal. Nu.”

”Det blir nog lite svårt. Han klappade ihop på morgonen och har tagits in på sjukhus för överansträngning. Vi hade helt enkelt maximal otur att han råkade befinna sig i rotation.”

”Får jag fråga”, sa chefen för våldsroteln. ”Paulsson grep alltså Mikael Blomkvist under natten?”

”Han har lämnat en rapport och gjort anmälan om förolämpning, våldsamt motstånd mot tjänsteman och olaga vapeninnehav.”

”Vad säger Blomkvist?”

”Han erkänner förolämpning men hävdar att det var nödvärn. Han menar att motståndet bestod i ett skarpt verbalt försök att hindra Torstensson och Andersson att åka och finka Niedermann på egen hand och utan förstärkning.”

”Vittnen?”

”Det är ju poliserna Torstensson och Andersson. Låt mig säga att jag inte tror ett dyft på Paulssons anmälan om våldsamt motstånd. Det är en typisk motanmälan för att avvärja framtida klagomål från Blomkvist.”

”Men Blomkvist hade alltså på egen hand övermannat Niedermann?” frågade åklagare Agneta Jervas.

”Medelst vapenhot.”

”Så Blomkvist hade ett vapen. Då skulle gripandet av Blomkvist i alla fall ha någon substans. Var fick han vapnet ifrån?”

”Det vill inte Blomkvist uttala sig om utan att först ha fått prata med en advokat. Men Paulsson grep Blomkvist då han försökte överlämna vapnet till polisen.”

”Får jag komma med ett informellt förslag?” sa Sonja Modig försiktigt.

Alla tittade på henne.

”Jag har träffat Mikael Blomkvist vid flera tillfällen under utredningens gång och min bedömning är att han är en rätt omdömesgill person trots att han är journalist. Jag antar att det är du som ska fatta beslut om åtal …” Hon tittade på Agneta Jervas som nickade. ”I så fall – det här med förolämpning och motstånd är ju bara dumheter så det antar jag att du kommer att avskriva automatiskt.”

”Förmodligen. Men olaga vapeninnehav är lite allvarligare.”

”Jag skulle föreslå att du vilar på hanen. Blomkvist har pusslat ihop den här historien på egen hand och ligger långt före oss inom polisen. Vi har större nytta av att hålla oss väl med honom och samarbeta än att släppa loss honom att avrätta hela poliskåren i massmedia.”

Hon tystnade. Efter några sekunder harklade sig Marcus Erlander. Om Sonja Modig kunde sticka ut hakan så ville han inte vara sämre.

”Jag instämmer faktiskt. Jag uppfattar också Blomkvist som en omdömesgill person. Jag har även bett honom om ursäkt för behandlingen han utsattes för i natt. Han verkar vara beredd att låta udda vara jämnt.

Dessutom har han integritet. Han har spårat Lisbeth Salanders bostad men vägrar att tala om var den finns. Han är inte rädd för att ta en offentlig diskussion med polisen … och han befinner sig ju i en position där hans röst kommer att väga lika tungt i massmedia som vilken anmälan som helst från Paulsson.”

”Men han vägrar att lämna information om Salander till polisen?”

”Han säger att det får vi fråga Lisbeth om.”

”Vad är det för vapen?” frågade Jervas.

”Det är en Colt 1911 Government. Serienumret är okänt. Jag har skickat vapnet till tekniska och vi vet ännu inte om det använts i något brottsligt sammanhang i Sverige. Om så är fallet så kommer ju saken i ett lite annorlunda läge.”

Monica Spångberg höjde pennan.

”Agneta, du avgör själv om du vill inleda en förundersökning mot Blomkvist. Jag föreslår att du inväntar rapporten från tekniska. Låt oss gå vidare. Den här figuren Zalachenko … vad kan ni från Stockholm berätta om honom?”

”Saken är den att så sent som i går eftermiddag hade vi aldrig hört talas om vare sig Zalachenko eller Niedermann”, svarade Sonja Modig.

”Jag trodde att ni jagade en lesbisk satanistliga i Stockholm”, sa en av Göteborgspoliserna. Några av de andra drog på munnen. Jerker Holmberg inspekterade sina naglar. Det var Sonja Modig som fick ta frågan.

”Oss emellan kan jag väl nämna att vi har vår egen ’Thomas Paulsson’ på roteln och detta med en lesbisk satanistliga är snarast ett sidospår som härstammar från det hållet.”