Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Vi måste försöka tona ned det här en smula så att situationen inte helt glider oss ur händerna. Lisbeth Salander spärrades alltså in på dårhus därför att hon försökte döda sin far … den här Zalachenko. Och nu har hon slagit en yxa i huvudet på sin pappa. Det måste i alla fall rubriceras som dråpförsök. Och hon måste gripas för att ha skjutit Magge Lundin i Stallarholmen.”

”Du får gripa vem du vill, men jag skulle gå försiktigt fram om jag var du.”

”Det kommer ju att bli en skandal av enorma mått om hela den här historien med Säpo läcker ut.”

Bublanski ryckte på axlarna. Hans arbetsbeskrivning bestod i att utreda brott, inte att hantera skandaler.

”Den här jäveln från Säpo, Gunnar Björck. Vad vet vi om hans roll?”

”Han är en av huvudaktörerna. Han är sjukskriven för diskbråck och bor nere i Smådalarö för tillfället.”

”Okej … vi håller tyst om Säpo så länge. Nu handlar det om ett polismord och inget annat. Vår uppgift är inte att skapa förvirring.”

”Det blir nog svårt att tysta ned.”

”Hur menar du?”

”Jag har skickat Curt Svensson för att plocka in Björck till förhör.” Bublanski tittade på sitt armbandsur. ”Det torde ske ungefär just nu.”

”Vad?”

”Jag hade egentligen planerat att själv få nöjet att åka ned till Smådalarö, men det här polismordet har kommit emellan.”

”Jag har inte gett något tillstånd att gripa Björck.”

”Det är riktigt. Men det är inget anhållande. Jag plockar in honom till förhör.”

”Jag tycker inte om det här.”

Bublanski lutade sig framåt och såg nästan förtrolig ut.

”Richard … så här är det. Lisbeth Salander har utsatts för en serie rättsövergrepp som började då hon redan var barn. Jag tänker inte låta detta fortgå. Du kan välja att plocka bort mig som spaningsledare, men i så fall kommer jag att vara tvungen att skriva ett skarpt PM om saken.”

Richard Ekström såg ut som om han hade svalt något surt.

Gunnar Björck, sjukskriven från sin tjänst som biträdande chef för utlänningsroteln vid Säkerhetspolisen, öppnade dörren till sommarhuset i Smådalarö och tittade upp på en kraftig, blond och kortsnaggad man i svart skinnjacka.

”Jag söker Gunnar Björck.”

”Det är jag.”

”Curt Svensson, länskriminalen.”

Mannen höll upp sin legitimation.

”Ja?”

”Du är ombedd att följa med in till Kungsholmen för att bistå polisen i utredningen om Lisbeth Salander.”

”Eh … det måste föreligga något misstag.”

”Det är inget misstag”, sa Curt Svensson.

”Du förstår inte. Jag är också polis. Jag tror att du bör kontrollera den här saken med din chef.”

”Det är min chef som vill prata med dig.”

”Jag måste ringa och …”

”Du kan ringa från Kungsholmen.”

Gunnar Björck kände plötsligt hur han resignerade.

Det har hänt. Jag kommer att bli indragen. Jävla förbannade Blomkvist. Förbannade Salander.

”Är jag gripen?” frågade han.

”Inte för ögonblicket. Men vi kan nog ordna den saken om du vill.”

”Nej … nej, jag följer självklart med. Det är klart att jag vill bistå kollegorna i den öppna verksamheten.”

”Så bra”, sa Curt Svensson och följde med in. Han höll ett vakande öga på Gunnar Björck då denne hämtade ytterkläder och stängde av kaffebryggaren.

Klockan elva på förmiddagen kunde Mikael Blomkvist konstatera att hans hyrbil fortfarande stod parkerad bakom en lada vid infarten till Gosseberga, men att han var så utmattad att han inte orkade åka och hämta den, och än mindre på ett trafiksäkert sätt köra den någon längre sträcka. Han bad kriminalinspektör Marcus Erlander om råd och Erlander ordnade generöst så att en kriminaltekniker från Göteborg körde ned bilen på hemvägen.

”Se det som en kompensation för hur du blev behandlad i natt.”

Mikael nickade och tog taxi till City Hotel på Lorensbergsgatan intill Avenyn. Han bokade ett enkelrum för en natt för 800 kronor och gick omedelbart till sitt rum och klädde av sig. Han satte sig naken på sängöverkastet och plockade fram Lisbeth Salanders Palm Tungsten T3 från innerfickan i jackan och vägde den i handen. Han var fortfarande häpen att handdatorn inte tagits i beslag då kommissarie Thomas Paulsson kroppsvisiterade honom, men Paulsson hade utgått från att det var Mikaels dator, och i praktisk bemärkelse hade han aldrig förts till häktet och avvisiterats. Han funderade en kort stund och placerade den därefter i det fack i sin datorväska där han förvarade Lisbeths cd-skiva, som var märkt Bjurman och som Paulsson också missat. Han var medveten om att han rent lagtekniskt undanhöll bevismaterial, men det var föremål som Lisbeth med stor sannolikhet inte ville skulle hamna i orätta händer.

Han startade sin mobiltelefon, konstaterade att batteriet var på upphällningen och pluggade in laddaren. Han ringde ett samtal till sin syster advokat Annika Giannini.

”Hej syrran.”

”Vad har du med nattens polismord att göra?” frågade hon omedelbart.

Han förklarade kortfattat vad som hade hänt.

”Okej. Salander ligger alltså på intensiven.”

”Det stämmer. Vi vet inte hur allvarligt skadad hon är förrän hon vaknar, men hon kommer att behöva en advokat.”

Annika Giannini funderade en stund.

”Tror du att hon vill ha mig?”

”Förmodligen vill hon inte ha någon advokat alls. Hon är inte typen som ber någon om hjälp.”

”Det låter som om hon skulle behöva en brottmålsadvokat. Låt mig titta på den dokumentation du har.”

”Prata med Erika Berger och be henne om en kopia.”

Så fort Mikael avslutat samtalet med Annika Giannini ringde han Erika Berger. Hon svarade inte på mobilen och han slog istället hennes nummer på Millenniums redaktion. Det var Henry Cortez som svarade.

”Erika är ute någonstans”, sa Henry.

Mikael förklarade kortfattat vad som hade hänt och bad Henry Cortez vidarebefordra informationen till Millenniums chefredaktör.

”Okej. Vad ska vi göra?” sa Henry.

”Ingenting i dag”, sa Mikael. ”Jag måste sova. Jag kommer upp till Stockholm i morgon om inget oförutsett inträffar. Millennium kommer att ge sin version i nästa nummer och det är nästan en månad till dess.”

Han avslutade samtalet och kröp ned i sängen och somnade inom trettio sekunder.

Biträdande länspolismästare monica Spångberg knackade med en penna mot kanten av sitt glas med Ramlösa och bad om tystnad. Tio personer satt samlade runt konferensbordet på hennes tjänsterum i polishuset. Det var tre kvinnor och sju män. Samlingen bestod av chefen för våldsroteln, biträdande chefen för våldsroteln, tre kriminalinspektörer inklusive Marcus Erlander, samt Göteborgspolisens pressansvarige. Till mötet hade också kallats förundersökningsledare Agneta Jervas från åklagarmyndigheten samt kriminalinspektörerna Sonja Modig och Jerker Holmberg från Stockholmspolisen. De sistnämnda inkluderades för att visa god samarbetsvilja med kollegorna från huvudstaden och möjligen för att visa hur en riktig polisutredning gick till.

Spångberg, som ofta var ensam kvinna i en manlig omgivning, hade inte rykte om sig att slösa tid på formaliteter och älskvärda fraser. Hon förklarade att länspolismästaren befann sig på tjänsteresa till en EuroPol-konferens i Madrid, att han avbrutit resan då han fått bud om att en polisman mördats, men att han inte förväntades komma hem förrän sent på kvällen. Därefter vände hon sig direkt till chefen för våldsroteln, Anders Pehrzon, och bad denne summera läget.